Nässlorna blomma

by Harry Martinson

Nässlorna blomma är berättelsen om sockenpojken Martin Tomasson och hans öden på de olika gårdar dit han ackorderas ut. Han förlorar i stort sett alla människor som betyder någonting för honom och hans ensamhet ter sig avgrundsdjup. Men mitt i en närmast ofattbar övergivenhet så besitter den lille pojken en övertygande envis och okuvlig överlevnadsvilja - en förmåga att trots allt söka det ljusa i tillvaron.

Genres: Classics, Fiction, Swedish Literature, Nobel Prize, Sweden, Realistic Fiction, Historical Fiction

352 pages, Paperback

First published January 1, 1935

About the author

Harry Martinson (May 6, 1904 – February 11, 1978) was a Swedish sailor, author and poet. In 1949 he was elected into the Swedish Academy. He was awarded a joint Nobel Prize in Literature in 1974, "for writings that catch the dewdrop and reflect the cosmos.", together with fellow Swede Eyvind Johnson. The choice was very controversial, as both Martinson and Johnson were members of the academy and had partaken in endorsing themselves as laureates.

He has been called "the great reformer of 20th century Swedish poetry, the most original of the writers called 'proletarian'."

Detailed Biography: http://authorscalendar.info/harrymar.htm

Reviews

[Lisa · Rating 5 out of 5]

This is the foundation of any understanding of Harry Martinson's very specific kind of misery. Being an intelligent and creative boy in the claws of the raw violence of poverty-stricken peasants, an orphan on his own.

He made literature of hardship, and it shines!

[Joakim Silverdal · Rating 5 out of 5]

Det här är en mycket hemsk historia, ändå vill jag leva i den.

Hur lyckas han, Martinson? Jo:

Språket här är som vattenvirvlarna i en mäktig vårflod. Levande och fritt.

Författarens eget liv skiner igenom under Martins vandring från "hem" till "hem".

Känslan av att vara barn och inte helt begripa sig på det sociala är universell och Harry Martinson kan skriva om det minsann. Minsann.

[Awaz · Rating 4 out of 5]

Boken är självbiografisk av Harry Martinson där Martin är hans alter ego och handlingen berättas i tredje person och ur ett barns perspektiv. boken utspelar sig i Blekinge, och tiden är i huvudsak 1910-tal. Boken utspelar sig i 22 år eftersom boken börjar 1894, då berättar han om sina föräldrar till han blir 12 år, då slutar hans story.

Jag tror att det finns många teman i boken som är typiska för marxistisk teori, eftersom Harry Martinson växte upp i arbetarklassen och som Martin gick samma öde i boken.
Citat från (s. 177) "Det kändes verkligen att man var fattig . Knuff, dung-dung. Aj! aj! Träskojävel."
Jag skulle säga att teman är kamp för ett bättre liv eftersom Martin ideligen försöker hitta ett bättre liv för sig själv.
Det som jag tror är centralt i Boken är klass, klasskillnader (landsbygden, arbetarklass, barnarbete) och att vara beroende av andras omsorg.
Citat från sidan (s. 148) “en annan vecka visste han att både arbetarna och de rika inte var bra. Det var "människorna" som var bra. Det fanns tre sorter 1) arbetare, 2) de rika, och så 3) vanliga människor. De vanliga människorna var bäst. Själv var han en vanlig människa men tänkte bli rik..."


Det centrala budskapet är framtidshopp och att även om man har haft en jobbig uppväxt, kan man ta sig igenom alla bakslagen för att sedan leva ett vuxenliv.
Jag tycker att Nässlorna Blomma är en gripande bok av en diktare, vilket märks på språket och de metaforer Martinson använder.
Citat från sidan (s. 56) "Hon var elak som en hagelskur och hennes hjärterum var litet och fruset, det satt som ett surt lingon i bröstet."
Språket är även poetiskt, ganska enkelt och meningarna är ganska korta med få adjektiv men ändå upplevde jag några meningar och dikter som var svårt att förstå.

