Godalgotās zviedru autores Juhannas Nilsones jaunais romāns ļauj ieskatīties cilvēka dvēseles dzīlēs. Rozes skaistās un ilgotās ir mūsdienu romāns, kas stāsta par visiem sabiedrības slāņiem un uzdod jautājumus, uz kuriem saņemam neparedzamas, dzīvesgudras un dzirkstoša humora pilnas atbildes.
Šajā meistarīgi savītajā stāstā satiekas visdažādākie ļaudis. Grūti iedomāties, kas viņiem varētu būt kopīgs. Vienīgais spēks, kas visus vieno, ir grāmatas centrālais tēls – nesavtīgi mīlošais Benjamins. Romāna sižets ar hipnotizējošu spēku pārņem lasītāja maņas, liekot izjust vērtīgas atklāsmes un mīlestības pieskārienu dvēselei.
Zviedru mūsdienīgs romāns ar daudziem personāžiem un par viņu attiecību attīstību, aptverot gandrīz vai pilnu zviedru sabiedrību un tās visdažādākās puses, ieskaitot cilvēkus ar trauksmi, ar maniakālo depresiju jeb bipolāriem personības traucējumiem, ar Dauna sindromu, ar bulīmiju, ar narkotiku atkarību, cilvēkus ratiņkrēslā ... bet galvenais tēls tomēr ir Benjamins, kuru klienti novērtē kā luksusa klases eskortu, klausītāju, glābēju nelaimē, dzīvo narkotiku, savukārt Benjamins pats jūtas kā paša izdomāta Jēzus figūra, kam jāglābj visi citi, lai kaut kādā veidā izglābtu sevi no vainas, par kuru nav līdz galam pārliecināts, bet kuru kā moceklis nes sevī.
Grāmatas nosaukums, kas ir atšķirīgs no zviedru oriģināla, un vāks šajā gadījumā ir maldinošs.
"Ja vēlies cienīgu dzīvi, tad neizdari dvēseles pašnāvību, atsakoties no sevis, lai paglābtu kādu, kurš pat nevēlas būt glābts un apgalvo, ka tieši tev jāmainās, jo tu naivi nedomā atteikties no savas ticības cilvēcei." (108.lpp.)
" Vai ļaunums ir ļaunums tikai tad, ja to īsteno? Vai varbūt skaitās arī domas?" (127.lpp.)
Snällhet hörrni, det är grejer. Och först tänker jag att det här är en snäll bok; text som flyter så snällt, människor som är så snällt mänskliga, en underliggande känsla av så snäll mjukhet, trots taggiga ämnen. Men ja, jag är såklart påverkad av att 1) Jag läste "De i utkanten älskade" ett år när jag behövde lättillgängliga men samtidigt välskrivna böcker som flöt mjukt (jag var halvvuxen, sjuk, gravid + hade börjat resan mot "faktiskt lite för kräsen för att läsa mammas bokklubbsböcker och dåliga deckare") 2) Jag nyligen blev kompis med Johanna på Facebook och är superPARTIsk kring vad hon skriver i sina texter där... För ni hör ju på titeln att det inte bara är frid och fröjd här. Själv lyckas jag hålla i den snälla känslan (pga ovan + språket och stilen) länge, men mot slutet blir det faktiskt alldeles för rått och fult och fruktansvärt. Det absoluta slutet funkar, dock, och dessförinnan är karaktärstudierna i denna mång-perspektivshistoria riktigt cool (hur ofta läser vi t.ex. om en kärlekshistoria där två älskar varandra men inser att de inte funkar ihop? eller att två äldre människor får en nytändning?). Det blir tyvärr inte mer än en trea (pga för hemskt), men jag har redan lånat nästa Nilsson-bok, vilket kanske säger mer.
Nej men fy vilken deprimerande bok! Känns som att alla bara gnäller. Visst, alla i boken har anledning att må dåligt men de tar också sig själva på så otroligt stort allvar och gråter hela tiden. Det gör att det blir kontrastlöst och känns oreflekterat. Dessutom är alla karaktärer väldigt lika just i hur de mår dåligt och som att de alla egentligen är samma person. Samtidigt skriver JN på ett fint och på något sätt effektivt sätt, vilket gör det till en page turner. Dock känns storyn också lite off, det gjorde den även i De i utkanten älskande, men då kändes det mer naturligt, här känns det mer som att det tvingas in för att ge mer spänning, det hade inte behövts. Men lite kontrasterande gladhet hade inte varit fel.