Johan August Strindberg, a Swede, wrote psychological realism of noted novels and plays, including Miss Julie (1888) and The Dance of Death (1901).
Johan August Strindberg painted. He alongside Henrik Ibsen, Søren Kierkegaard, Selma Lagerlöf, Hans Christian Andersen, and Snorri Sturluson arguably most influenced of all famous Scandinavian authors. People know this father of modern theatre. His work falls into major literary movements of naturalism and expressionism. People widely read him internationally to this day.
If you are a misogynist and need some effective tools to psychologically manipulate your wife after she has read Ibsen's Doll's House and expresses the shocking desire not to be an empty shell for physical pleasure, but rather to define her own life, you will find Strindberg open and straight forward.
How to re-create a doll house for Nora, in a few calculated steps!
All's well that ends well, and the suffering husband got his plaything back. Never mind the two women he cynically tricked with the help of an old matriarch. Goal-oriented narcissism.
داستان ها بچه گانه و خام یا ترجمه ی بد به هر حال فقط به خاطر قطع جیبیش انتخاب شد و در پایان هم دوستش نداشتم در ضمن زنان چه هیزم تری به استریندبرگ فروختند که این طوری احمق، زیاده خواه و بی فکر به تصویرشون کشیده، الله اعلم
Det mest intressanta med den här novellen är hur konservativ/anti-feministisk retorik knappt har förändrats på över hundra år. T.ex. att feminism går emot vetenskapen eller att feminister bara slänger ur sig meningslösa slagord.
I början verkade det som att denna novell skulle vara en ärlig kritik mot Ibsens verk, men när man kommit in en bit blir det uppenbart att Strindberg inte bryr sig om representera några feministiska argument över huvud taget. Detta blir mest uppenbart när Vilhelm och Gurli går på promenad. Vilhelm får långa, ingående paragrafer. Gurli får en mening i taget, som är så breda att de i princip blir meningslösa. Det är barnsligt och inte bättre än vad en arg 16 åring skulle kunna skriva på ett internetforum.
Vilhelm manipulerar Gurli och hennes vän för att få henne att sluta tänka själv och hålla kvar henne som sin perfekta fru. Detta porträtteras som rätt sak att göra. Ska det här vara skrivet av en av Sveriges högst ansedda författare?
Ja, det här var ju rätt så tråkigt, tycker jag. Först tog det en stund att vänja sig vid språket, särskilt vid det faktum att alla karaktärer tycks ropa hela tiden eftersom deras repliker alltid följs av ett utropstecken. Sedan kom jag in i handlingen och tyckte att det var lite spännande någonstans mot mitten när frun plötsligt blir alldeles för bildad för att tycka att hon och Vilhelm har ett lyckligt äktenskap.
Men så ska mannen lura tillbaka sin fru genom att spela otrogen, han går lite för långt, men så går det vägen i alla fall och allt slutar lyckligt. Kanske. Frågan är om frun fick mer att säga till om i fortsättningen, eller om han inte lärde sig någonting av hela trasslet - förutom hur man lurar tillbaka en ointresserad äkta maka.
Inte riktigt min smak, även om där fanns någon komisk replik här och var.
Just read this out loud with my boyfriend and we had a laugh. Such a silly, funny story and I specially liked old Palls use of the languages uglier parts and all the weird noises people make. I was surprised that the language felt so modern despite the fact that it's written over a hundred years ago. Maybe I would have gotten out more of it if I'd actually read Ibsens dollhouse but it was nice anyway.
I give it fewer stars because I have a feeling that this book is an answer to something about womens rights or similar. Just being read as a joke it is quite funny however :).
It was in really old Swedish so I had a hard time actually understanding anything that was happening but I think if it was rewritten to newer vocab it would actually be a good short story.
Jag tyckte helt ärligt att den här var ganska otrolig. Sen när jag såg kommentarerna här blev jag lite orolig för hur jag skulle skriva min recension.
Jag tycker att det är en spännande gestaltning av äktenskapet och relationen mellan en man och kvinna, särskilt eftersom den är skriven sent 1800-tal. Det är fascinerande hur man kan relatera till det som tas upp i boken trots att den är skriven för över 150 år sedan. Den är verkligen läsvärd och förtjänar enligt mig inte alla hårda kommentarer som den fått.