[طَيْف · Rating 4 out of 5]

الشوك يزهر

بعد أن قرأت باقته الشعريّة البريّة، بحثت عن المزيد، فإذا بهاري مارتنسون يكتب الرواية كما الشعر، وبنكهة شعريّة فريدة عذبة

الشوك يزهر...تحكي قصة طفولة مارتنسون، الذي ينهل من تجربته الخاصة ومعاناته في مرحلة الطفولة ويجسدها في رواية...يقدمها للناشر قائلا له عن نفسه أنه: "لم ينجز دراسات تأهيلية. المدرسة الابتدائية ثم مدرسة الحياة القاسية» ...مدرسة الحياة القاسية التي أخرجت مكنوناته، وأثمرت روائيا وشاعرا يكتب بأجمل الحروف وأرقها.

"أوليفر تويست" الأدب السويدي الحديث...تحكي قصة مارتان الذي يفقد والده وأخته الكبيرة بموتهما، ووالدته بهجر أسرتها بحثا عن الغنى في كارليفونيا، ليتنقل بعدها من بيت لبيت، بحثا عن مأوى تؤمنه له البلدية كما كان سائدا في بدايات القرن العشرين في السويد، ليصبح "ربيب البلدية"، لقاء مبلغ بسيط تمنحه للأسرة، والعمل الذي يقوم به لديهم قبل ساعات المدرسة وبعدها، في ظل ظروف لا إنسانية أحيانا، تسلب الصغير طفولته وحقوقه...حتى كاد يتحول لــ "حطام البلدية"...في حين كان كل ما يحتاجه

يدا تمسح الجبين



السويد في ذلك الوقت كانت مختلفة عن سويد اليوم، فلم تكن بعد قد عرفت حياة الرفاهية، وقد أبدع مارتنسون في تصوير تلك الفترة بكل بؤسها وفقرها وملامح الحياة فيها، وطبيعة المجتمع بعاداته وتقاليده وأخلاقيات إنسانه...وأبدع في تصوير الجوانب النفسية للشخصيات والدوافع التي كانت تحركها، بدءا بمارتان، وانتهاء بمن هم حوله بما يكفي لتسليط الضوء على مركز الحدث: مارتان...وأبدع في تصوير المكان والاحتفاء بالطبيعة التي يحب

وكل ذلك بأسلوب جميل ساخر أحيانا...وبلغة شعريّة بديعة، مليئة بالصور الفنيّة، والتشبيهات التي أسمع الكثير منها لأول مرة، والتي تجعلك حائرا في مصدرها الذي استقاها مارتنسون منه.

تسير الرواية بخط تصاعدي بدءا بولادة مارتان وحتى بلوغه الحادية عشرة، متوقفا عند هذه المرحلة، دون معرفة الأسباب...ولو أكمل مارتنسون حكايته لما بعد ذلك ما مللت لحظة...بل تمنيت لو أنه استمر وما توقف


أحببت الرواية...أحببتها وأحببت "ربيب البلدية" وهو يرقب الحياة من شرفة الانتظار في أيام لا جديد فيها...عاشها مارتان بإبهام نفس طفلٍ ومرونتها...حتى أنه كان يلاحظ الطريقة التي يقدم بها: "غياب الأحداث" و "غياب الحب" بل "انعدام الحب المرتب جيدا"...ويرصد كافة التفاصيل المحيطة به، ويسبر أغوار من هم حوله...أحببته وأحببت قدرته على السخرية من الواقع المرير أحيانا كي يتجاوزه سريعا، وإغراقي بألمه وبؤسه حتى يبكيني أحيانا أخرى.


ينتهي مارتينسون بتسمية رائعته بـ: " الشوك يزهر"...دلالة على النهايات التي تصنعها الإرادة، فقد حولته الحياة القاسية لروائي نوبلي.

