Klas Östergren was born in Stockholm in 1955 and is the author of several novels including the landmark Gentlemen (1981) and its sequel, Gangsters (2005). A leading star of Swedish literature for nearly three decades, he has won the Piratenpriset and the Doblougska prize from the Swedish Academy. A founder of the rock band Fullersta Revolutionary Orchestra, Östergren has also worked as a translator, playwright, and scriptwriter for television and screen, and he co-wrote Mikael Håfström's film Ondskan, which was nominated for an Oscar for Best Foreign Language Film. He now lives with his wife and three children in the seafront town of Kivik in southern Sweden.
Uppfriskande, och djärvt, placerar Klas Östergren Inkokt Ruda någonstans i framtiden. Uppfriskande för att han annars brukar placera sina romaner i samtiden, och inte ogärna med retrospektiva intriger. Djärvt för att ämnet, artificiell intelligens, är ett så aktuellt motiv att varje nyskildring riskerar att bli en liknelse och falla undan i jämförelse med andra samtida verk.
Scenen för kortromanen är en lägenhet någonstans i Sverige. Kina verkar ha tagit över världen än mer, i alla fall sett till marknad och arbetskraft. Det lackar mot jul. Beatrice kommer hem från jobbet när hon märker en förändring, först något subtilt, men sedan än mer framfusigt, för att inte säga ekivokt, hos Robin. Han har suttit i mörkret och läst dikter, T.S Elliot. Robin bor hos Beatrice. Han är ofödd. En robot.
Det som sedan följer är ett kammarspel. Jag lyssnar på boken, vilket rekommenderas, då Klas Östergrens egna inläsning fångar upp nyanserna av hans egna ordval, den alltid lika starka prosan. Beatrice har bjudit hem sin make William, som hon separerat ifrån. De ska äta inkokt ruda, en fisk som likt människan är anpassningsbar och kan överleva utan syre genom att borra ner sig i bottensediment och genomgå en metamorfos.
Det finns en stark närvaro i romanens första två delar, som i presens utspelar sig helt under denna framtida decemberkväll. Spänning byggs mellan de tre parterna, och relationer utmanas. Först är det Robin som är den tydligt robotliknande, men ju mer man läser desto mer utmanas denna uppfattning. Beatrice och William bråkar, hamnar i gamla mönster, liksom förprogrammerade, och den som visar mest livslust, som utvecklas, är Robin. Det som gör Beatrice och William allra mest uppgivna, och som mest robotliknande, är när de resignerat inser att det alltid dem emellan blir som det alltid blir, att de inte kan utvecklas.
Det är lätt att dra paralleller till TV-serien Äkta Människor och även Black Mirror. Men i Östergrens trygga berättarfamn blir det ändå nytt, och inte minst roligt. Blicken är riktad inåt människan och fastnar inte i dystopisk alarmism. Bitvis kanske det är lite banalt och förutsägbart, men likväl ständigt underhållande. I den sista delen spänner dessutom Östergren sina poetiska muskler rejält och bjuder in T.S Elliot. Vad är egentligen det vi kallar mänskligt? Och hur bör vi förhålla oss till all den nya tekniken; pulsklockorna som berättar hur vi mår, algoritmerna som föder oss med det vi tror vi vill se och de artificiella hjärnorna som vi lejer ut beslut efter beslut till. Plus i kanten för namngivning på roboten, också.
Klas Östergrens roman bygger på ett humoristiskt och fars-artat triangeldrama mellan en kvinna, en lynnig och bitvis hotfull AI-partner (som kvinnan ålagts att testa), samt kvinnans mänskliga ex-man.
Boken kan ses som fungerar en kirurgisk vidräkning med det moderna livets rädsla för emotionell asymmetri och relationers oundvikliga friktioner. Konflikter som drivit paret isär kommer till ytan med robotens inträde. Roboten kliver in i dramat med en social inkompetens/osmidighet och en teknokratisk, faktafixerad ärlighet som tenderar att blottlägga karaktärernas dolda agendor och tvingar upp annars dolda kort på bordet.
Bokens intressanta, centrala och existentiella paradox tycks ligga i hur maskinens oberäknerliga och ibland hotfulla närvaro även verkar fungera som en oväntat sammanfogande och renande kraft: Inför den främmande och bitvis skrämmande kraften drivs kvinnan och ex-mannen mot försoning och att lämna sin prestige bakom sig.
Det tragikomiska slutet - där roboten alieneras och bryter samman medan paret återförenas och flyttar ut i en stuga i skogen - tycks illustrera ett totalt systemhaveri för det kliniska intellektet: Ställd inför den mänskliga naturens överväldigande och irrationella komplexitet drabbas roboten av en logisk kollaps, ger upp sitt programmerade mandat och bryter ihop (eller väljer självutplåning).
Östergrens andemening blir därmed en intrikat kontrast till AI-debatten, som fokuserar på maskinens hot mot mänskligheten. Är det lika troligt att människans egenheter och skevheter i slutänden är för komplext för att kunna hanteras av 'allvetande' maskiner?
Ska någon dissekera samtiden med den elegans det krävs för att det inte ska bli pajigt, är det nog Klabbarn. En sämre författare som hade försökt skriva en AI-uppgörelse hade snarare försökt ställa sig frågor om maskiner kan bli mänskliga, än att som Östergren försöka plocka isär vad det mänskliga egentligen är – och att snarare styra skutan mot att det är vi människor som blir mer och mer maskinella.
Har inte läst Klenoden än men känslan är att med denna och ”Större trygghet aldrig fanns” så närmar sig KÖ en slags slutgiltig form av den kondenserade idéromanen som man bara kan skriva med femtio års romanskrivande i bagaget.
Den här kommer, trots den finfina prosan, nog inte bli en klassisk Östergrenare. Den dramatiska bottnen lyser med sin frånvaro och sci-fi experimentet saknar verklig spänstighet. Men det är likväl en roman rik på idéer och humor, och den är ständigt underhållande.
I sin korta roman Inkokt ruda leker Klas Östergren med en (dystopisk, dock utan fokus på det) framtid där väldigt människolika humanoid-robotar provas ut. Scenen är en lägenhet där en medelålders kvinna, som har humanoid-prototypen Robin hos sig för utprovning och utvärdering, bjuder hem sin före detta make på middag. Handlingen består av samvaro mellan dessa tre. Ibland blir det dråpligt då humanoiden inte ännu behärskar finliret i mänsklig kommunikation. Men det blir också mänskligt.
Man kan fantisera om hur AI-baserade humanoid-maskiner kommer att fungera. Det här är ett förslag från Östergren, jag tolkar det som delvis seriöst, delvis tänkt att vara underhållande. Det viktigaste jag tycker att han fångar upp är svårigheten att programmera en AI att utföra saker som är bra för människan och avstå från sånt som är dåligt.
He had some fun writing, and when the robot creates his own first original and poetic speech, the author provides us readers with his first, and only lovable string of sentences himself.