Uppföljaren till Camilla Davidssons uppskattade debut Under Vintergatans alla stjärnor – en intelligent och trovärdig berättelse om en sönderstressad och vilsen kvinnas väg mot inre utveckling. I romantrilogins första del flydde Emma till Caminon i Spanien, efter en utbrändhet och en misslyckad kärleksrelation. Den långa vandringen blev både mödosam och omvälvande och fick Emma att drömma om en mer harmonisk tillvaro.
Det finns ett talesätt att den verkliga resan börjar när man återvänt hem från Caminovandringen och i den här boken får vi följa Camilla när hon återvänder hem till Stockholm igen. Fylld med nya insikter och perspektiv ska hon nu hitta tillbaka till vardagen och till en förhoppningsvis mer harmonisk tillvaro.
Åter igen tar Camilla med oss njutningsfulla och väl beskrivna vackra miljöer, både till en lyxig hotellmiljö i London och till ett sommarvackert Gotland. Hon får mig att längta till båda, dock utan de trassliga relationerna. Vi får lära känna nya karaktärer som blir betydelsefulla för Emma och jag tycker genast om både Olle och Harriet med sina klokskaper och livserfarenheter. Till och med Ingemar Bergman finns med på ett hörn. Jag läser och njuter och med slutet på boken är jag glad att jag nu kan fortsätta läsa tredje delen i serien och följa vad som händer Emma framöver. Vilken bra serie det här är!
Pensionatet vid världens ände av Camilla Davidsson som absolut behandlar behov av nystart och vad vi gör med våra liv. Den handlar om Emma som i den förra boken vandrar Caminon och inser att hon vill ha mer närvaro i sitt liv. I den här boken har Emma kommit hem till Sverige och erbjudits ett fint jobb. Mycket av det hon bestämde under vandringen rinner ut i sanden när hon kommer hem till Sverige. Hamsterhjulet snurrar fortare och fortare. Emma bestämmer sig för att ta en paus och åker till Gotland där hon får låna en liten stuga. Planen är att gå långa promenader och komma på vad hon ska göra med sitt liv. Jag tycker att lite för mycket handlar om alla relationer till män. Själva berättelsen ger mig inte lika mycket som den förra boken. Samtidigt tycker jag att det är sympatiskt att allt inte löste sig automatiskt bara för att hon vandrat och haft tid för eftertanke.
Huvudpersonen Emma får mig att bli riktigt arg ibland. Hur kan hon vara så naiv, hur kan hon låta männen bestämma över hennes liv, hur kan hon låta sig hunsas hela tiden?
Att få läsaren att reagera och känna ilska, sorg, smärta och glädje, då har man lyckats skildra personerna.
Jag fängslades inte lika mycket av denna bok som den första boken om Santiago de Compostela, Under Vintergatans alla stjärnor, eftersom den förra gav mig många nya vyer och insikter. För min del var det först när Emma reste till Gotland som jag tyckte att historien verkligen tog fart och gav minst lika mycket som förra boken. Camilla är duktig på miljöskildringar, men de kommer främst fram när hon skildrar naturen. Då får hon mig att känna det som om jag är på platsen.
Älskar slutet på den här boken och jag vill läsa fortsättningen NU! För hur det nu än är, så är jag fast för Camilla Davidssons sätt att skildra berättelsen om Emma och hennes kamp till ett bra liv.
En riktig må-bra-bok, men även en chic-lit-bok om en kvinna i karriären som satsar allt på att vara någon annan än den hon egentligen är innerst inne. Läs den!
”Pensionatet vid världens ände” är den andra boken i en planerad trilogi. Jag läste den första boken, ”Under vintergatans alla stjärnor” för ungefär ett år sedan, och tyckte mycket om den. Här är en länk till min recension av den boken.
Nu har jag läst den andra boken, och jag tyckte lika bra om den. Precis som den första boken, så tycker jag att den är en blandning av feelgoodbok, måbrabok, självhjälpsbok, och vanlig roman.
Rekommenderar absolut boken, men jag rekommenderar också att läsa den första boken i trilogin först, för jag tror att behållningen blir så mycket större då.
3,5 ⭐️ Lite överdrivet mycket sex hit och dit för huvudpersonen, men så verkar också anknytning och relationer vara en av hennes utmaningar och det fysiska mötet med män nästintill ett beroendedrag?
Något är dock tveklöst på gång i hennes liv och det blir intressant att se var hon landar, vad insikterna hon fått under pilgrimsvandringen faktiskt leder till. En redig cliffhanger bjöd slutet på också, så det blir väl nog att lyssna vidare!
Jag tyckte bättre om denna boken än den första om Emma. Den är lite mer seriös och Emma har mognat lite. Stor insikt om människans inre och fina karaktärer. Dessutom är Fårö en favorit hos mig också. Ser fram emot att läsa nr 3.
En feel good bok där man får fortsatt följa Emma från Under Vintergatans alla stjärnor. Hon har nu återkommit till Sverige och trillar snabbt in i gamla mönster.Mycket igenkänning och kloka ord som är lättare att hålla med om än att faktisk följa.
Verkligen en lättläst, välskriven feelgoodroman. Något monoton och tycker namnet är missvisande, men ser mycket framemot att läsa mer om Emmas liv. Blev glad när jag blev upplyst om att det finns två böcker till!
Skön läsning men Emma är hela tiden beroende av att hon måste vara med män. Det är det boken handlar om, från en man till en annan. Tycker det är tråkigt att karaktären inte kan känna sitt egna värde utan måste bli bekräftad jämt och ständigt.
#2 i Caminon. På pilgrimsleden till Santiago de Compostela finns ett talesätt – att den verkliga caminon börjar när du återvänder hem igen. Så är det för Emma, caminon var kanske bara en flykt för när vardagen är tillbaka så dras hon med i den och faller tillbaka i gamla mönster. Än en gång flyr hon undan men till nya bekantskaper, nya problem men också nya insikter. Visst kan livet och valen vara snåriga för en ung kvinna men lite irriterande naiv tycker jag nog att Emma är och att låta sig ledas av mäns vilja känns inte så mycket 2000-talets Sverige, men jag har överseende med det för jag är tillräckligt nyfiken för att läsa vidare nästa bok i serien.
Nästan omedelbart infann sig den där varma känslan av att bli omfamnad. Omfamnad och insvept i dofter, känslor och ord. Camilla Davidssons språk som jag tyckte mycket om redan i första boken har verkligen utvecklats och kommit till sin rätt här. Det är välformulerat, nyanserat och färgrikt. Jag känner dofterna och smakerna som orden så lättsamt förmedlar och när Emma gråter så gråter jag också.
Snabbt tempo som jag gillar och fantastiska miljöbeskrivningar. Emmas resa är det som inspirerar (och ibland irriterar) men jag ser ändå fram emot fortsättningen och undrar om hon äntligen ska finna lyckan, och vad det i så fall kan vara. Boken väcker en längtan i mig till att söka djupare och lära känna mig själv.