[Mind the Book · Rating 4 out of 5]

Med jämna mellanrum går jag in i en Harry Martinson-läsfas. Det sker med största litterära nöje och inte utan det berömda svenska vemodet. Barndomsskildringen har jag länge undvikit, men den är högst läsvärd och vi vet ju att författarens liv senare blev både "joddel och doddel", som Reine Brynolfsson rakryggat och rejält läser i ett av radioprogrammen. https://sverigesradio.se/sida/avsnitt... Dessutom leder den fram till Vägen ut, vilken jag vill läsa härnäst. Sjöböckerna Kap Farväl! och Resor utan mål har jag länge älskat.

Men när nässlorna blommade var Martinson kärlekslöst sockenbarn i Blekinge och i den miljön var det inte lätt att vara lagd åt det "fördrömda" hållet. Inte visste någon att det var en blivande Nobelpristagare de skickade som arbetskraft mellan gårdarna och även till fattighuset.

"Han grät med en gränslös monotoni liksom nattregnen [...] Så gick en hel del nätter till spillo mellan de gudomligt sköna lindarna, dessa underbara träd som ensamma kunde ha varit upphov till religioner och kärlek."

Språket är fantastiskt och vid den här passagen grät jag själv en expatskvätt då jag plötsligt påmindes om min mormors tre svalkande och livgivande lindar framför det röda huset på den sörmländska landsbygden. Stämningen påminner om Wilhem Mobergs En stund på jorden och varför inte Tomas Bannerheds Korparna eller David Nymans Nerverna.

[Tindra · Rating 2 out of 5]

Okej såhär,

jag var tvungen att läsa denna i skolan. Och den var liksom inte bra. Jag skulle ge den 1,5⭐️

Den är skriven 1935 och var väldigt svår att förstå. Men språket och beskrivningarna var så fina. Verkligen. Det är det enda som egentligen var bra med boken. Själva handlingen var bra i grunden, men den skrevs så svårt att jag inte hängde med. Nya karaktärer kom bara in helt plötsligt och det var många i boken som jag inte ens fattade vilka dem var.

Hade jag inte vart tvungen att läsa den i skolan hade jag gett upp på sida 60 typ.

Men nu måste jag skriva en roman analys på minst 3 sidor i skolan, so wish me luck🤞🏻🤞🏻

[Christina · Rating 4 out of 5]

Den otroliga meningen ”Hon var elak som en hagelskur och hennes hjärterum var litet och fruset, det satt som ett surt lingon i bröstet” kommer aldrig lämna mig. Ej heller det ljuvliga i att stava eau de cologne som ”åderkolong”.

[Anton Reijs · Rating 4 out of 5]

Otroligt språk och otrolig första halva av boken.
Sen tappar den lite i tempo och riktning känns de som, vilket var lite synd för annars hade de varit en solklar 5a

[Mina Widding · Rating 5 out of 5]

Det är nåt med klassisk svensk litteratur av den här tidsåldern, som trots dess kärva ämnen är en fröjd att läsa. Efter Giovannis rum kände jag att jag behövde något mer av klassiskt, mästerligt snitt och valet föll på Martinson, vilket jag knappast ångrar. Språklig konst i berättandets form! Ett ypperligt användande av liknelser, metaforer och symboler, utan att det blir för belastat. Nu har jag lyssnat på den här boken, så kommer att vilja läsa om i originalformat, men trots dess bildrikedom var det inte svårt att lyssna på den, vilket det annars ofta är. Slå upp den var du vill och du kommer att finna minst ett par meningar som är guldkorn. Det är vad jag har att säga om saken, samt att det var sorgligt att han begick harakiri mot slutet av sitt liv, och att Nobelpriset blev som en rutten present ändå (såg just ikväll dokumentären om hans och Eyvind Johnsons nobelpris).

[Vanja B · Rating 3 out of 5]

Jag tyckte att den här var för tung faktiskt. Det blir inte mer hanterbart med hans rationella, raka ton, det blir bara värre. Så min läsupplevelse får 3/5 pga jobbig vilket egentligen är orättvist för det är en mycket bra bok om massa folk. Man e bara känslig. Stackars Harry Martinsson ack ack ack

[Sebastian Sampallo · Rating 3 out of 5]

This was the second book by Harry Martinsson which I have read. To my understanding, it is based upon Martinsson's own life as a child growing up as a "communal baby" in Sweden during the early parts of the twentieth century. Martinsson was abandonded as a kid, and was then forced to move around between families. As is explained in book, and which is also touched upon in other books, for example Utvandrarna, this issue was solved through an auction, where the family who was willing to take on the child for the least amount of money from the municipality.

