What do you think?
Rate this book
Meistererzählungen (Manesse Bibliothek der Weltliteratur) Tristan / Tonio Kröger / Der Tod in Venedig / Mario und der Zauberer
Tristan / Tonio Kröger / Der Tod in Venedig / Mario und der Zauberer
- GenresClassicsShort Stories
392 pages, Paperback
Published January 1, 1991
7 people are currently reading
29 people want to read
About the author
Thomas Mann
2,108 books5,294 followersLibrarian Note: There is more than one author in the GoodReads database with this name. See this thread for more information.
See also:
Serbian: Tomas Man
Thomas Mann was a German novelist, short story writer, social critic, philanthropist, essayist, and Nobel Prize laureate in 1929, known for his series of highly symbolic and ironic epic novels and novellas, noted for their insight into the psychology of the artist and the intellectual. His analysis and critique of the European and German soul used modernized German and Biblical stories, as well as the ideas of Goethe, Nietzsche, and Schopenhauer. His older brother was the radical writer Heinrich Mann, and three of his six children, Erika Mann, Klaus Mann and Golo Mann, also became important German writers. When Hitler came to power in 1933, Mann fled to Switzerland. When World War II broke out in 1939, he emigrated to the United States, from where he returned to Switzerland in 1952. Thomas Mann is one of the best-known exponents of the so-called Exilliteratur.
See also:
Serbian: Tomas Man
Thomas Mann was a German novelist, short story writer, social critic, philanthropist, essayist, and Nobel Prize laureate in 1929, known for his series of highly symbolic and ironic epic novels and novellas, noted for their insight into the psychology of the artist and the intellectual. His analysis and critique of the European and German soul used modernized German and Biblical stories, as well as the ideas of Goethe, Nietzsche, and Schopenhauer. His older brother was the radical writer Heinrich Mann, and three of his six children, Erika Mann, Klaus Mann and Golo Mann, also became important German writers. When Hitler came to power in 1933, Mann fled to Switzerland. When World War II broke out in 1939, he emigrated to the United States, from where he returned to Switzerland in 1952. Thomas Mann is one of the best-known exponents of the so-called Exilliteratur.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 10 of 10 reviews
May 1, 2020
Helt såld på Thomas Mann efter denna kvartett!
Read
June 6, 2020Nej, det här var inte för mig, just nu iaf. Han pratar inte med mig, Mann. Jag fattar noll. Hade jag läst filosofi hade jag möjligen uppskattat Döden i Venedig (dikotomin appolonisk och dionysisk intresserar mig), trots att även den står mig upp i halsen då den likt de andra kretsar kring yttre skönhet och ur borgarståndets ignoranta priviligierade perspektiv. När jag kommit till sista novellen (Mario och trollkarlen) är jag nästan irriterad, men framförallt så ointresserad att jag ger upp.
April 3, 2024
Was soll man sagen; Thomas Mann bekommt natürlich eigentlich schon vor dem Lesen 6 Sterne. Aber ich finde, Tristan ist irgendwie nur der kurze Zauberberg, Tonio Kröger not my cup of tea und Der Tod in Venedig durch die damalige - und für mich damals komplett unverständliche - Begeisterung unseres Deutschlehrers für den Visconti-Film vergangenheitsbelastet. Mario und der Zauberer kannte ich nicht und ist volle 6 Sterne wert. Daher overall 4.
July 18, 2021
Inte riktigt min grej med mann, för allegoriskt och ofta lite pompöst och överladdat. men glad att ha gett honom en till chans och fint att han skriver så snällt och sympatiskt, en sann humanist
July 29, 2019
Den stora behållningen är utan tvekan de två sista novellerna. Döden i Venedig är verkligen utomordentligt bra men den är tätt följd av Mario och Trollkarlen. De två första är jag lite mer avvaktande till, de håller inte alls samma nivå utan att vara direkt dåliga.
November 14, 2022
Läst/lyssnat + en novell till (barnslig hjärtesorg) från en annan utgåva.
