En ångestfylld och upprorisk kvinna ligger på analyssoffan hos doktor Dreuf. Kvinnoöden ur alla tider trängs och larmar inom henne och pinar henne med sin samlade plåga och förnedring. Här på divanen får de röst och gestalt och skrämmer nästan vettet ur doktorn.
Det är en smärtsam räcka minnen som Mare Kandre låter välla fram ur Kvinnans osynliggjorda historia. Men konfrontationen med den så kallade kvinnoexperten i hans instängda och dammiga mottagningsrum, formar sig också till en hejdlöst rolig och sarkastisk uppgörelse med självgod manlighet och inpyrt kvinnohat.
Mare Kandre was a Swedish writer of Estonian descent. She was born on May 27, 1962 in Söderala, a small place in mid-Sweden and grew up in Gothenburg and Stockholm. Between 1967 and 1969, she lived with her family in British Columbia, Canada, a period which made a very deep impression on her and later in life had an impact on her writing. She died on 24 March 2005 of a prescription drugs overdose, aged 42.
Mare Kandre achieved considerable acclaim in Scandinavia and her works have been translated into more than eight languages. Her novels, short stories and prose poetry often deals with children's, in particular girls', development to adulthood; women's roles; and marginalized and traumatized individuals who opt to break with society's expectations.
Mare Kandre's stories have a marked metaphysical dimension which is strengthened by her poetical language and representation, with existential themes paired with contemporary social issues. In her writing she often returns to issues like the expectations placed on women, how alienation develops, and the significance of instincts. Several of her books were influenced by Gothic fiction.
Before Mare Kandre entered onto the path of writing, she was the frontwoman for the music group Global Infantilists (1983).
Välgestaltad och välskriven, men innehållet är lite för rakt och onyanserat för att vara intressant. De artonhundratalska kulisserna inger också ofrånkomligen en känsla av inaktualitet.
Väga omapärane raamat, mida lugesin kohati nagu põnevikku- nii huvitav oli minu jaoks see mitmete eksistentside vahel liikumine. On tõsi, et naised on pidanud läbi aastasadade pidanud taluma tohutut alandamist ja allasurumist ning ilmselt jätkub see veel praegugi mõningates maailma kohtades. Nn tsiviliseeritud maailmas on naiste ahistamine kas välja juuritud või muutunud varjatumaks. Paraku on endi suurimad ahistajad sageli naised ise: nad seavad enesele kitsad piirid ja lepivad alandlikult vähesega (kogu see võitlus tselluliidi ja ülekaaluga, ilunipid, retseptid, emadus, meeste võrgutamine jne- vt suvalist naisteajakirja, käib tohutu madaldamine, eks ole). Ei saaks sugugi väita, et ainult mehed on kõiges süüdi. Kandre tekst nõretas kohati sarkasmist ja kibedast vihast, kuigi mulle tundus siiski, et temaatika on iseenesest oma aktuaalsust veidi kaotanud, sobides ehk paremini Simone de Beauvoir' "Teise sugupoole" kirjutamise aegadesse, mis ei vähendanud muidugi põrmugi teose väärtust. Ma ise olen oma elus mingil määral kokku puutunud kahte tüüpi nn ahistamisega: esiteks pidin kasvueas kogu aeg kuulma, kuidas üks tütarlaps peab istuma-astuma-käituma, mida tohib ja mida ei tohi (nagu poisil polekski vaja ennast normaalselt ülal pidada, sest ta on ju poiss), kusjuures manitsejateks olid alati teised naised; teiseks olen kogenud ülimalt vihastavat kaksikmoraali: mis on lubatud meestele, pole lubatud naistele, kui nad just ei soovi oma mainet rikkuda.
Un roman fort au cynisme parfois glaçant, qui nous entraîne, sous la plume analytique d’un Dr Dreuf misogyne à souhait (et installé « rue de la Scoptophilie »), dans un voyage dans le temps - de l’autre côté de la psyché, dirait Alice - à la rencontre d’un éternel féminin pourtant cartographié par l’homme. Du péché capital d’Eve - la sotte a mangé une pomme - aux femmes au foyer brûlées vives pour sorcellerie ou celles plus tard internées pour « hystérie », en passant par la femme-araignée supposée dévorer vivantes ses victimes déclarées innocentes, fussent-elles coupables de son viol - car « tout discours relatant un outrage effectué par un homme, plusieurs hommes ou tous les représentants du sexe mâle, même s’il ne s’agissait que de souvenirs d’enfance, de jeunesse ou d’un incident historiquement déterminé, devait toujours, absolument toujours, sans aucune exception, être considéré comme le résultat des désirs pervers et refoulés de la femme, et ne devaient être interprétés que comme des sortes de souhaits ou de rêves » - la sexualité, le mariage, la maternité, tout est là. Merci à Mona Chollet d’avoir suggéré ce livre dans son ouvrage « Sorcières », dont je recommande plus chaudement encore la lecture à qui passera par là.
- Vahel ärkan ma keset ööd võpatades selle peale, et miski on sügavale kurku kinni kiilunud ja ma ei saa õhku, siis ma tean korraga, et see on kivi, mis mind lämmatab, kuid mitte tavalisel, teadlikul, mõistlikul viisil, ja ometi tunne ma seda täiesti selgelt, see püsib seal - jäme, hall, mullane, külm, ja ma pean tõusma ja jooma vähemalt kolm klaasi vett, enne kui see kummituslik tunne järele annab, ja alles hulk aega hiljem, kui ma olen rahunenud ja laman jälle voodis, meenub mulle, et tegelikult ei juhtunud see ju minuga, siin ja praegu, vaid ühe teisega, ühes teises ajas!
Det finns ett say som går så här: Mannens största skräck: att bli skrattad åt av en kvinna. Kvinnas största skräck: att bli dödad av en man.
Dr Dreuf är en mycket viktig psykolog som tar emot hysteriska kvinnor. En dag får han en patient som berättar att hon upplever sig själv i olika tider, och hon börjar berätta om all jävelskap som kivnnor fått genomlida i historien. Det finns ingen ände på eländet och Dr Dreuf blir mycket upphetsad - nu kommer hans stora genombrott som psykolog att ske!
Mare Kandre är briljant som vanligt, men inte lika magisk. 🔥🔥🔥🔥
Älskar hennes nineties sätt att skriva på och den sarkastiska tonen. Kände för en gångs skull att radbrytningarna gjorde väldigt mycket för textens känslomässiga logik. Hon är verkligen vass på det där med form, styckesindelning, punkt, kommatecken, disposition och så vidare. Det blir väldigt roligt ställt mot hennes finurliga språk. Men handlingen och den feministiska/freudianska tematiken var alldeles för banalt utförd och inaktuell för en författare av hennes kaliber. Man kan med fördel läsa Bübins unge eller aliide, aliide istället.
As written on the backside "The other half of humanity should be afraid when pencils as sharp as Kandre's are writing it".
As a woman, this book filled me with despair, rooted in all the suffering my kind has had to subdue throughout history. However, it also gave me hope and thaught me never to give up, as no other woman before me has done. The fight goes on.
And I also loved seeing Mr.Freud (alias Dreuf) get a hard coup de pied.