Maria vill göra något mer än det förväntade i livet som hustru och deltidsarbetande tvåbarnsmamma. Men trycket från omgivningens förväntningar blir för stort och sammanbrottet kommer sakta men oundvikligt. Kristina Sandbergs nya roman är en drabbande skildring om kvinnliga villkor.
Maria bor i mellansvensk stad med sin man Anders och deras två barn, Fredrik och Siri. Hon jobbar deltid för att kunna studera konsthistoria på distans. Varken Anders eller barnen har någon förståelse för hennes vilja att göra något annat. Maria har svårt att stå emot det tryck som hon upplever från omgivningen. Hennes rädsla för att misslyckas blir allt större och osäkerheten omvandlas till destruktivitet. Hon drar sig undan, hon dricker i smyg, som tröst och flykt. Maria hamnar utanför familjens cirkel. Det blir hon mot dem, de mot henne och sammanbrottet kommer sakta men oundvikligt.
Det här är en mycket stark skildring av en kvinna som lever på gränsen. Det handlar om kvinnliga villkor och sociala mönster och om hur svårt det är att passa in i de roller som givits oss.
Oerhört starkt om depression och livets vedermödor. Den sorts depression som smyger sig på och fördjupas, långsamt nästan omärkbart, medan bokens kvinnliga huvudperson kämpar med att kombinera arbete och studier, ta hand om sina älskade barn samt vara en god partner till sin man. Berättelsen berörde mig på djupet.
Riktigt otäckt med smygande depression som liksom täpper till livsvägarna en efter en. Sandström skapar känsla så att jag blir mycket berörd. ⭐️⭐️⭐️⭐️+
Gillade inte den här. Gillar inte sättet den är skriven på och inte heller vad den handlar om.
"Ville du inte leva, frågade hon eller ville du dö?"
"Hon tyckte att listor inte alls behövde vara av ondo. Uppmuntrade mig till något slags struktur. Sa att kaos var orosfrämjande för de allra flesta av os, kaos och tom tid.
Jag uppskattar ofta tonen. Jagets enkla beskrivningar av tillvaron, där läsaren får läsa in mellan raderna, meningsutbytena. Boken känns ödslig på det viset; jaget placeras i det vakuum som föregår en utblommad depression. Men det blir också enformigt, lite slätstruket i längden. Saknar djup, saknar botten i de mer dramatiska skeendena. Kanske är det inte händelseförloppet, utan själva språket som brister för mig. Korta meningar, sedan plötsligt långa, fyllda med kommatecken och korta, ofta ofullbordade, satser. Det kanske ska likna tankarnas gång, eller språkets bristfällighet, men jag saknar punkterna. Jag tappar bort mig. Och ju längre jag läser, ju mer sällan uppstår en kraft, en poesi, i dessa långa, långa meningar.
Jag har lite svårt förbuden här typen av bok, korta brottstycken av någons, här Marias, tankar. Jag vill ha mer djup, mer förklaringar, mer känsla. Samtidigt tänker jag att det kanske inte fanns mer att få fatt i under den här tiden. Att tänka och analysera var inget man höll på med. Det känns så oerhört sorgligt.
Läst Kristina Sandberg förut och gillar den deprimerade svenska 1950 tals viben som också fanns i denna bok. Men det var inte så jättemycket mer än så. Mest vibes. Ingen början, riktning, slut. Ingen handling även fast det fanns. Jag kan inte förklara vad den här boken handlar om riktigt. Bara stunder av matlagning, ångest, dålig relation, ängsligt sex och tja - psykisk ohälsa.
Om mamma som börjar plugga och inte orkar med tillvarons allehanda krav. Alkoholiserad och ett ganska sprittungt umgänge och hemmaliv. Självmordsförsök och ökat främlingsskap i livet.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Nej det här var ingen bra bok. Hade fått den rekommenderad till mig så jag läste ut den, behövde dock klämma in en annan bok mitt i läsandet för att få något att se fram emot, och kan inte rekommendera den vidare.
Snabbläst och intressant, ingen feelgood precis utan mörkare. Lite väl korta meningar, ibland är det svårt att hänga med men det passar ändå boken på något sätt.
Vill man läsa om en person som saknar kontakt med sitt inre och skadar sin omgivning, som lever ett helt eget liv inom sig som ingen känner till, bör man läsa denna bok. Jag mådde dåligt hela boken. Hatade karaktären trots att hon själv inte var medveten om bakgrunden till hennes beteende. Antar att det är för att jag hatar att samhället byggs upp så- normativa mönster som aldrig ska ifrågasättas och tvingar in folk i en livsform som kanske inte passar dem men pga normen sitter de fast, samt att vi inte talar om känslor så pass att vissa hamnar på samma plats som hon.
The story, told in the first person, of woman whose family is simply not capable of understanding why she wants to study to make something more of her life. It nearly destroys her.
Otrohet, alkoholism, depression och försök till suicid i sjuttiotalets snabbmakaroner & stekt falukorvssverige. Drivet och osentimentalt berättat, påtagligt mörkt.