En framgångsrik skådespelerska förbereder sig för att spela en mycket yngre kvinna, den försmådda flickan i pjäsförlagan till Madama Butterfly. Men livet på teatern går inte att känna igen. Krigsrykten går, ett mörker har lagt sig över staden och anspänningen blir alltmer påtaglig. Samtidigt tar en yngre man kontakt. Han är sonen till den legendariske regissör som gav henne ett första genombrott. Vilket är hans ärende? Nattsäsong är en roman om en tid där allt är osäkrat, där gränserna mellan dröm och verklighet, samt begär och skräck, till slut suddas ut.
Karolina Ramqvist är en svensk journalist och författare.
Ramqvist har varit chefredaktör för tidskriften Arena och kritiker i Dagens Nyheter. Hon blev allmänt känd när hon publicerade ett privat brev från Ulf Lundell i antologin Fittstim. Hon har även medverkat i tidskriften Bang. Ramqvist är gift med journalisten Fredrik Virtanen.
Åh vad jag hatar männen. Dessa män. Detta spel. Med en kvinnas känslor. Och vad jag hatat gråväder och regn och krig. Och vad jag tycker mycket om den här boken. Och huvudpersonen påminner om Annie Ernaux i hennes Förlora sig. Besattheten. Att förlora sig. Så mänskligt.
Vi bjuds på innerlig och passionerat skildrad kärlek, men det flyter inte riktigt så bra som det hade kunnat. Det blir faktiskt lite tråkigt och väl introvert ibland även om det tar sig mot slutet.
I slutet kändes det i hjärtat på mig men jag tyckte tyvärr boken var lite tråkig. Kanske var den för kort för att jag fullt ut skulle känna med huvudkaraktären, kanske är jag lite för ung för att relatera. Efter att ha läst och pratat så mycket om kära ”all fours” så slog inte den här medelålderskvinnans otrohetsaffär lika hårt.
Jag kan läsa vad som helst av Karolina Ramqvist. Språket är så rikt, säkert och mjukt. Porträtteringen läggs i flera lager i det lilla, vilket fascinerar mig. Det finns liksom både en skarpa och ömhet. Dramaturgisk perfektion. Hade velat läsa mer om Hans, få insyn i honom, samt Rosalinda, och även Dag på slutet (även om jag förstår syftet att bli helt uppslukade i huvudkaraktärens upplevelse).
En roman om kärlekens galenskap som skuggas av beredskapens och upprustningens hot, vilket på något sätt ger en extra tyngd i hur förlorad hon blir i begäret som förälskelsen skapar. Berättelsen byggs upp parallellt med pjäsens berättelse om vad som för en är lek för en annan är blodigt allvar, kärlek på liv och död. Speglingen är plågsam. Ramqvist skriver fram förälskelsens besatthet och åtråns påverkan, som knappast är något nytt tema, på ett sätt som känns både tidlöst och nytt, genom den speciella ton och perspektiv med vilken jagberättaren ser sig själv, berättar sig själv i vad som känns som ett omedelbart preteritum, bara andetaget efter det som sker. Och om man ska läsa något om kvinnors åldrande och falnande skönhet, är det den här boken man ska läsa, men det kommer inte att vara en tröst.
Någonstans mellan tre och fyra. En fyra för språket. Jag vet inte vad det ÄR men Ramqvist gör mig alltid så skör, det är som att hon förvandlat språket på ett sätt som bara hon kan. Är inte alltid ett fan av de långa meningarna, och berättelsen hade förstärkts om den vore både längre och mer detaljerad.
Men på det stora hela är det en väldigt vacker bok om att åldras och behovet av passion. Att lyda och att vilja bli räddad - en skarp undergiven femininet i den bemärkelsen, och det är ju återkommande i Ramqvist böcker. Det är där hon gör något alldeles unikt, enligt mig.
Som en annan skrev här; Ramqvist gör mig alltid skör!Tonen är finstämd och ömtålig. Den vaggar mig. Men. Det tar mig emot att säga att detta inte är en av hennes starkaste. Uppskattar idén med de parallella kärlekshistorierna men om man vill läsa om åtrå och besatthet rekommenderar jag istället Sinnenas tid av Ernaux
En tät och intensiv skildring av en medelålders kvinnas besatthet av en yngre man. Huvudpersonen är skådespelare och ska spela Madame Butterfly i en teaterpjäs. Andra ifrågasätter om hon kan spela en 15-åring och om inte rollen borde spelas av en asiatisk kvinna. Liksom kvinnans liv tycks omvärlden falla sönder med krigshot i fonden.
Titel: Nattsäsong Författare: Karolina Ramqvist Förlag: Albert Bonniers förlag
Jag har behövt ha en paus från litteraturen, en ofrivillig sådan. Men så lättade huvudet, och jag kunde äntligen falla hejdlöst in i böckerna igen.
