Inkokt ruda

by Klas Östergren

Den artificiella intelligensen är ämnet för dagen. I alltför hög grad, tycker vissa. Men ytterst få kommentatorer har lyckats med det Klas Östergren gör i Inkokt ruda, nämligen på allvar undersöka var gränsen på allvar går mellan människa och maskin. Det vill säga: vad konstituerar egentligen en människa? Inkokt ruda är ett kammarspel för två människor och en robot, en märkvärdig, kondenserad roman om kärlek, minne och sexualitet med TS Eliot i en statistroll som pingvin.

Genres: Fiction, Artificial Intelligence

169 pages, Hardcover

First published August 26, 2026

About the author

Klas Östergren was born in Stockholm in 1955 and is the author of several novels including the landmark Gentlemen (1981) and its sequel, Gangsters (2005). A leading star of Swedish literature for nearly three decades, he has won the Piratenpriset and the Doblougska prize from the Swedish Academy. A founder of the rock band Fullersta Revolutionary Orchestra, Östergren has also worked as a translator, playwright, and scriptwriter for television and screen, and he co-wrote Mikael Håfström's film Ondskan, which was nominated for an Oscar for Best Foreign Language Film. He now lives with his wife and three children in the seafront town of Kivik in southern Sweden.

Member of the Swedish Academy between 2014-2018.

Author photo by Ulla Montan.

Reviews

[Robin Dronsfield · Rating 4 out of 5]

Uppfriskande, och djärvt, placerar Klas Östergren Inkokt Ruda någonstans i framtiden. Uppfriskande för att han annars brukar placera sina romaner i samtiden, och inte ogärna med retrospektiva intriger. Djärvt för att ämnet, artificiell intelligens, är ett så aktuellt motiv att varje nyskildring riskerar att bli en liknelse och falla undan i jämförelse med andra samtida verk.

Scenen för kortromanen är en lägenhet någonstans i Sverige. Kina verkar ha tagit över världen än mer, i alla fall sett till marknad och arbetskraft. Det lackar mot jul. Beatrice kommer hem från jobbet när hon märker en förändring, först något subtilt, men sedan än mer framfusigt, för att inte säga ekivokt, hos Robin. Han har suttit i mörkret och läst dikter, T.S Elliot. Robin bor hos Beatrice. Han är ofödd. En robot.

Det som sedan följer är ett kammarspel. Jag lyssnar på boken, vilket rekommenderas, då Klas Östergrens egna inläsning fångar upp nyanserna av hans egna ordval, den alltid lika starka prosan. Beatrice har bjudit hem sin make William, som hon separerat ifrån. De ska äta inkokt ruda, en fisk som likt människan är anpassningsbar och kan överleva utan syre genom att borra ner sig i bottensediment och genomgå en metamorfos.

Det finns en stark närvaro i romanens första två delar, som i presens utspelar sig helt under denna framtida decemberkväll. Spänning byggs mellan de tre parterna, och relationer utmanas. Först är det Robin som är den tydligt robotliknande, men ju mer man läser desto mer utmanas denna uppfattning. Beatrice och William bråkar, hamnar i gamla mönster, liksom förprogrammerade, och den som visar mest livslust, som utvecklas, är Robin. Det som gör Beatrice och William allra mest uppgivna, och som mest robotliknande, är när de resignerat inser att det alltid dem emellan blir som det alltid blir, att de inte kan utvecklas.

Det är lätt att dra paralleller till TV-serien Äkta Människor och även Black Mirror. Men i Östergrens trygga berättarfamn blir det ändå nytt, och inte minst roligt. Blicken är riktad inåt människan och fastnar inte i dystopisk alarmism. Bitvis kanske det är lite banalt och förutsägbart, men likväl ständigt underhållande. I den sista delen spänner dessutom Östergren sina poetiska muskler rejält och bjuder in T.S Elliot. Vad är egentligen det vi kallar mänskligt? Och hur bör vi förhålla oss till all den nya tekniken; pulsklockorna som berättar hur vi mår, algoritmerna som föder oss med det vi tror vi vill se och de artificiella hjärnorna som vi lejer ut beslut efter beslut till. Plus i kanten för namngivning på roboten, också.

[Sara Kelemit · Rating 3 out of 5]

Som att läsa en pjäs. Ser tydligt personerna på en scen. Dialogen är ju helt bärande i boken. Lite kul. Lite tänkvärd. Vad är en människa? Tror Östergren mest skrev den för att roa sig? Hade han Klara och solen som referens? Och när kan jag köpa mig en Werther2.0 och vad kommer den att kosta?

