Caroline Ringskog Ferrada-Nolis novellsamling "Sex in the City" handlar om några människor och deras relationer i ett Europa från mitten av 2010-talet och ett decennium framåt. Det är psykologiskt skarpa texter om att försöka leva tillsammans, om att klara sig, om att på olika sätt försöka få och ge kärlek. Fruar och äkta män. En ung konvertit. Ett BB-hotell. En ensam psykolog. En ukrainsk vaxteknolog. En mimetisk gynekolog. Servisen på Gyldene Freden. En kvinna. En kvinna. En kvinna. En pojkvän. En pojkvän. En pojkvän. En pojkvän. Millennials på Sveavägen, Möllan, i Paris, på Gullmarsplan, i förorter och på öar i Medelhavet. Nybroplans skönhet spelar en viktig roll i ett alkoholindränkt förhållande och för en ensam 30-åring. Genom detta epokdrama om 10-talet visar Ringskog Ferrada-Noli sin osvikliga förmåga att skriva fram en självklar sanning man inte visste fanns.
Caroline Ringskog Ferrada-Noli romandebuterade med "Naturen" 2009. 2016 kom boken "Kära Liv och Caroline" baserad på podcasten En varg söker sin pod som hon har tillsammans med Liv Strömquist. Caroline är utbildad på DI och har skrivit och regisserat serien Juicebaren.
Det är det här med noveller. Trevliga i stunden, men svåra att skilja åt och komma ihåg. En del av samtidsskildringarna var träffande, andra hade jag svårt att relatera till.
Svårt att sätta betyg på den här boken, det låga betyget beror på likgiltighet. Jag gillade språket men var lite förvirrad kring innehållet. Kanske är jag ovan vid att läsa noveller men stundvis förstod jag inte vad berättelserna försökte säga. Bristen på igenkänning är nog också en faktor.
CRFN har flugit upp till toppen av listan över mina svenska favoritförfattare. Det finns ingen som skriver så hårdnackat, rått och rimligt. Känns inte som att någon annan författare ser människor rätt igenom som hon gör.
Novellsamlingen är smått magisk, faktiskt. Korta och längre kvinnoöden. Ledsna, glada, elaka, förvirrade, sorgliga, alkoholiserade kvinnor som tänker riktiga tankar. På flera sätt är det genialiskt. Ingen skriver som CRFN!!! Språket är transparent men inte för beskrivande.
Favoritnovellerna: hon som bor i Gamla stan, hon i Paris och den äldre psykologen.
90% av alla noveller har verkligen nåt. Och noveller går så sjukt snabbt att läsa. Rekommenderar varmt, varmt till alla som gillar att läsa.
Pratas för lite om hur mycket som känns igen från podden?? I nästan varje novell återkommer ämnen, händelser, betraktelser och skämt ibland ordagrant från podden. Många säger att den är rolig men jag fick ont i hjärtat av den. Mycket bra och mycket lättläst och mycket att tänka på, om kärlek.
Vissa noveller har något, men de flesta känns alldeles för grunda och korta. Det är som att läsa utkast till noveller. Tankar och idéer presenteras men jag får inte riktigt grepp om texten, novellerna flyter ihop till en enda röra.
Är ett stort fan av CRFNs sätt att skriva, skrattar sällan så mycket i läsning som jag gör när jag läser hennes formuleringar och personerna hon skriver fram. Och visst är jag tokig i sättet hon formulerar sig på även i denna novellsamling, men kontexten språket befinner sig i känns tyvärr så slarvig. Jag känner mig alldeles för ofta lämnad med lite för stora luckor när novellen är slut, samtidigt som de olika novellerna går in i varandra men det tar mig liksom inte längre än så?
Får känslan av att Carro har en förläggare runt sitt finger som låter henne göra lite vad hon vill. Och det unnar jag henne. Men det finns många lite konstiga faktafel i texten (exempel: är psykologen psykolog eller har hon gått läkarprogrammet eller både och? Det judiska kollot kallas Glömsta när det heter Glämsta?) och jag lämnas ständigt en känsla av att jag inte riktigt fattar. Och det blir frustrerande när det liksom NÄSTAN når fram. IDK jag kanske bara är trög, men jag kanske också hade velat ha en något mer bearbetad text av en författare jag gillar.
Stark tvåa, det första jag läst av henne som inte känns direkt dåligt. Men övergår fortfarande mitt förstånd varför hon hyllas? Påstås, uppfattar jag, vara en bra samtidsskildring men alltså på det stora hela, såklart med nyanser men ändå - nej? Allting och alla jag har runtom mig hela tiden talar emot att allt skulle va så här jävla dystert och cyniskt och kärlek omöjlig bla bla. Men är kanske i nån bubbla, får väl vara glad för det isf.
uppskattar kanske inte just temat utan snarare det "mellanmänskliga" och hur caroline ser på det, en blick svår att relatera till men lätt att fascineras av, vilja ha mer av
Nämen de här novellerna säger väl det mesta om hur det är att vara kvinna? Om samhället. Om relationer, kärlek, sex, kroppen, graviditet, valmöjligheternas vara eller inte vara. Men vad säger novellerna om männen, egentligen?
