Det underjordiska biblioteket

by Hanna Nordenhök

En kvinna vandrar genom ett ödelagt landskap i en nära framtid tillsammans med andra överlevande efter en namnlös katastrof. Hon måste ta sig till någon hon älskar men hindras från att komma fram av inre och yttre krafter till synes bortom hennes kontroll. På vägen möter hon två barn, som hon binds till som av osynliga trådar. Tillsammans har de att överleva i en allt mer mardrömslik och ombytlig terräng.

Hanna Nordenhöks nya bok är en roman om sorg och mänskliga prövningar, men samtidigt en bländande vacker skildring av kärlek och hemhörighet i en yttersta tid.

180 pages, Hardcover

Published August 25, 2026

Reviews

[Mina Widding · Rating 4 out of 5]

Dystopisk berättelse i stil med Vägen av Cormac McCarthy och kanske den där av Stephen King som jag inte minns namnet på, Rosa slajm av Fernanda Trías dyker också upp i tankarna som de mest tydliga associationerna. Sjukdomsutbrott, samhällskollaps, några få överlevande som inte smittats, en vandring genom ödelagda landskap och samhällen för att utföra en sista önskan och hedra en far, barn som tas om hand, obefintlig kommunikation. Elementen kan kännas igen från ett otal dystopier i olika former måhända, men har mig veterligen aldrig skrivits på det här sättet av en svensk kvinnlig författare med kvinnor i huvudrollerna. Spelar det roll? Jo, det gör det. Det tillför något annat, samtidigt som det också är intressant att se likheterna - det ickeverbala som känns igen från McCarthy som en del av den mentala kargheten som speglar katastrofens karghet, att man tvingas stänga av och avtrubbas. Men att mänskligheten skiner igenom ändå. Det gör den i Vägen också. Kanske måste jag sluta jämföra. Samtidigt är det omöjligt ändå.
Formen är annorlunda, kapitlen går baklänges i narrativet och ger så att säga i omvänd ordning en bakgrund till vad man möter i det första kapitlet. Halvvägs in undrar jag över biblioteket som aldrig dyker upp, titeln förde tankarna till något fantastiskt Borges-inspirerat, men är kanske närmare Kapten Nemos bibliotek i slutändan. Relationen med fadern till slut det som står i fokus.
Kan inte hjälpa att önska att jag fått fortsätta följa berättelsen, bakåt mot kvinnan och fadern eller framåt mot barnen och hur de ska överleva i den här nya, kollapsade världen. Men de berättelserna får jag väl skriva i min egen fantasi, utifrån de bitar jag här givits.

[Johan · Rating 4 out of 5]

Som en "Pestens tid" med ett litet inslag av "Cujo", men Nordenhöks språk är vackrare än Stephen Kings. Den här historien är dessutom baklängesberättad på ett elegant vis. Jag stör mig dock lite på det återkommande sprättandet av konservburkar, och på att huvudpersonen i sin jakt på ström till telefonbatteriet inte använder bilarnas möjlighet till laddning (eller helt sonika knallar in på första bästa Clas Ohlson och plockar på sig en portabel solpanel för den delen). Tycker dessutom inte att skälet för beslutet att ta sig fram till fots känns riktigt trovärdigt.
Men läs, för bövelen.

[Niclas · Rating 2 out of 5]

En anonym kvinna och två anonyma barn tar sig fram i ett anonymt landskap i en ganska anonym berättelse.