[Andreas · Rating 3 out of 5]

Inkokt ruda låter fett äckligt

[Åsa Svensson]

"Men vad är det för skillnad på att ha känslor och inte uttrycka dem eller att uttrycka känslor som man inte har?
Det ena kan vara lika illa som det andra."

Östergren gräver på ett underhållande sätt i våra mänskliga fel och brister. Robin-robot är en rättfram skrattspegel som låter oss människor få syn på oss själva.

[Linda · Rating 4 out of 5]

Smårolig om fantasifull framtid

[Maja · Rating 2.5 out of 5]

Vad fan har jag läst och varför hatar jag det inte???

[Joseflagerkvist · Rating 4 out of 5]

stringent och ganska rolig

[David Fridell · Rating 4 out of 5]

En bagatell jämfört med hans stort anlagda romaner. Men språket fängslar som vanligt. Och humorn. Imponerande hur han behärskar så många former.

[Ally · Rating 2.5 out of 5]

Det känns som att Inkokt ruda försöker vara två saker samtidigt. Dels är den en dystopisk framtidsskildring där stora delar av naturen har försvunnit, dels ett relationsdrama där huvudpersonen Beatrice arbetar för ett företag som utvecklar en romantisk robot som hon ska testa inför lanseringen på marknaden.

Boken tar upp flera aktuella och intressanta frågor: Vad innebär det att vara människa? Är inte vi människor också programmerade av vår bakgrund och våra erfarenheter? Och vad är egentligen skillnaden mellan att ha kunskap och att ha förståelse? Roboten Robin har tillgång till hela världslitteraturen, men mängden motsägelsefull information gör det svårt för honom att förstå exempelvis skillnaden mellan kärlek och våld.

Samtidigt är boken skriven som ett kammarspel à la Strindberg. Det skapar en kontrast mellan science fiction-elementen och ett relationsdrama som för tankarna till 1800-talets teater. För mig fungerar inte riktigt den kombinationen. De stora filosofiska frågorna väcks, men utforskas inte tillräckligt djupt och berättelsen känns därför något ytlig. Språket och dialogerna har dessutom en tydlig dramatisk prägel, vilket får mig att undra om berättelsen inte hade kommit bättre till sin rätt på en teaterscen.

[Michaela L · Rating 2 out of 5]

Ah mmm Hm? Ah. Mmmnja

[hampus !]

Den mörkaste framtiden är den där rudor inte längre finns 🙏😔

[Lin Melikie · Rating 2.5 out of 5]

🎧Absolut underhållande bok! Annorlunda och lite poetisk. Men inte så mycket mer än så. Hade velat ha meeer

[Emma Ahl Engholm]

Hmm naaah vet inte... tror jag har svårt för framtidsrobotgrejer

I alla fall! Akta er för folk som heter Robin som står å manglar i tvättstugan

[Terese · Rating 3.5 out of 5]

Jag gillar språket och tempot, jag gillar stämningen och jag gillar att en viss modell av AI robot blir känd som ”Werther 0.2” vilket var målande för den utmattande Robin.

Totalen är helt ok och det finns en hel del tankar att begrunda om framtid, människan, vilka val hon kommer kunna göra, och hur vi kan se på humanoida robotar.

Jag hade svårt i början att förstå varför en vuxen kvinna skulle välja att bo med en robot som beter sig som en kåt och labil 15 åring med inslag av våldsbenägenhet, men det förklarades.

Därefter hade jag lättare att ta till mig handlingen och i viss mån den rätt påfrestande Robin.

Jag skulle väl själv vara den som i slutet - om valet fanns - flydde ut till skogen och undan samhället. Lämna det mänskliga samhället till de allt mer mänskliga robotarna. Och de människor som för sina syften vill bo med dem. Slutsatsen Östergren lämnar mig med är att människan främst vill ha roboten för sex och hushållssysslor, vilket inte helt lirar med vad de allt mer avancerade robotarna vill och att där finns inte bara konflikt utan etiska såväl som existentiella frågor.

