Agneta Pleijel is a Swedish novelist, poet, playwright, journalist and literary critic. She was assigned professor at Dramatiska Institutet from 1992.She was awarded the Dobloug Prize in 1991.
Pleijel, Pleijel, Pleijel. I mitt tycke en av de allra största författarna, åtminstone i min bokhylla. Hundstjärnan är en av hennes tidigare verk, ändå är hennes ton tydlig redan här. Det är målande formuleringar och en berättelse med omvägar. Ändå blir det aldrig tråkigt. Men, stundtals lite rörigt.
En flickas skälvande väg från en ung flicka till vuxenlivet. Både som observatör och drömmare, men också som en central del av en en komplicerad och känslomässigt instabil familjesituation.
”Det finns inget bättre sätt att skydda sig mot andra än att ha en hemlighet att bevara.”
Pleijel skildrar ännu en gång kaotiska livsöden med både finess och en mörk humor, på ett sätt som få andra klarar av. När hon mot slutet väver samman alla trådar, då förstår jag åter igen varför hon är en favorit hos mig.
”Det fanns inget att säga. Människor dras till varandra, man vet inte varför, det har med stjärnorna att göra.”
Att få läsa och diskutera denna i vår nätta bokklubb Sällskapet gjorde upplevelsen ännu bättre. Tänk vad litteratur och vänner får sinnet att växa.
Hundstjärnan är Agneta Pleijels andra roman och i vissa avseenden märks det tydligt. Jag som bara läst 10-talets Pleijel känner igen rösten, och det är något jag verkligen uppskattar. Hundstjärnan är bitvis oslipad men tonen är tydlig. Trots att boken ofta är dyster och tragisk finns en lättsamhet, en humor, som får mig att fnissa i det tunga.
Jag uppskattar hur Agneta Pleijel målar upp scener utan att vara övertydlig. Jag får tänka alldeles lagom mycket själv, samtidigt som vissa detaljer är tydligt gestaltade. Fru Fahlcrantz behå och solens spretiga strålar är två exempel på detta.
En bra bok, jag uppskattade den. Blev sugen på mer!
Det är svårt att inte bli fängslad av Agneta Pleijels avskalade stil i den här boken. Det finns inget onödigt eller överflödigt utan precis lagom antal ord, väl utvalda för att uppfylla sitt syfte. Precis som huvudkaraktären själv vill vara.
Jag känner igen mig i den här boken trots att den verkligen inte alls liknar mitt liv. Är det för att vi delar efternamn? Initialer? Finns det en likhet i det blodsband vi har, om än avlägset? Eller är det helt enkelt bara en väldigt välskriven bok?
Samtidigt är det något kusligt och obehagligt över hela boken. Den handlar om kärlek men det är en vriden kärlek, en kärlek som antingen är för mycket eller för lite och som hela tiden resulterar i mer skada än nytta. Det gör ont att läsa och är obehagligt samtidigt och det skaver lite i mig. Det finns ett visst motstånd till att plocka upp boken hela tiden trots att den är fängslande. Kanske är det just för att jag känner igen mig i den? För att den är naken och ärlig? Jag vet inte.
En berättelse som fängslar mig trots, eller kanske tack vare, att språket är avskalat. Min fantasi fyller i det som inte sägs. Historien är vemodig och olustig. Ändå tycker jag väldigt mycket om den. Och Agneta Pleijel fortsätter imponera på mig.
Kirja oli varsin apea, mutta toisaalta kiehtova ja kauniisti kirjoitettu. Siinä oli vahva jännite, joka pakotti lukemaan loppuun melkein yhdeltä istumalta, ikään kuin olisi lukenut dekkaria. Mielelläni lukisin jotain muutakin tältä kirjailijalta!