What do you think?
Rate this book
Konsten att dö
Vid femtiotvå års ålder har fotografen Jacky nått en punkt där hon ifrågasätter det mesta: fotokonst, dödsrädsla, människors sätt att se och älska. Och sin egen självbild.
Hon lever ensam och vill se sig själv som stolt, självständig och nyfiken, fri i sin relation med den gifte konstnären Elias. Men något måste krackelera och förändras, något måste bli sannare. Sådant sker inte alltid på ett smärtfritt sätt. Och föga anar Jacky vad mötet med den känslostyrda Monia, en ung kvinna som blir hennes modell, ska leda till.
Konsten att dö kan läsas som en relationsroman och kärlekshistoria. Men än mer är den just en berättelse om identitet, om bilder: självbilder, konkreta bilder, bilder som tycks stå mellan betraktaren och upplevelsen av direkt verklighet.
Hon lever ensam och vill se sig själv som stolt, självständig och nyfiken, fri i sin relation med den gifte konstnären Elias. Men något måste krackelera och förändras, något måste bli sannare. Sådant sker inte alltid på ett smärtfritt sätt. Och föga anar Jacky vad mötet med den känslostyrda Monia, en ung kvinna som blir hennes modell, ska leda till.
Konsten att dö kan läsas som en relationsroman och kärlekshistoria. Men än mer är den just en berättelse om identitet, om bilder: självbilder, konkreta bilder, bilder som tycks stå mellan betraktaren och upplevelsen av direkt verklighet.
213 pages, Paperback
First published January 1, 2014
14 people want to read
About the author
Inger Edelfeldt
51 books45 followersInger Edelfeldt (born 1956 in Stockholm) is a Swedish author and translator, as well as the illustrator of many books. She made her debut in 1977 with the book Duktig pojke ("Good Boy"). She has written around 20 books since then, most of which are novels, short stories, poetry books, and books for children and young people. She won the Deutscher Jugendliteraturpreis in 1987.
She is internationally known as a Tolkien illustrator through her paintings for the 1985 Tolkien Calendar. She has also painted the covers of several Swedish editions of J.R.R. Tolkien´s books in the seventies and eighties.
She is internationally known as a Tolkien illustrator through her paintings for the 1985 Tolkien Calendar. She has also painted the covers of several Swedish editions of J.R.R. Tolkien´s books in the seventies and eighties.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 8 of 8 reviews
August 17, 2025
Jag tänker att det handlar mycket om tron på att man klarar sig själv och inte behöver andra, och hur det vacklar, hur det kanske inte är en framkomlig väg. Jackys berättelse speglas av Monia, en ung kvinna Jacky fascineras av och vill fotografera, som inte har ett dugg förståelse för konst och som kanske snarare lutar sig lite väl mycket på andra och inte tar ansvar för sitt eget liv. Det blir förvecklingar och Jacky når en slags botten, måhända "dör" för att förhoppningsvis uppstå igen i ny skepnad, som en fågel Fenix.
Jag är förtjust i hela tematiken men hittar inte riktigt den igenkänning jag suktar efter i Jackys röst, det är lite som att jag blir besviken på henne lite på samma sätt som hon blir besviken på sin älskare och på Monia, eller kanske till syvende och sist på sig själv? Känner såklart igen mig i den där självständiga attityden, som inte alltid fungerar - nog behöver vi faktiskt andra också, att få vara föremål för kärlek, och behöver vara behövda.
Mina första reflektioner: Edelfeldts teman ligger mig alltsomoftast mycket varmt om hjärtat, och innehåller stora doser igenkänning. Ibland kanske inte på ett alltför positivt sätt? Det beror nog på hur huvudpersonen skrivs fram och tonen i det, som känns väldigt självkritisk (det är jagperspektiv) i frågor där jag kanske har ett ömt hjärta, så att det känns som att huvudpersonen genom att raljera med sig själv, raljerar med mig och får mig att känna mig dum. Överföring, hmm. Jag tror att det jag liksom önskade, vore att temana skrevs fram i ett annat perspektiv, utan det raljerande, egentligen. Men det blir ju konstigt, som att jag önskar mig en annan bok. Något konkret i texten som skapar den här känslan är nog just jagperspektivets reflekterande berättande, som blir ett läsekontrakt jag inte riktigt köper. För mycket resonerande, för litet agerande gestaltning, liksom?
Men tyckte om att vara i en värld som aktiverade fotograferandet (Jacky, huvudpersonen, är fotograf) vilket ger mig en önskan att också fota mera (även om Jacky tvivlar på sin konstform och menar att allt typ är gjort, jaja, det är ju opepp). Och hennes guldgula hem, som känns lite som min salong.