It was an interesting, and at times heartbreaking, book, which shared many of the good traits which I liked with the previous Martinsson book I read, Vägen till Klockrike. The thing which I liked most with both of these books is how Martinsson creates a window into another time. Martinsson uses a very beautiful, descriptive and inventive language in his books, creating words which I have never encountered before, but which make total sense when read. In contrast to Vägen till Klockrike, however, I didn't really feel like the story "took off". Perhaps I am just a bit more picky now than when I read Vägen till Klockrike, but I expected a bit more from the story. Given the setting, which I find very interesting, the book should have been able to have even more emotional strength than it did. With some few exceptions, I was not moved by the book, and although it was tragic in many ways, it didn't play on my heartstrings.

Overall, an interesting book with an interesting setting taking place in an interesting time. The story was however not to my liking. Perhaps it was limited by the fact that it is based on Martinsson's life. It is however fantastic that a child from that upbringing managed to later become a nobel laureate and one of the most acclaimed Swedish authors of all time. From that perspective, it truly is an amazing story.

[Christine · Rating 3 out of 5]

Kände femma inledningsvis. Men sen tappade jag - eller var det boken? - farten. Det var ju synd om pojken, men man fick mest en lite gnällig känsla. Ingen sann sympati byggdes upp, trots det självbiografiska inslaget.

[Kaveh · Rating 3 out of 5]

Älskar Martinsons språk i denna prosa. Sällan man får tillfälle att läsa en bok med så noggrant utvalt språk. Martinson beskriver den unge Martins otursamma uppväxt med en inlevelse som om han själv vore ett barn, vilket är beundransvärt!
Vad jag tycker drar ned betyget lite är att fokus skiftar lite väl mycket från Martins tankar och känslor till att mer och mer handla om ytliga omgivningsbeskrivningar mot slutet

["Robert Ekberg" · Rating 3 out of 5]

Flegman är ibland oerhörd, men den får jag tillskriva mig själv eftersom humorn är så närvarande (vilken jag också helt fräckt tillskriver mig själv). 

Kort sagt: habilt av Moas kärring. 

"Hans hat mot träskor övergick allt förstånd" (s. 157).

[Elin Hugosson · Rating 5 out of 5]

Tycker att det är Martinssons språk som verkligen gör denna boken bra. Dels dialekt och speciellt ögondialekt men också det att han skriver så nyskapande och dessutom alla ord som nu är föråldrade och jag knappt förstår men som ger boken känsla. Huvudkaraktären Martin är ett barn och beter sig som ett barn men samtidigt är texten väldigt analyserande och har ett vuxenperspektiv och jag gillade den kontrasten.

[Jens · Rating 3 out of 5]

I vilken ålder får man inte längre säga att man gillar skolan? Visst är det viktigt att hålla sina egnas rygg och i slutändan är det nog ändå bäst så. Martin o co får gilla i tystnad.

[Stina Jonsson · Rating 4 out of 5]

”När man hör de stora tala, så är det precis som om en fick deras förstånd under tiden de tala, bara man lyssnar.
När de ha slutat tala är man yngre igen, då är man lika liten igen.”

Lite så känner jag när jag läser Martinson, klok och oviss på en och samma gång.