Nattsäsong började långsamt, och jag hade svårt att hitta rytm och mening. Jag ställde mig skeptisk till hyllningskörer och nomineringar, och funderade på vad det var jag missade.
”Det var kyssen som var början på glömskan.”
Men så satt jag fast på ett försenat tåg, förseningen växte timme för timme, och om jag ska vara helt ärlig är jag fast på rälsen än. Det positiva i kråksången är att jag kunde ge boken all min uppmärksamhet, sida efter sida. Då var det som att poletten föll ner och jag blev ett med berättelsen.
”Jag kunde aldrig erkänna att också jag hade en hålighet som måste fyllas, men det sägs ju att en del i att åldras är att drabbas av en klarsynthet som får en att se allting för vad det är.”
Sista delen kändes i magen, och jag har absolut behövt vädra upplevelsen med min medresenär.
Älskar suggestiviteten och dragningskraften av att inte ens veta vad huvudpersonen heter i förnamn. Fantastiskt språkbruk som fångar mig direkt. Att tappa tiden i läsningen är alltid en kvalitetsmarkör hos mig oavsett innehåll. Tyckte om första delen mer än andra dock, spårar en aning. Såklart moraliskt tvivelaktigt innehåll men funkar bra som fiktion.
Tyvärr gillade jag inte denna bok särskilt mycket. Den tog sig lite grann mot slutet, likt ”Den första boken” som verkligen tyckte om andra halvan av, men Nattsäsong blev alldeles för introvert. Hade svårt att känna något alls för huvudkaraktären och förstod därför inte heller svängningarna allteftersom historien vecklar ut sig.
Nattsäsong är skriven med perfektion, och jag dras in i skeendet redan från första sidan, men trots att den är välskriven och aktuell, och trots att den inre monologen berör mig på ett personligt plan och gör att jag bitvis kan känna igen mig själv i huvudkaraktären, blir det introverta reflekterandet till slut ganska ointressant, repetitivt och tradigt, liksom den lagom perfekta och operfekta själviakttagelsen och det ständiga fokuset på heterosexuell kärlek, för även om de vackra miljöbeskrivningarna blandas med samhällskritik och personligt åldrande och det helt klart finns ett driv genom hela boken och berättelsen, tar den aldrig riktigt tag i mig utan passerar förbi och lämnar mig ganska oberörd, vilket får mig att känna mig besviken, eftersom jag hör till dem som vill känna något när jag läser och kanske till och med bli lite omskakad. (Försökte mig på en lång KR mening).
Boken börjar lite lojt, men tids nog blir den mer och mer febrig. Det som fanns som en underström i förra boken får här gå helt "bananas". Besinningslöst begär, besatthet och självdestruktivitet hos en väletablerad kvinna verkar förfarande tabu hos (kvinnliga) läsare ser jag i recensionerna hos ljudbokstjänsten, där jag lyssnade till Julia Dufvenius' perfekta inläsning. Direkt efter avslutad läsning måste jag se ett antal versioner av det högdramatiska slutet i operan Madame Butterfly.
Nattsäsong av Karolina Ramqvist - Sammanfattning: 4/10 Inte min kopp av te. Språket är pretentiöst, miljöerna kultursnobbiga och det känns som en berättelse berättad tusen gånger redan. Bara vid ett par tillfällen bränner det till, men det är för lite och för sällan. Inläsningen av Julia Dufvenius är verkligen ingen höjdare heller. - Berättelse: 4/10 Utförande: 4/10 Karaktärer: 5/10 Miljöer: 4/10 - Uppläsning: 3/10 - simongonefishin@gmail.com
Tycker verkligen om Ramqvists sätt att skriva. Orden rinner fram och är välavvägda. Men berättelsen stör mig. Kulturkvinnor. Uppburna. Ointressanta. Rika. Åldrandet, och kretsandet runt att vara relevant i mäns ögon. Trots slutets twist. Men kanske missade jag poängen. Eller är för uppe i mitt eget för att förstå Nattsäsong.
Mängder av känslor och längtan, att kasta sig ut i passion som lösning på ett stelnat liv och rädslan för att bli gammal. Har läst det förr, och det blir inte så mycket roligare för att Dramaten och Bergman blandas in. Svag trea.
Älskar Ramqvist; nästan allt hon gör. Och språket är lika fantastiskt som vanligt, men jag tycker inte riktigt storyn håller. Hon berättar något genom något annat, men det når inte fram till mig riktigt.
Råkade se Babygirl dagen innan jag läste klart sista halvan av boken i ett svep så känns ploten bara som en ripoff i annan setting. Boken gick lite tomgång som nån annan skrev men tycker ändå om det i sin subtila där mycket förblir utan namn