Om man är uppvuxen med en strängt kristen mamma och en sjuk pappa och tidigt lär sig att glädje och njutning är farlig?
Kerstin Thorvall (1925-2010) uttryckte sig: hon tecknade, hon skrev, hon sjöng, hon dansade. Hon blev när hon debuterade som skönlitterär författare smädad, skandalomsusad. Senare har hon omvärderats och tillhör nu 1900-talets banbrytare.
Hon var utbildad modetecknare och räknas till de främsta, hon skrev älskade barn- och ungdomsböcker och var en flitig kåsör och debattör. Hon förde talan; för tonåringarna på det sena 50-talet, för småbarnsmammorna under 60-talet, för kvinnorna och de psykiskt sjuka under hela livet och för de åldrande när hon själv blev gammal och beroende. Hon analyserade, dissekerade, uppenbarade och avslöjade livets och samhällets villkor med en genomskärande blick och skarpslipad penna i sina böcker och tidningsskriverier. Hon var en själens vivisektör.
Hon tog sig rätten att älska, njuta, tycka. Hon var stimulerande, stark och besvärlig. Hon krävde att få det liv som tidigt kvästes tillbaka. Hon väckte avsky, ilska, glädje. Och hopp.
Det här är den första biografin över Kerstin Thorvall. Boken kom ut 2013 och jag har läst pocketutgåvan från 2015. När jag började läsa boken hade jag en del förutfattade meningar om Kerstin Thorvall. Ärligt talat drog jag mig för att börja läsa boken. Men… Direkt faller jag för Beata Arnborgs sätt att skriva biografier. När det gäller Kerstin Thorvall och jag får bakgrunden, alltså fakta om hennes barndom och uppväxt, får jag snabbt en annan bild av huvudpersonen. Läs hela mitt inlägg om boken https://tofflandel2.com/2026/02/22/ke...
Hon är fullkomligt sanslös, Thorvall, fullblodsnarcissist, psykfall, lysande författare och tecknare, föregångare och obegripligt produktiv. Bra biografi som visar det omöjliga i att försöka förstå menschan.