[شهد nesrin · Rating 5 out of 5]

..ربماا "الذين لا يعرفون الالم يبحثون عنه" كما قال العجوز الغاضب في المأوى، ولكن الامر عند "مارتان" مختلف فالآلام كانت تبحث عنه وتتنزع منه حقه في حيااة معافاة ومستقرة "أبي مات وأمي في كاليفورنياا" بهذه العبارة المأساة كان يحاول استعطاف حب الاخرين وشفقتهم ، فيردون الأمر عليه كما لو كان حدثا عادياا ،تجري احداث الرواية في السويد ما قبل الازدهار الاقتصادي ،ان الروائي "هااري مارتنسون" لا يكتفي بسرد حياة طفل يتيم اجبرته الظروف المدقعة أن يكون ربيب البلدية والتي كانت تضمنه بموجب عقد سنوي لدى عائلة تتحمل ايوائه والانفاق عليه ..من مزرعة الى أخرى وفي الاخير الى مأوى عجزة ومعوقين.. ينتقل الطفل محملا بنوازعه وتدهشنا قدرة الكاتب على التعمق في خيالاته الطفليه ، و جعلنا نرى العالم من خلال عينيه بكل جدية ودون ااستصغااار..هذا الطفل الذي كان الموت نده عندما خطف منه اباه واضاف اليه صفة يتيم ،وأخذ روح اخته اينير وصيره ربيب البلدية..ودفعه الظُلم المُلحق به ،على ارتكاب جريمة قتل لا متعمد لعجل جائع ودفنه في مزرعة ربيبه دون ان يُعلم أحد بالامر
ويستمر الموت في نصب الكمائن له حتى آخر فصل من الرواية ليخطف من حياته الآنسة تيرا الوحيدة من بين جميع من آووه، عاملته بلطف وشعر بالمحبة تجااهها....المؤلف ينقل لنا العالم من خلال عيني طفل يتيم لمس برودة المشاعر الانسانية وضعف الروابط العاطفية والجشع والقسوة والقهر ..طفل يرى العالم من خلال اناه عالماا لا يملك حسه الخيالي على تهوره ..الرواية تطرح العديد من االقضايا الانسانية وتضعنا على تفاوض مع الكثير من ذكرياتنا ومشاهدتنا الطفولية،وهي تسمو لتعالج الهم الانساني من خلال مشهديات عايشها الطفل من بعيد وترك لنا المؤلف امر التأمل فيهااا ..كأن يقول:" كثيرون هم الين يصبحون وقادي قلوبهم وقد صاروا معوقين لكثرة ما حلموا"...

[Somaya El-refa'ee · Rating 5 out of 5]

" أبى مات و أمى فى كاليفورنيا "
هكذا يتمتم مارتان الصغير فى كل مرة يشعر فيها بالظلم و يحاول أن يبرر الشعور بالذنب المصاحب دوماً لهؤلاء الذين لم يحصلوا على الحنان الكافى قط .. فيغضبون .. ويدورون فى نفس الدوامة من الشعور بالذنب ثم الرثاء ثم التمسك الأبله بالأحلام .. والتقوقع فى أحلام يقظة لا تنتهى .. يؤثر ذلك بالطبع عل الواقع .. فيظلمون مرة الأخرى لتعود العجلة التى ترحم للعمل من جديد

لا حل لهؤلاء سوى قلب طيب يتفهم .. و هنا و على الرغم من حفيف كل هذه التنانير لا يحصل مارتان إلا على حب اثنين إينيز .. تلك الأخت العظيمة نحيلة الأطراف حولاء العينين .. المصدورة .. و التى تعطى الأطفال ما عجز عنه الأب .. و تجاهلته أم بلهاء .. لا ترى سوى الخياطة و مساحيق التجميل .. اينيز تموت فى بداية الرواية .. وتتركنى طوال الجزء الباقى اتساءل مع مارتان أين هى لتنقذه من هذا الإنعدام للحب الذى يجده فى كل مكان يذهب إليه

و الثانية .. هى .. طوبلة القامة التى تدير المأوى المصنوع من الحجر و الذى يحوى جميع الأنواع من عجزة و بلهاء و معاقين .. و لكنها تؤمن للجميع عيشة راضية .. فيكون هذا المأوى العجيب أفضل من كل تلك الأسر التى عاش نارتان فى كنفها ..
رواية رائعة
ندمت على أنى قرأتها بسرعة
ولكنى سأعود لقراءتها
بالتأكيد سأفعل

[Jenny Stjernström · Rating 2 out of 5]

I read this book as an assignment in Swedish class.
Being influenced by the snide comments of my classmates who clearly did not enjoy it, neither did I for a start. For a bunch of 16-year olds this might not have been our teachers best choice, however it is not that bad.
It's a very poetic book with lots of descriptions. It has a good story, but takes way to long to get to the point, or whatever it is this book wants. The end leaves a lot of loose ends, and I guess the least you can ask for in a boring long book is a good end, but not even that was given to the 32 16-year olds that were made into reading this.