Döden i Venedig (5 stjärnor): Mästerligt, den får full pott för sitt sätt att knyta ihop teman och bilder som sätts i början av boken/novellen, och för att den på detta konkreta sätt manifesterar en inre kamp kring konstnärsskap. Obehaglig på många sätt, för tankarna till Lolita, även om Aschenbach inte agerar på sin kärlek till den unga gossen (och är det som för mig befäster att det handlar om en metafor, men ack så verklig i berättelsen). Med min trötta hjärna var det svårt med det "snirkliga" språket i början och emellanåt, men tog några omtag och varvade lyssning med läsning, och det är värt det. Läste nyöversättningen som gavs ut tillsammans med Tonio Kröger, Tristan och Mario och trollkarlen, eftersom det kändes som ett fräschare språk. Fortsätter kanske med de andra i utgåvan.
Läsprojekt: 52böcker2022 (döden)
Tonio Kröger (4): Jag har inte läst Thomas Mann förrän i år och inser nu vilken miss det varit. Jag hade inte koll på att han ofta skrev om hur det var att vara författare, om skrivandet och konstnärsskapet. Det tycks förvisso finnas ett stort mått av självförakt, som möjligen är ironi åtminstone ibland, men också, jag vet inte, jag finner det åtminstone intressant eftersom jag själv funderar mycket på skrivandets villkor och vad det egentligen handlar om att vara kreativ, att skapa, att skriva. Här följer vi en ung poets bana i livet, från de första kärlekarna och de egna framgångarna, till att möta dem igen. Det han tycks säga är nog egentligen: den som lever behöver inte skapandet, den som skriver/skapar kan inte vara lycklig/ha ett gott liv. Jag tycker ändå att det är intressant hur samma tankar som författare brottas med då (för 120 år sen) så mycket liknar det dem/vi brottas med idag. Eller så är det mest bara tragiskt? Nejnej, jag tänker lyssna på Lisavetas försvar av litteraturen: Litteraturens renande, helgande verkan, lidelsernas utplånande genom kunskapen och ordet, litteraturen som väg till förståelse, till förlåtelse och till kärlek, språkets förlösande kraft, litteraturens ande som den mänskliga andens ädlaste form, författaren som den (nåväl, har tar hon väl i...) fulländade människan, som helgon..."
Övriga två novellerna intressanta och får likaledes fyra stjärnor. Är författarsjuklingen i Tristan erbarmelig? Jag kan trots allt förstå och känna igen hans svärmeri och det han ser i den unga frun, det han VILL se, det är ju liksom drömmerier, samtidigt har han inte helt fel, musiken griper ju henne och hon verkar inte komma till sin rätt hos sin make... Men mest görs han ju löjlig, och i det kan jag också lida med honom. Mario och trollkarlen, hypnosen som metafor för fascismen och nazismen, någon slags bild av hur ett sådant beteende kunde tolereras trots ett utgångsdatum i kloka individer. Det är skrämmande, men jag ser hur det funkar som allegori, vämjeligt...
Döden i Venedig (5 stjärnor): Mästerligt, den får full pott för sitt sätt att knyta ihop teman och bilder som sätts i början av boken/novellen, och för att den på detta konkreta sätt manifesterar en inre kamp kring konstnärsskap. Obehaglig på många sätt, för tankarna till Lolita, även om Aschenbach inte agerar på sin kärlek till den unga gossen (och är det som för mig befäster att det handlar om en metafor, men ack så verklig i berättelsen). Med min trötta hjärna var det svårt med det "snirkliga" språket i början och emellanåt, men tog några omtag och varvade lyssning med läsning, och det är värt det. Läste nyöversättningen som gavs ut tillsammans med Tonio Kröger, Tristan och Mario och trollkarlen, eftersom det kändes som ett fräschare språk. Fortsätter kanske med de andra i utgåvan.