Något som störde mig först och stör mig ännu är att Robin, när Beatrice kommit hem, inom ett par minuter säger något som att ”hemma i 7 minuter och jag vill redan ha ihjäl henne”…
Är förslaget här att roboten är programmerad med denna tendens? Att han utvecklat den själv? Att han kalibrerat den i enlighet med vad han lär sig om mänskliga samhällen? (Som han kalibrerar penis efter att ha läst Eliot) För det kändes magstarkt att det konstanta för kvinnor är att oavsett om de väljer en relation med en människoman eller en manlig robot, så ligger hotet om våld och död alltid nära. Föreslaget då att antingen är detta del av programvaran som gör roboten människolik eller att kvinnor är så irriterande att till och med robotar spontant vill döda oss. Kändes unket.

[Elin · Rating 4 out of 5]

Klas Östergrens roman bygger på ett humoristiskt och fars-artat triangeldrama mellan en kvinna, en lynnig och bitvis hotfull AI-partner (som kvinnan ålagts att testa), samt kvinnans mänskliga ex-man.

Boken kan ses som fungerar en kirurgisk vidräkning med det moderna livets rädsla för emotionell asymmetri och relationers oundvikliga friktioner. Konflikter som drivit paret isär kommer till ytan med robotens inträde. Roboten kliver in i dramat med en social inkompetens/osmidighet och en teknokratisk, faktafixerad ärlighet som tenderar att blottlägga karaktärernas dolda agendor och tvingar upp annars dolda kort på bordet.

Bokens intressanta, centrala och existentiella paradox tycks ligga i hur maskinens oberäknerliga och ibland hotfulla närvaro även verkar fungera som en oväntat sammanfogande och renande kraft: Inför den främmande och bitvis skrämmande kraften drivs kvinnan och ex-mannen mot försoning och att lämna sin prestige bakom sig.

Det tragikomiska slutet - där roboten alieneras och bryter samman medan paret återförenas och flyttar ut i en stuga i skogen - tycks illustrera ett totalt systemhaveri för det kliniska intellektet: Ställd inför den mänskliga naturens överväldigande och irrationella komplexitet drabbas roboten av en logisk kollaps, ger upp sitt programmerade mandat och bryter ihop (eller väljer självutplåning).

Östergrens andemening blir därmed en intrikat kontrast till AI-debatten, som fokuserar på maskinens hot mot mänskligheten. Är det lika troligt att människans egenheter och skevheter i slutänden är för komplext för att kunna hanteras av 'allvetande' maskiner?

[Riitta · Rating 3 out of 5]

Boken är en kort, intim berättelse om tre personer i en lägenhet en kväll några decennier in i framtiden: Beatrice (AI-forskare), hennes make/ex William och roboten Robin – en humanoid sällskaps- och sexrobot som Beatrice provar ut. De äter bland annat inkokt ruda, en tålig fisk som överlevt när mycket annat i naturen dött ut.
Det handlar egentligen om gränsen mellan människa och maskin: vad som gör någon mänsklig (kärlek, svartsjuka, minne, språk, sårbarhet). Robin lär sig uttrycka känslor via världslitteratur (Dante, T.S. Eliot m.m.), blir alltmer “levande” och skapar ett triangeldrama. Bakgrunden är dystopisk - artutrotning, uttorkade floder, företagsmakt - men fokuset ligger på relationerna och de filosofiska frågorna, inte på storskalig samhällskritik.

Mycket välskriven – elegant, precist språk och briljanta, ofta absurda repliker. Den har mycket humor. Samtidigt är den otäck - den suddar ut gränsen mellan människa och maskin på ett sätt som känns både komiskt och obehagligt. En blandning av komedi, filosofi och lågmäld kuslighet. Inte min typ av litteratur.

[Erik Wallmark · Rating 3 out of 5]

Ska någon dissekera samtiden med den elegans det krävs för att det inte ska bli pajigt, är det nog Klabbarn. En sämre författare som hade försökt skriva en AI-uppgörelse hade snarare försökt ställa sig frågor om maskiner kan bli mänskliga, än att som Östergren försöka plocka isär vad det mänskliga egentligen är – och att snarare styra skutan mot att det är vi människor som blir mer och mer maskinella.

Har inte läst Klenoden än men känslan är att med denna och ”Större trygghet aldrig fanns” så närmar sig KÖ en slags slutgiltig form av den kondenserade idéromanen som man bara kan skriva med femtio års romanskrivande i bagaget.

Den här kommer, trots den finfina prosan, nog inte bli en klassisk Östergrenare. Den dramatiska bottnen lyser med sin frånvaro och sci-fi experimentet saknar verklig spänstighet. Men det är likväl en roman rik på idéer och humor, och den är ständigt underhållande.

