Lars Gustafsson was a Swedish poet, novelist and scholar. He completed his secondary education at the Västerås gymnasium and continued to Uppsala University; he received his Licentiate degree in 1960 and was awarded his Ph.D. in Theoretical Philosophy in 1978. He lived in Austin, Texas until 2003, and has recently returned to Sweden. From 1983 he served as a professor at the University of Texas at Austin, where he taught Philosophy and Creative Writing, until May 2006, when he retired. In 1981 Gustafsson converted to Judaism.
Ja, du ser ju. Som slungad ur Valfrid Palmgrens taburettgång.
Texten är väl ungefär likadan. Länge trodde jag att det inte skulle gå, att den, ja texten, och lilla jag (det var jag, det var jag, det var verkligen jag) var stämda i olika tonarter. Det händer. Erkänn. Men det handlade om intonering. Ja, det och att få ursäkten att få kraxa fram en och annan mossig schablon. Varsågod.
Skåda, parafrasering, ungefär, av minst tre halvalkade praktgenier (praktalkade halvgenier, textätande hamnsjåare, sakletande spunkslickare) från 70-talet. På ett årtag, en vindpust, en sekund.
“Han slog sig objuden ner och började ett fruktansvärt samtal om modern svensk poesi” (s. 240).
Som många andra, inspirerad av Dantes Gudomliga komedi, i synnerhet Inferno, betraktar herr Gustafsson världen omkring sig, mörk, koldammsrökig, i en hotfull krigisk tid, där endast kärleken skulle kunna vara räddningen, men är kärlek överhuvudtaget möljigt? ... frågar han sig. "Trettiotre år gammal, alltså i mitten av min levnads väg, som det en gång i tiden hette, återfann jag mig själv, i en mörk och d unkel skog, nej inte en skog, men något som liknade en skog, en mörk och dyster plats, kall av betong ...
Jag gillar verkligen denna lägesrapport av Sverige och världen och individen Gustafsson 1969-70, med spridda återblickar till 1958 och 1943 och 1962 ... När det begav sig var det en samtidsbild, det kalla kriget, hårt och kallt. Och ändå finns det ett hopp om en moderlig Beatrice som ska kunna tinna upp hanns egen själsliga Anima.
En mycket bra bok men kanske något ojämn. Mycket intressant om historia, tidsandan och politik –men jag har noll förtroende för Lars Gustafsson när han skriver om kärlek