Läsprojekt: 52böcker2022 (döden)
Tonio Kröger (4): Jag har inte läst Thomas Mann förrän i år och inser nu vilken miss det varit. Jag hade inte koll på att han ofta skrev om hur det var att vara författare, om skrivandet och konstnärsskapet. Det tycks förvisso finnas ett stort mått av självförakt, som möjligen är ironi åtminstone ibland, men också, jag vet inte, jag finner det åtminstone intressant eftersom jag själv funderar mycket på skrivandets villkor och vad det egentligen handlar om att vara kreativ, att skapa, att skriva. Här följer vi en ung poets bana i livet, från de första kärlekarna och de egna framgångarna, till att möta dem igen. Det han tycks säga är nog egentligen: den som lever behöver inte skapandet, den som skriver/skapar kan inte vara lycklig/ha ett gott liv. Jag tycker ändå att det är intressant hur samma tankar som författare brottas med då (för 120 år sen) så mycket liknar det dem/vi brottas med idag. Eller så är det mest bara tragiskt? Nejnej, jag tänker lyssna på Lisavetas försvar av litteraturen: Litteraturens renande, helgande verkan, lidelsernas utplånande genom kunskapen och ordet, litteraturen som väg till förståelse, till förlåtelse och till kärlek, språkets förlösande kraft, litteraturens ande som den mänskliga andens ädlaste form, författaren som den (nåväl, har tar hon väl i...) fulländade människan, som helgon..."
Övriga två novellerna intressanta och får likaledes fyra stjärnor. Är författarsjuklingen i Tristan erbarmelig? Jag kan trots allt förstå och känna igen hans svärmeri och det han ser i den unga frun, det han VILL se, det är ju liksom drömmerier, samtidigt har han inte helt fel, musiken griper ju henne och hon verkar inte komma till sin rätt hos sin make... Men mest görs han ju löjlig, och i det kan jag också lida med honom. Mario och trollkarlen, hypnosen som metafor för fascismen och nazismen, någon slags bild av hur ett sådant beteende kunde tolereras trots ett utgångsdatum i kloka individer. Det är skrämmande, men jag ser hur det funkar som allegori, vämjeligt...
April 28, 2023
Något ojämn mellan de olika texterna. "Döden i Venedig" är såklart en klassiker (ni måste se dokumentären "världens vackraste pojke" på det temat!) och den sista novellen som gestaltar Musolini och fascismen gillade jag också, även om den nog skulle kunna anklagas för att vara funkofob. Bitvis känns dock allt väldigt distanserat, detaljfokuserat och nästan lite gubbigt.
June 19, 2025
Läste endast ”Döden i Venedig”. Väldigt bra! Hade svårt att sluta läsa. Behandlar kärleken som ett begär. Ett osunt och absurt begär som leder till misär. Ingenting är endast fint utan det måste finnas något fult i det fina. Eros-”begär efter något som fattas”.
September 18, 2025
- Tonio Kröger 4/5 Stort fan av exiltemat.
- Tristan 4,5/5 Stort fan av slutscenen. Innehåller en av de bästa roastarna nånsin.
- Döden i Venedig 5/5 STORT FAAAAN WTF bättre än knark.
- Mario och trollkarlen 3/5 Meh
- Tristan 4,5/5 Stort fan av slutscenen. Innehåller en av de bästa roastarna nånsin.
- Döden i Venedig 5/5 STORT FAAAAN WTF bättre än knark.
- Mario och trollkarlen 3/5 Meh
July 9, 2025
Ända sedan jag för första gången av en lycklig slump föll över Thomas Manns författarskap har det varit något med hans texter som blir djupt personligt. Att sätta ord på alla de skikt av känslor som hans romaner rör i mig känns som en omöjlighet - därför bestämmer jag mig pragmatiskt (och likt berättaren i Orlando) för att göra det på så få meningar som möjligt.