[Lisa Hernqvist · Rating 3 out of 5]

I sin korta roman Inkokt ruda leker Klas Östergren med en (dystopisk, dock utan fokus på det) framtid där väldigt människolika humanoid-robotar provas ut. Scenen är en lägenhet där en medelålders kvinna, som har humanoid-prototypen Robin hos sig för utprovning och utvärdering, bjuder hem sin före detta make på middag. Handlingen består av samvaro mellan dessa tre. Ibland blir det dråpligt då humanoiden inte ännu behärskar finliret i mänsklig kommunikation. Men det blir också mänskligt.

Man kan fantisera om hur AI-baserade humanoid-maskiner kommer att fungera. Det här är ett förslag från Östergren, jag tolkar det som delvis seriöst, delvis tänkt att vara underhållande. Det viktigaste jag tycker att han fångar upp är svårigheten att programmera en AI att utföra saker som är bra för människan och avstå från sånt som är dåligt.

[Torbjörn Nilsson · Rating 2 out of 5]

Östergren är en av mina favoritförfattare, men en del av hans böcker gillar jag inte alls! Det här är en av dem. Titeln är bra och lockande. Boken är flyhänt skriven med mycket glimt i ögat och bra inläst av författaren.
Till en början tycker jag, efter att ha läst de mer enkelspåriga och handlingsdrivna Ultravåld och Kött, att detta är ett mästerverk om mer mångbottnade relationer, men jag tröttnar mer och mer. Tycker boken är en bagatell som inte heller säger något viktigt och väsentligt om den pågående AI- revolutionen.
Trots referenser till både T S Elliot och Frankenstein.

[Dan Forsberg · Rating 4 out of 5]

Klas Östergren levererar alltid och hans egna inläsning gör njutningen starkare. En futuristisk AI-inspirerad humoristisk berättelse som fångar lyssnaren direkt. Inte den mest tankeväckande historien av Östergren, men en av de roligare. Intressant val att inte helt och hållet göra en dystopisk skildring.

[Pontus Gustafsson · Rating 3.5 out of 5]

En väldigt smart idéroman som bygger upp ett triangeldrama där en av deltagarna råkar vara en artificiell person. Diskbänksrealism och scener ur ett äktenskap möter black mirror. Det som lyser igenom starkast är humorn och den väldigt skarpa prosan. Att låta roboten Robin närma sig det mänskliga genom att förläsa sig på TS Eliot är både roligt och tänkvärt. Väl värd nomineringen till Augustpriset

[Emma-Lisa · Rating 3 out of 5]

Speciell bok och spännande att tänka och läsa om framtidens artificiell intelligens som lever med oss som en partner. Halva boken är rött fängslande. Att få följa med Robins färd mot att bli mer mänsklig. Men efter att han dör och återupplivas får det utför. Det blir för poetiskt och flummigt. Det intressanta resonemangen drunknar i TS Elliot.

[Klara Matsdotter · Rating 2.5 out of 5]

Den här var intressant och trevlig, rätt kul ibland, men AI-temat känns platt, särskilt i jämförelse med Klara och Solen, vars tema är rätt likt. Samtidigt har jag svårt att ogilla min favoritförfattare

[Karna · Rating 4.75 out of 5]

Det jag tyckte bäst om med den här boken var hur den berättades. Läsaren får betrakta allting utifrån - sätta ihop det ena med det andra på egen hand, i takt med att spänningen stegras. Under ytan finns ett obehag som hela tiden växer och smälter samman med frågor som: Vilken är den egentliga skillnaden mellan Robin och Beatrice? Vilken är skillnaden mellan att känna och att imitera känslor, att dikta och att imitera diktandet? Vad kan Robins överlevnadsinstinkt egentligen resultera i?

[Lale Svensson · Rating 3 out of 5]

Rolig!

[Anders Demitz-Helin · Rating 2 out of 5]

He had some fun writing, and when the robot creates his own first original and poetic speech, the author provides us readers with his first, and only lovable string of sentences himself.

[Camille · Rating 5 out of 5]

Klas!!!

[Isabelle Fröström · Rating 4 out of 5]

Författaren har en vokabulär med lite ”klös”. Gillade denna bok.

[Martina · Rating 3.75 out of 5]

https://minervablogg.wordpress.com/20...

[Maria · Rating 3 out of 5]

Disappointing. The theme has been employed many times, and better, for instance by Ian McEwan in Machines Like Me. The narrative technique is boring, mostly dialogue-driven. The ending sugar-sweet.