Idyllien heter det gamla riket i Vilhelm Mobergs satiriska roman. Idyllien är en solig, fredlig och välmående stal någonstans i södra Europa. Invånarna i Idyllien är tåliga som sköldpaddor och tar med sig matsäck när de står i kö för att hämta sina dagliga blanketter. Regenten i Idyllien är varmt avhållen av sitt folk, men har vissa personliga egenheter, som måste undanhållas de kärleksfulla undersåtarna – för deras eget bästa. Ämbetsmännen i Idyllien är ett mäktigt, väl sammansvetsat kast, som vet att en ämbetsbroder inga misstag begår och som kan konsten att styra landet utan inblandning och insyn från folket – i skydd av den utmärkta lag som förbjuder rättsskandaler. Gäst i Idyllien är bokens berättare, en ung svensk notarie. Han betraktar landets sagolika egenheter med de undrande och avundsamma ögonen hos den som kommer ända från Sverige – ett land där ju förhållandena är långt blygsammare.
Vilhelm Moberg was a Swedish journalist, author, playwright, historian, and debater best known for his Emigrant series of novels about Swedish emigrants to America. He also wrote other novels and plays and also participated in public debates about the Swedish monarchy, bureaucracy, and corruption. Among other works are Raskens (1927) and Ride This Night (1941), a historical novel of a 17th-century rebellion in Småland acknowledged for its subliminal but widely recognised criticism against the Hitler regime.
A noted public intellectual and debater in Sweden, he was noted for very vocal criticism of the Swedish monarchy (most notably after the Haijby affair), likening it with a servile government by divine mandate, and publicly supporting its replacement with a Swiss-style confederal republic. He spoke out aggressively against the policies of Nazi Germany, the Greek military junta, and the Soviet Union, and his works were among those destroyed in Nazi book burnings. In 1971, he scolded Prime Minister Olof Palme for refusing to offer the Nobel Prize in Literature to its recipient Alexander Solzhenitsyn – who was refused permission to attend the ceremony in Stockholm – through the Swedish embassy in Moscow.
Moberg på ett helt nytt sätt. Det satiriska gjorde ett fullbordat begripande svårt för mig, dock lyckades jag plocka upp de allmänna tankarna som skildras av Moberg i denna roman. Den oändliga obalans i politiken som förbigås när monarkin tar över, den cirkulära ämbetsrealiteten, och antifeminismen i den uppenbarade ”utopin”. Med tanke på tiden då denna skrevs är den djupt imponerade, då den porträtterar allmänna hinder som fortfarande är oundvikliga i dagens verklighet, mer än 70 år senare än bokens tid. Vad tyder detta alltså på? Jo, en allmän ifrågasättning om vad det egentligen är vi håller på med, och ett stick av en kniv in mot politikens outhärdliga importans, och hur vi som oskyldiga medborgare egentligen finner oss så långt från denna.
Svår då den var överdrivet gammal-svensk, men därmed tror jag att Mobergs idé fungerar felfritt. Hur annars beskriva ämbetet utan att göra det onödigt komplicerat!
Denna gick till viss del över huvudet på mig, medan jag skrattade gott åt annat som känns igen från Sverige. Ett invecklat byrokratsamhälle där de olika kuggarna håller varandra om ryggen och ett sk samhällsbärande parti som allra oftast sitter vid makten. Boken är utgiven 1953 och det finns en del syftningar till rättsskandaler som skedde i Sverige åren innan. Detta upptäckte jag när jag googlade boken eftersom det kändes som att jag missade en hel del.
Boken var ganska tunggrodd och byrokratiak i stilen, vilket är meningen antar jag. Intressant läsning i alla fall.