Och helige satan vilket språk, det fullkomligt äter upp mig. Drar in mig, drar ner mig.
Jag måst ha minst en av novellerna i min novellcirkel. Finns hur mycket som helst jag måste få diskutera! Ge mig!
”Mitt liv syntes i hans ögon och det gjorde att jag kände att jag fick finnas. Jag fanns med honom.”
Noveller om relationer som fattas något, relationer som: tar slut och är påväg att (eller borde) ta slut. Samtidigt som det handlar mycket om kärlek i texterna handlar det lika mycket om att leva som en modern människa. Ambivalensen som är att finnas. Hur gör man rätt för sig? Går det? Det korta svaret: nja.
Underhållande och skarpa texter, men jag är nog ovan vid att läsa novellsamlingar. Känner att jag inte minns någon superstarkt, de flöt in lite i varandra. Karaktärerna och deras relationer kändes ganska snarlika i flera av novellerna. Språket mycket bra iaf.
Det bästa med den här boken är språket. Hur det vågar skriva allt det självklara på adjektivlöst och enkelt sätt. CRFN räds inte att gå till det skamliga och gräva i det smutsiga. Det är en otrolig styrka som författare.
Tyckte historierna va väldigt bra o fint skrivna!! Önskat att man kunde få följa karaktärerna lite längre o kanske att deras historier skulle knytas samman på något sätt!
Knivskarpt, smart och roligt. Rappt och skavigt. ”Det var mulet och han hade mullet”. Det är som om Caroline plockat upp smågrus ur min ficka och visat vilka skatter de är. Lite så.
Idk, men jag tkr ändå att skriva noveller är lite lat?
Jag jade jag svårt att inte höra Carolines röst när jag läste boken. Hon skriver som på insta och man känner igen så mycket av händelserna från hennes tidigare diktsamling och podden? Känner såhär: boken är som bra och vackra anteckningar man har i mobilen.
Längtade efter mer analys av 10-talets överflöd, men det var sparsamt. Det kändes mest bara som att hon hade med attribut från den tiden, alltså typ stick and poke-tatueringar. Men vad gjorde 10-tals andan med människorna? Kändes som en ganska platt, nedlåtande och också kärlekslös analys.
Men jag tycker att texten glimrar till, och är då otrolig. Ungefär som Caroline i podden, var tjugonde avsnitt är hon helt briljant.
Den här boken har många förtjänster: den är till exempel kvick och precis, och temana - åldrande, relationer, fixering, moderskap - växer fram och liksom förstärks genom de olika novellerna. Men den är ingen favorit - inte för mig, i alla fall.
Karaktärerna är för lika varandra: samma problem, drivkrafter och tankesätt upprepar sig om och om, om än på olika platser och delvis i olika tider. Det är kanske avsiktligt - och kanske ser vissa det som en styrka! - men för mig får det läsningen att kännas aningen platt. Jag hade önskat att karaktärerna valts och formats med större omsorg.
På vissa ställen hade jag också önskat lite mer dramaturgi - något som liksom band ihop novellerna inbördes. Som det är nu hinner jag som läsare knappt komma in i en berättelse innan det är dags för nästa.
Väldigt högt och lågt. Språket tappar mig stundvis och det känns som att tankarna går så snabbt fram att kärnan försvinner med farten. Dock tycker jag att crfn:s skarpa analyser passar som bäst novell-format (jmf med poesi / roman). Gillade sista novellen! Starkt avslut. Ännu ett antiklimax (läs övergrepp)
Tycker mycket om språket och blicken men ingenting stannar kvar i mig. Nästan alla noveller slutar snopet på nåt sätt, det är väl ett grepp att det ska vara odramatiskt men det känns som att allt bara fadear ut. Ofta känns det som att hon vill skriva om en specifik setting och sen får själva handlingen vara lite väl sekundär. Men språk och blick får fem!
Gillar de skarpa observationer av min generation och CRFN:s hårda men förlåtande syn på människan, men förutom för ett par av novellerna, så känns de flesta av dem att handla om samma kvinna fast i olika åldrar med ett liv inte helt olikt författaren själv, flera av karaktärerna försörjer sig på att skriva bland annat.
Främst är den så himla rolig. Det känns som att Ferrada-Noli tänker: - "Jag säger vad jag vill, jag håller inte tillbaka. Och jag skriver precis hur jag vill". Jag stryker under en hel del, trots att det inte är min bok, som från novellen Martyren "Familj var något gamla, kristna och folk i u-länder höll på med."
Svårt att betygsätta en novellsamling! Vissa noveller var kul och skarpa, andra lästes utan att lämna något särskilt intryck hos just mig. Men som alltid, väldigt härligt att läsa om kvinnor, relationer och hur man kan ha det! (but make it uppskruvat)
Jag tycker mest om CRFN i längre berättelser vet jag nu efter både poesin och novellerna. Saknar hennes driv i språket litegrann i denna, och även om jag tycker att flera av novellerna (framförallt de senare i boken) är otroligt bra så var detta inte mitt format.