Lollo och Lidija vet inte vad de vill med sina liv. De vet bara vad de inte vill: vuxenlivets konventioner och bojor, familj, jobb och leda. Efter gymnasiet väljer de i stället att bara driva runt. Men nu börjar tiden rinna ut, pengarna är slut och rastlösheten plågar dem. Då sker ett oväntat möte. En karismatisk ledare välkomnar dem in i sin krets, där festerna avlöser varandra och pengar inte är något problem. Men vad som ser ut som en dröm - som en plötslig och oväntad räddning - visar sig snart vara någonting helt annat. Lollo är en brett uppslagen roman om två unga kvinnor i en fiktiv stockholmsk stadsdel, med många aktuella inslag, så som den nya sorts prostitution som växt fram via internet.
Linna Johansson [b. 1978] founded the feminist magazine bleck, which made her widely read. She has also worked 10 years as an editorial columnist for the newspaper Expressen, one of Sweden’s largest daily newspapers. Lollo is her first novel.
Hade något ibland. Kändes som att den var skriven för 14-15-åringar. Blev förvirrad av det. Mest bara en ton i berättandet som jag inte uppskattade. Helt enkelt inte för mig. Om något en snabbläst sommarbok
Lollo är en sådan där bok som en stundtals motvilligt inte kan släppa. Den är rå och skiter i språkregler, berättar om när någon slår i botten och sedan fortsätter gräva sig nedåt. Jag älskar Lollo, både för att den skrämmer mig och någonstans gör mig lycklig.
Berörande, fantastisk, uppslukande, skrämmande. Jag både älskade och hatade Lollos sällskap. Längre recension på bloggen: http://elilaserochskriver.se/lollo-li...
hänvisar till dom andra 3-stjärniga recensionerna här, dom sa det bäst! mitt tillägg är: det borde vara förbjudet att använda sig av ”dej”, ”mej” och ”sej” i all text, någonsin.
Det är ganska svårt att läsa en bok där huvudkaraktären är precis som en själv. Lollo drar omkring, 20 år gammal, utan något jobb, inga studier, och inga som helst ambitioner att göra något annat än ingenting. Varje nedlåtande ord om henne liv blir på något sätt personligt mot min egna situation.
Men. Det är också ganska skönt. Har nog aldrig kunnat relatera till en karaktär så mycket som Lollo, har aldrig läst om någon som har det exakt som jag just i denna stund, och som tänker och känner som jag. Och visst, alla de spårade, hemska sakerna som hon utsätts och utsätter sig själv för kommer nog aldrig hända mig, men just den "tråkiga", inåtvända personen som bara följer efter och låter saker hända henne istället för att skapa händelserna själv är ibland mycket mer intressant att läsa om än personen som alltid är the center of attention. Det här blir mycket mer relaterbart, mer realistiskt, och mycket mer personligt.
Vemod. Det är vad denna bok förmedlar till mig mestadels. Jag stör mig, särskilt i början, en hel del på vissa formuleringar i de beskrivande delarna vilket får mig att tappa läsflöde. När det är mer dialog och händelser flyter det däremot på bra och trots mörkret och tragiken så vill jag läsa klart och få reda på vad som hänt.
Jag vet inte vad jag tycker om den här boken. Först tyckte jag den var skitbra. Sen tyckte jag helt plötsligt att den var rätt tråkig. Sedan tog den sig lite igen. Och nog är det lätt att leva sig in i stämningen. Jag spenderade halva boken med någon slags blandning av panik och ångest lurandes i utkanten av mina känslor. Så jag skulle nog säga att jag rekommenderar att läsa den trots allt.
Det tog ett tag innan det "hände" saker i boken, så jag upplevde den lite seg. Samtidigt så kändes det som att man verkligen kom in i Lollos liv, kanske på grund av att man fick följa med i vardagen hela tiden.
Boken skildrar stadiet mellan ungdom och vuxen väldigt målande. Beskrivningen av förvirringen och sökandet är väldigt träffande. Dock kände jag att upplösningen blev ett antiklimax.
Lollo är en tjej på 20 år som varken pluggar eller jobbar, och har heller ingen lust att göra någotdera. Hon hänger mest med bästa kompisen Lidija. Det dricks en del och senare kommer även droger in i bilden... efter ett tag lär de känna andra människor och då kommer de in i en helt annan värld. En bra och tankeväckande debut om hur det kan vara att växa upp idag.
En bok som trollband mig under läsningen och som jag ofta tänkt tillbaka på. Jag tilltalas av huvudkaraktärens dekadens och frånvaro av konsekvenstänkande.
FINALLY finished this book! It took me ages! Mainly because I just didn't have time to read. Because I couldn't read the book in one go, it only got three stars. I started this book on a trip to Northern Sweden. I had to be in the train for four hours, so I figured I should read a book. I picked a random book from the e-book section of the library and it happened to be this one. The first 100 or so pages I read in a timespan of around two to three days. And boy did I like those pages! This is one of those books where nothing really happens, but you are just interested in what the main character is doing. You want to follow them around in their life and see what happens to them. After the first 100 pages I got distracted with my thesis and other courses. Those last 150 pages were ENDLESS. Although I still liked the book, I struggled a bit more to get through. I knew something was going to happen at the end (because it said so at the beginning of the book) and I just wanted to know WHAT was going to happen. To summarize it, I would say that I liked the book and the concept. The characters are great and go through major changes. It was a little bit too long though for a book that doesn't have a main action or plot going on.
En Bonjour tristesse där överklass på franska rivieran ersätts av arbetarklass i Aspudden. Jag är inte så förtjust i Françoise Sagans klassiker, och hur gärna jag än skulle vilja gilla Lollo, är jag än mindre förtjust i Linna Johanssons debutroman Boken börjar lovande med skildringen av Lidija och Lollos relation och deras händelselösa slackertillvaro, men när det sedan ska barka utför försvinner mitt engagemang i karaktärerna tyvärr helt.
Annan mystisk grej, varför påstås det vara en "fiktiv" förort det utspelar sig i bara för att Lollo kallar Aspudden för Aspy?
Allt Lollo kände, kände jag. Vissa delar av boken var rentav tråkiga - precis som delar av Lollos tillvaro. Hur Johansson beskriver just dessa känslor - någon som är runt 20 och inte har en jävla aning om vad de ska göra nu - är det som verkligen höjde boken i mina ögon. Däremot kände jag att själva handlingen blev sekundär - den hade kunnat handla om typ vad som helst. Någonting saknades för att jag verkligen skulle gilla boken.
Håller med Åsa Backman (2015-09-07): "Men ingenting av det händer. ”Lollo” blir i stället en underligt endimensionell roman med en story som aldrig får energi. Den är skriven i ett slags efteråt, man förstår att tjejernas liv lett till något som det skrivits om i tidningarna och nu ska Lollo berätta vad som egentligen hände. Vad exakt det är förstår man aldrig."
Trollbindande! Började läsa och fastnade i Lollos och Lidijas universum, tömt på krav och en ovilja att bli en tråkig vuxen med vardag, jobb och familj. Längtan efter något större som till slut blir självdestruktiv.
En tråkig bok med tråkiga karaktärer, med ett språk som ger intryck av att författaren har suttit med en synonymordbok och konsekvent valt det längsta och svåraste ordet för vad hon försöker säga.
Helt klart bland det bästa jag läst. Stundom kunde vissa stycken kännas väl långa och utdragna, men handlingen är unik och språket informativt på ett vackert sätt.