Denna bok är en briljant novellsamling som utmärker sig för- och till största del bearbetar några av de återkommande teman och vittnesmål som Mann tampades med under hela sitt författarskap. I centrum är konflikten mellan “plikttrogen samvetsgrannhet och mörkare, eldigare impulser”; behovet och begäret efter ordning, asketism och borgerlig flit hos den som samtidigt inte lyckas undfly konsten.
Skildringen av Tonio Krögers komplexa dragning och livslånga suktande efter de som lever lyckligt “anpassade” till samhället—"de skriver inga verser och tänker bara saker som man brukar tänka och kan uttala högt”—är rörande och träffande. Särskilt står kapitlet där Tonio återkommer till sin borgerliga tyska hemstad, som han aldrig riktigt lyckades höra hemma i, ut för hur de mästerligt beskrivna yttre förhållandena verkar konfirmera hans inre värsta farhågor om dekadens och utanförskap. Den enligt mig (och många andra!) mest utmärkande novellen, Döden i Venedig, är likaså utformad så att Aschenbachs allt mer oförnekliga inre förfall reflekteras i- och vävs oskiljaktigt samman med den pestinsjuknande, kvava, och av förruttnelse präglade stadsbilden. Grotesk, makaber och förtrollande på samma gång.
Manns huvudpersoner besitter alla en överkänslighet för atmosfärer, och det är en ovanlig men välkommet inslag att de dramatiska, färgstarka, symboliska scener som författaren målar upp likt renässanstavlor berör karaktärerna lika mycket som läsaren själv.
“Hans eget fel! Där stod han och fick i största förlägenhet sona villfarelsen i att tro att man får lov att plocka så mycket som ett enda litet blad från konstens lagerträd utan att betala för det med sitt liv.”
“Nej, ‘livet’, så som det står där i evig motsats till intellektet och konsten - inte som en vision av blodig storslagenhet eller vild skönhet, inte som det vanliga (...); nej, det normala, anständiga och älskvärda är vår längtans rike, är livet i sin förföriska banalitet!"
Denna bok är en briljant novellsamling som utmärker sig för- och till största del bearbetar några av de återkommande teman och vittnesmål som Mann tampades med under hela sitt författarskap. I centrum är konflikten mellan “plikttrogen samvetsgrannhet och mörkare, eldigare impulser”; behovet och begäret efter ordning, asketism och borgerlig flit hos den som samtidigt inte lyckas undfly konsten.
Skildringen av Tonio Krögers komplexa dragning och livslånga suktande efter de som lever lyckligt “anpassade” till samhället—"de skriver inga verser och tänker bara saker som man brukar tänka och kan uttala högt”—är rörande och träffande. Särskilt står kapitlet där Tonio återkommer till sin borgerliga tyska hemstad, som han aldrig riktigt lyckades höra hemma i, ut för hur de mästerligt beskrivna yttre förhållandena verkar konfirmera hans inre värsta farhågor om dekadens och utanförskap. Den enligt mig (och många andra!) mest utmärkande novellen, Döden i Venedig, är likaså utformad så att Aschenbachs allt mer oförnekliga inre förfall reflekteras i- och vävs oskiljaktigt samman med den pestinsjuknande, kvava, och av förruttnelse präglade stadsbilden. Grotesk, makaber och förtrollande på samma gång.
Manns huvudpersoner besitter alla en överkänslighet för atmosfärer, och det är en ovanlig men välkommet inslag att de dramatiska, färgstarka, symboliska scener som författaren målar upp likt renässanstavlor berör karaktärerna lika mycket som läsaren själv.
“Hans eget fel! Där stod han och fick i största förlägenhet sona villfarelsen i att tro att man får lov att plocka så mycket som ett enda litet blad från konstens lagerträd utan att betala för det med sitt liv.”
“Nej, ‘livet’, så som det står där i evig motsats till intellektet och konsten - inte som en vision av blodig storslagenhet eller vild skönhet, inte som det vanliga (...); nej, det normala, anständiga och älskvärda är vår längtans rike, är livet i sin förföriska banalitet!"
Displaying 1 - 10 of 10 reviews