Agnes Lindström BolmgrensTjejen som tänkte för mycket är en dagboksroman om en 36-åring som med sig själv som bollplank försöker stoppa känslan av att allt håller på att gå åt helvete. 95-99 procent sann, 100 procent rolig.
"Vaknade och trodde jag var bakis, men kom på att jag inte gjorde någonting igår."
Nu har hon knäckt koden. Idag ska hon begrava katastroftankarna, ta tag i livet och få lugn och ro i huvudet. Men i samma sekund hon börjar skissa på sitt nya sorglösa jag, halkar hon ner i samma gamla hjulspår. Hon började tydligen i fel ände. Den här gången också.
Agnes är skådis och pendlar mellan Stockholm och Los Angeles. Men framför allt pendlar hon mellan lönlösa tankar och en tillvaro präglad av bakis ångest, allt-i-allo-ångest, åldersångest, hormoninjektioner, misslyckade provfilmningar, hetsiga flygplatsbråk – och skoningslösa observationer av sin man Filip Hammar (eftersom bröllopet trots allt gick vägen).
Det är självhatiskt, självironiskt, självutlämnande. Och, som väldigt, väldigt roligt.
Agnes Lindström Bolmgren är skådespelare, med roller i flera svenska och tyska film- och tv-produktioner. Hon är född och uppvuxen på Södermalm, och bor idag i Stockholm och Los Angeles. Tjejen som tänkte för mycket är hennes debutroman.
Lite likt Amanda Romare i stil. Hade önskat mer dirt om Filip eller ännu mer humor. Rätt så trevlig läsning men det kopplade aldrig ett hårt grepp om mig.
Sågning kommer, men den här boken var väl kul, men problemet med dagboks-romaner är att de sällan känns verkliga. Jag vill läsa en riktig dagbok, inte en bok skriven i dagboksform med roliga (försök till roliga) twists i slutet. Efter halva boken önskade jag bara att den skulle ta slut. Kändes lite som att den enbart blev publicerad pga vem hon är gift med, en tanke jag skäms för att säga högt för det är så elakt, men det MÅSTE va så.
Började läsa eftersom jag köpte den i samband med ett författarsamtal. Blev superirriterad på hur hon slänger sig med ångest och psykisk ohälsa och det här med att gå i terapi trots att man inte har något att prata med terapeuten om. Så jag övergick till ljudboken och började se boken för vad den är: situationskomik och igenkänning i dagboksform. Att Agnes själv läser är bra, nu blev boken på många ställen ganska rolig.
Hur kan det här ens få ges ut? För att hon känner rätt personer såklart men nån måste väl ändå säga nej längs vägen. Tycker att hennes %-memes på insta är väldigt kul och förväntade mig något roligt och rappt men detta är som att läsa mina anteckningar efter 3 öl när jag tycker att jag gör smarta observationer, fast med sämre språk. Sån waste med träd att trycka den här skiten.
Läste 80 sidor sen tröttnade jag. Man får vad som lovats - en dagbok skriven av en tjej som tänker för mycket. Det blir repetetivt. Anekdoterna är kul, men inte så kul att jag orkar läsa klart.