Om någon vrålar i skogen och ingen hör - är det då ett vrål? Det gäller inte bara att överleva, det gäller att lära sig leva och acceptera sig själv som man är. Malin Biller går igenom alla dessa faser i sin självbiografiska serieroman Om någon vrålar i skogen. Hon förflyttas som liten från en paradisliknande tillvaro i Helsingborg till det djupaste helvetet i skogen på Hammarö i Värmland. Alkoholism och övergrepp blir till vardag i familjen och det verkar inte finnas någon väg ut. Det bästa sättet att förtränga är att springa så fort att man får ont i kroppen istället för inuti. Men mitt i allt elände finns det ändå ljuspunkter i form av enstaka trofasta vänner och becksvart humor på bredaste värmländska. - Malin Biller undrar ibland hur hennes liv hade blivit om hennes familj inte hade flyttat till Hammarö. Det får vi aldrig veta. Men hon skriver och ritar om sina upplevelser och delar frikostigt med sig till oss andra med sin mustiga historia. En historia som man blir styrkt av att läsa.
Slagkraftigt berättat och känslostarkt, med lagom (ganska ljuvliga) doser av humor och ljus. Många späckade sjäkvbiografiska år avverkas i ett väldigt högt tempo. Boken handlar inte alls bara om incestövergrepp, utan även till mycket stor del om allehanda andra (mer eller mindre typiska) aspekter av att växa upp, vilka raskt och episodiskt behandlas och avverkas.
Tempot innebär att boken inte bjuder på några större djup, inte ens vad gäller den nattsvarta, återkommande kärnpunkten om övergrepp. Förvisso presenterar Biller en rad laddade scener och kärnfulla betraktelser, och man får och kan väl som läsare själv stanna upp och addera djup genom att fundera vidare; boken är tankeväckande och perspektivrik. Den är också sammantaget livsbejakande, på ett avväpnande, ganska vackert sätt. Övergreppsupplevelserna mynnar slutligen ut i en – potentiellt provocerande – frånvaro av ansvarsutkrävande, och i något slags försoning och i förmågan/acceptansen/behovet/glädjen (!) att hur som helst helt enkelt fortsätta att leva sitt liv.
Detta är första gången jag läser något som inte är ren komedi av Malin Biller. Mina förväntningar var redan höga, eftersom jag direkt tyckte att hennes härliga, expressiva stil skulle funka utmärkt för alla känslor och stämningar, och de förväntningarna överträffades. Boken är rå och öm; några särskilda sidor var som ett slag i magen och kräk i halsen, andra var tröstande smekningar.
Som en personlig notering är jag glad att depression och vemod generellt illustrerades med avsaknaden av bläck på sidan, med visuell tomhet. Ofta framförs depression med stora svarta stråk. Mörker är en utmärkt symbol, men tyvärr en som inte helt och hållet klickat för mig. Tomhet känner jag igen bättre. Häftigt att bläck istället får välla ut och krafsas in i pappret när våld, svek, drama händer.
SPOILERS NEDAN:
Detta är dock ingen "feel bad"-roman. Det är inget fel med såna, så klart, men en värmande avslutning och lyckliga slut till tragiska historier är välkomna också.
Om någon vrålar i skogen är det första jag läser av Malin Biller, och även om jag inte helt vet vad jag egentligen väntade mig, måste jag erkänna att Billers självbiografiska verk om en uppväxt kantad av övergrepp och relaterade besvär, som anorexia, verkligen berör mig, och inte bara av ämnena som behandlas utan inte minst Billers träffsäkra visuella berättande och dramaturgi. Ett naket och utlämnande självporträtt skildras utifrån ett långt senare perspektiv, som samtidigt knyter ihop berättelsen. Billers estetik är inte en som med en gång tilltalade mig, men det är samtidigt svårt att tänka sig en mer passande stil. Detta är ett verk av en serieskapare med full kontroll över sitt medium.
Jag vet inte hur den här boken förhåller sig till Billers andra serier, men jag har definitivt för avsikt att ta reda på det.