Jag tror att Klas Östergren hade rejält kul när han skrev den här boken. Hans berättarglädje märks i fantasifulla karaktärsbeskrivningar, skicklig miljögestaltning och de många avancerade orden. Även i sidospåren och bakgrundsbeskrivningarna får läsaren både underhållning och nya lärdomar särskilt i svensk såväl som Stockholmsk historia. Sammantaget ger karaktärerna och de oväntade vändningarna i denna episka berättarstil att tankarna går till Charles Dickens.
Det som hindrar boken från att vara en fullträff är överflödet av karaktärer. Jag saknar en huvudperson, även om jag antar att Östergren tänkte att Flourian Kroull skulle vara den, men vi får inte tillräckligt djupgående insikt i hans karaktär eftersom vi samtidigt introduceras för så många andra. Ibland blir de många excentriska karaktärerna komiska, vilket ger berättelsen en humoristisk ton, men ibland gränsar det till att bli buskis. Östergrens försök att inkludera samhällskritik misslyckas också, och trots att berättelsen utspelar sig på 30-talet känns tidsperioden på något sätt avlägsen, nästan sekundär.