Jag uppskattar ofta tonen. Jagets enkla beskrivningar av tillvaron, där läsaren får läsa in mellan raderna, meningsutbytena. Boken känns ödslig på det viset; jaget placeras i det vakuum som föregår en utblommad depression. Men det blir också enformigt, lite slätstruket i längden. Saknar djup, saknar botten i de mer dramatiska skeendena. Kanske är det inte händelseförloppet, utan själva språket som brister för mig. Korta meningar, sedan plötsligt långa, fyllda med kommatecken och korta, ofta ofullbordade, satser. Det kanske ska likna tankarnas gång, eller språkets bristfällighet, men jag saknar punkterna. Jag tappar bort mig. Och ju längre jag läser, ju mer sällan uppstår en kraft, en poesi, i dessa långa, långa meningar.