Strindbergs huvudperson går inte att skilja från kränkta män på internet som klagar på feminister, gå till vilket forum som helst med men’s rights aktivister och du kan läsa exakt likadana absurda utläggningar om hur hemskt kvinnor behandlar män. Gurli (huvudpersonens fru) får knappt prata, vi får inga verkliga insikter in i hennes tankar och hon får ett fåtal meningar att uttrycka sina åsikter medan huvudpersonen Vilhelm i flera paragrafer debatterar allt hon säger och skriver till och med en bokrecension av Ibsens Et Dukkehjem där han beskriver allt han upplever som ologiskt i pjäsen. Han gjorde mig absolut galen och meningen ”Det är sorgligt, ty det är numera ett brott att vara man” var sista droppen som fick mig att vilja kasta boken i väggen.
Själva berättelsen känns ganska lat i sin struktur dessutom, Strindbergs kritik av Ibsens pjäs vävs inte in i berättelsen på något subtilt vis överhuvudtaget utan görs genom en recension i boken av pjäsen samt genom huvudkaraktärens långa utläggningar till frun. Strindberg verkar otroligt bitter i hans kritik och det känns inte konstnärligt gjort utan blir bara löjligt.
Läste den direkt efter att jag avslutat Ibsens "Et dukkehjem", vilket nog är precis vad man bör. Strindbergs novell är ett svar på Ibsens drama och känns väldigt svag om man ser den som ett självstående verk. Ändå tyckte jag att Strindbergs var rätt feg och o-arbetad. Att Strindberg ville gå emot Ibsens förespråkande för kvinnlig frigörelse, tycker jag snarare känns som ett misslyckande från Strindbergs sida, för av hans karaktärer blir man bara förbannad på Pall (mannen) och ser vilket förtryck kvinnan levde under. Jag kan inte se hur deras förhållande skulle vara ett lyckligt ett, och därav inte förstå varför det är så chockerande att makan känner att hon vill lämna. Precis som Ibsens Nora är de båda kvinnorna ett exempel på vad nog många kvinnor upplevde under den här tiden.
Han kunde skriva… men kvinnoHATET lämnar en stinkande odör efter sig. Strindberg var verkligen inte intresserad av kvinnosaken och det gjorde han tydligt med den här lilla boken. Han låter som ett nutida nättroll och jag chockeras över hur indignerad en människa kan bli över ”fallna kvinnor”. Läste bara den här för att jag ville ha antitesen till Ett dockhem av Ibsen som jag själv uppskattar så mycket…
Strindberg är så jäkla rolig. På ett smart och satiriskt sätt visar han hur farlig utbildning är för kvinnan och hur den kan förstöra äktenskap. Gurlie (hon heter oironiskt gurlie love that!) Hade verkligen chansen att lämna Palle så det var synd men men
Inte vad jag hade förväntat mig men insannade kanske några fördomar med sitt mansdominerade fokus och tänkande, att någon inte längre skulle vilja vara gift med Kaptenen verkar Kaptenen själv aldrig reflektera över...och hur man med trick gör folk svartsjuka för att bevisa sig, ja det var kanske inte min absoluta favorit men så lever jag inte på 1800-talet heller.
I didn't know anything about this before reading it. Poor characters. I almost feel sorry for laughing when the captain act out like that. Not sure what to make of the ending, did they stay together or not? Even though the language was old I still understood the context, except for the french quotations. Guess I have to read Ibsen's version next. Then I'll probably understand it better.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Så intressant läsning! Jag är dock alltid på Ibsens sida i det här!
Jag tycker att Strindbergs tankar om äktenskap och könsroller är minst sagt förlegade.
"Det var en benig bok du gav mig." Skriver huvudkaraktären till sin fru om Ibsens " Et dukkehjem." Okej, Strindberg - och ditt svar är befängt. Det är just såna som du som behöver läsa "Et dukkejhem" och bli upplysta.
مجموعهی داستان کوتاه استریندبرگ که فکر میکنم معروفترینش «خانه عروسک» باشد که استریندبرگ در جواب «خانه عروسک» ایبسن و اینکه پایانبندیاش را دوست نداشته نوشته. در کل داستانها را دوست نداشتم و به نظرم جالب نبودند. شخصیت زنها هم اغلب خوب به تصویر کشیده نشده بود. به جز داستانها، ترجمه هم خوب نبود و همین خواندن کتاب را سختتر کرده بود.