Jag är förtjust i hela tematiken men hittar inte riktigt den igenkänning jag suktar efter i Jackys röst, det är lite som att jag blir besviken på henne lite på samma sätt som hon blir besviken på sin älskare och på Monia, eller kanske till syvende och sist på sig själv? Känner såklart igen mig i den där självständiga attityden, som inte alltid fungerar - nog behöver vi faktiskt andra också, att få vara föremål för kärlek, och behöver vara behövda.
Mina första reflektioner: Edelfeldts teman ligger mig alltsomoftast mycket varmt om hjärtat, och innehåller stora doser igenkänning. Ibland kanske inte på ett alltför positivt sätt? Det beror nog på hur huvudpersonen skrivs fram och tonen i det, som känns väldigt självkritisk (det är jagperspektiv) i frågor där jag kanske har ett ömt hjärta, så att det känns som att huvudpersonen genom att raljera med sig själv, raljerar med mig och får mig att känna mig dum. Överföring, hmm. Jag tror att det jag liksom önskade, vore att temana skrevs fram i ett annat perspektiv, utan det raljerande, egentligen. Men det blir ju konstigt, som att jag önskar mig en annan bok. Något konkret i texten som skapar den här känslan är nog just jagperspektivets reflekterande berättande, som blir ett läsekontrakt jag inte riktigt köper. För mycket resonerande, för litet agerande gestaltning, liksom?
Men tyckte om att vara i en värld som aktiverade fotograferandet (Jacky, huvudpersonen, är fotograf) vilket ger mig en önskan att också fota mera (även om Jacky tvivlar på sin konstform och menar att allt typ är gjort, jaja, det är ju opepp). Och hennes guldgula hem, som känns lite som min salong.
August 5, 2022
Vackert språk absolut, men ingen handling vare sig i karaktärernas inre eller i omgivningen
May 19, 2015
"Jag borde inte vara bekymrad, utan tacksam. Över mitt liv, min plats på jorden, mitt yrke, min kreativitet, min relativa autonomi."
Siv The Lifesaver gav mig även denna svenska pocket. (Tack igen!) Läste 'Det hemliga namnet' från 1999 bara för några veckor sedan och det finns en mängd beröringspunkter. Den konstnärliga kvinnan på vinden i den romanen är här The Madwoman in the Basement - jublade över den kapitelrubriken. Utöver a-room-of-one's-own-motivet avhandlas även alla-är-fotografer-tendensen i samhället. Tycker SÅ mycket om att läsa skildringar av skapande.
Siv The Lifesaver gav mig även denna svenska pocket. (Tack igen!) Läste 'Det hemliga namnet' från 1999 bara för några veckor sedan och det finns en mängd beröringspunkter. Den konstnärliga kvinnan på vinden i den romanen är här The Madwoman in the Basement - jublade över den kapitelrubriken. Utöver a-room-of-one's-own-motivet avhandlas även alla-är-fotografer-tendensen i samhället. Tycker SÅ mycket om att läsa skildringar av skapande.
January 26, 2023
Fotografen Jacky, musan Monia, älskaren Elias - livet genom en lins, ”hinnan” som stör, livet som levs så kontrollerat. Visst gör det ont när något måste gå sönder för att annat skall födas? Bra språk men berättelsen håller inte hela vägen.
April 16, 2020
Om en ensam kvinna som ser människor genom sitt yrke som fotograf. Fin skildring av en misslyckad mamma och oväntade händelser.
May 24, 2022
Väldigt sorglig och brutalt ärlig skildring av en medelålders kvinnas livskris. Här finns en viss igenkänningsfaktor.
June 12, 2017
En otroligt träffande bok, när det kommer till beskrivning av psykiskt mående. Kan tänka mig att de flesta människor som ofta får höra att "Du tänker för mycket!", "Släpp det, bara!" eller "Skärp dig!" kan känna igen sig i Jackys tankar och känslor. Den ständiga striden mellan hjärta och hjärna, och det ständiga brus som tankarna i denna krigszon skapar i huvudet. Men ändå var det något som inte riktigt föll på plats hos mig i denna roman. Kanske liknade den strömmen av tankar lite för mycket. Lite för lite sammanhang, och organisation. Lite mer kaosig som livet självt, när jag hade tillräckligt av den varan i verkligheten, och var längtade efter strukturen i en bok.
December 3, 2015
Att vi människor är "copy-paste" är inget nytt. Men Edelfeldt har en fantastisk förmåga att visa på detta fenomen gärna utifrån en kvinna som är sedd som uddas perspektiv. Detaljer och cynism varvas med dråpligheten i att vara människa. Inger Edelfeldt har alltid varit en av mina favoritförfattare därför att jag allt som oftast så väl känner igen mig i böckernas huvudfigurer. Ja det är bra!
Displaying 1 - 8 of 8 reviews