[Teø · Rating 4 out of 5]

Као што Сандел у "Алберте и Јакоб" на изванредан начин дочарава потешкоће женског лика с почетка 20. века, тако то исто ради Мартисон кроз доживљаје мушког лика. И Алберте и Јакоб су подједнако несрећни, а њихову тугу и усамљеност аутори успевају да прибележе на један присан начин, пружајући нам поглед у њихове животе свакодневно.

Мартин је пун меланхолије, осећа се као да је вишак. Он сасвим случајно постаје сироче након очеве смрти и мајкиног одласка у иностранство. Препуштен самом себи он пре свега трага за љубављу која му је од изузетног значаја за емотивни развој, коју не добија ни од кога. Сама последња реченица романа јесте климакс, где он добија информацију да је и девојка у коју је био заљубљен преминула.

Осећај усамљености и меланхолије Мартинсон диже на један виши ниво, успевши да кроз свакодневни живот прибележи те ситнице које на дете утичу у развоју и на кој начин лоше окружење може да утиче на индивуу, чак иако је у својству родитеља.

Мени лично тема није најблискија нити бих на основу синопсиса узела да је читам, али је толико маестрално написана да је заправо нисам испустила.

[Emma Nordin · Rating 3 out of 5]

“Den är skriven på oräkneliga sätt, utan kontinuitet, utan perspektiv, utan stil egentligen” (298) - Staffan Söderblom.

Söderblom har rätt, och boken är svårgenomtränglig och det finns en berättarvilja snarare än berättarglädje. Inget tycks ha någon betydelse, trots att det rör sig om en liten pojkes tragiska levnadsöde.

Den säger ändå något om svensk historia och det poetiska språket gör ändå att det blir en 3a och inte en 2a.

[Jon · Rating 4 out of 5]

Barndomens ögon och sinnen beskrivs, samtidigt med hårda villkor på tiden detta utspelar sig, med stor inlevelse. På många sätt tidlös litteratur.

[Elin Hjelmestam · Rating 4 out of 5]

Hade naturligtvis höga förväntningar men är ändå golvad. Så vackert pråk och naturskildringar. Den här meningen fångar det tycker jag: "Han följde en stig som nästan bara var rötter, blanka som nygniden koppar som ständigt hölls putsad av kanande fötter och granbarrens fall och vandrande drivor."

[Aron Modig · Rating 3 out of 5]

Starkt intro men sedan rätt tråkig.

[Jakob Stone · Rating 4 out of 5]

”Av medelklass finns fyra slag. 1) med bildning och piano 2)med bildning men utan piano 3) utan bildning men med piano och 4) utan både bildning och piano. Familjen i Nite tillhörde grupp fyra”

[Wiktor Bergsand · Rating 3 out of 5]

Boken är verkligen välskriven och Martins resa som barn i fattigsverige under det tidiga 1900-talet är en bra skildring av samhället samtidigt som barnperspektivet kommer nära känslor och upplevelser. Dessvärre tilltalar nog inte denna sortens för semi-biografiska verk just mig, men jag kan verkligen förstå att andra uppskattar berättarformen.

[vanna!!! · Rating 4 out of 5]

Fantastisk fantastisk bok, Harry Martinson min goat! Han har ett sånt unikt och personligt uttryck man blir så så berörd och inspirerad

[Ruben Lind · Rating 5 out of 5]

Språket är sinnes

[Eva Forslund]

Om jag ska vara helt ärlig blev jag rätt uttråkad efter ca 10 sidor (de första 10 sidorna var dock toppen). Staffan Söderbloms efterord var dock jättebra, välskrivet och intressant.