What do you think?
Rate this book
Den sårade divan: Om psykets estetik
Vad är galenskap? Eller, rättare sagt, hur ser den kvinnliga galenskapen ut? Vi känner till diagnoser som hysteri, schizofreni och paranoia, men vet mindre om hur dessa diagnoser kan användas av patienterna själva, som roller eller masker. I Den sårade divan undersöker Karin Johannisson växelspelet mellan individ och sjukidentitet, en identitet patienten själv kan ta över, forma och använda. Man kan underordna sig den – eller ta makten över den.
Titeln syftar på Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs. Till skillnad från de flesta kvinnor med psykiatrisk diagnos under 1900-talets första hälft behåller de sin professionella identitet livet igenom. Det gäller också när de är som djupast inne i det sjuka, intagna på sinnessjukhus. Alla tre vistas, kortare eller längre tid, på Beckomberga, ett dårhus, en città dolorosa, inbäddad i en park av imaginär frid.
De är födda ungefär samtidigt, och de drabbas alla av stor ångest. Den blir en central del av deras jag och förs in i olika diagnoser. Allt de därefter gör kommer att betraktas genom detta sjukdomsfilter. Deras eget förhållande till sjukidentiteten är ambivalent. De hanterar den både passivt och aktivt och behåller i varierande grad ett slags egenmakt över den.
De är sårade divor, men på olika sätt.
Karin Johannisson skriver om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S utifrån deras patientjournaler. Deras öden fälls in i en kontext av kultur, psykiatri, kön, kropp, sexualitet – allt det som ryms i bilden av kvinnan under modernitetens 1900-tal.
"ofrånkomlig för dem som vill förstå mer av gender och psykiatri", Johan Cullberg, SvD
"Var helst ni stöter på något av denna skarpsynta idéhistoriker ska ni stanna till och läsa", DN
"en enastående bok", Jönköpings-Posten
Titeln syftar på Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs. Till skillnad från de flesta kvinnor med psykiatrisk diagnos under 1900-talets första hälft behåller de sin professionella identitet livet igenom. Det gäller också när de är som djupast inne i det sjuka, intagna på sinnessjukhus. Alla tre vistas, kortare eller längre tid, på Beckomberga, ett dårhus, en città dolorosa, inbäddad i en park av imaginär frid.
De är födda ungefär samtidigt, och de drabbas alla av stor ångest. Den blir en central del av deras jag och förs in i olika diagnoser. Allt de därefter gör kommer att betraktas genom detta sjukdomsfilter. Deras eget förhållande till sjukidentiteten är ambivalent. De hanterar den både passivt och aktivt och behåller i varierande grad ett slags egenmakt över den.
De är sårade divor, men på olika sätt.
Karin Johannisson skriver om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S utifrån deras patientjournaler. Deras öden fälls in i en kontext av kultur, psykiatri, kön, kropp, sexualitet – allt det som ryms i bilden av kvinnan under modernitetens 1900-tal.
"ofrånkomlig för dem som vill förstå mer av gender och psykiatri", Johan Cullberg, SvD
"Var helst ni stöter på något av denna skarpsynta idéhistoriker ska ni stanna till och läsa", DN
"en enastående bok", Jönköpings-Posten
368 pages, Hardcover
First published August 31, 2015
47 people are currently reading
663 people want to read
About the author
Karin Johannisson
19 books23 followersKarin Johannisson was a Swedish professor of Science and Ideas History at Uppsala University since 1996. Johannisson was a member of the Gastronomic Academy since 2003, and the Royal Academy of Sciences and the Royal Science Society in Uppsala.
Johannisson, who specialized in medical history, studied the Ideas History of Sten Lindroth and Ronny Ambjörnsson at Gothenburg University and came to Uppsala University on 1969.
Johannisson, who specialized in medical history, studied the Ideas History of Sten Lindroth and Ronny Ambjörnsson at Gothenburg University and came to Uppsala University on 1969.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 34 reviews
February 25, 2016
Karin Johannisson är en hjälte.
"Den sårade divan" är smärtsam läsning. Vem får vara sjuk? Vad ÄR psykisk sjukdom? Och vem bestämmer vem som är det? Flera gånger vill jag gråta, ibland kräkas. Kapitlet om lobotomi är så upprörande att det inte finns ord. En av de mest ödesdigra meningarna: "Männen ansåg att fruarna var "förbättrade" efter lobotomi".
Jag inser mycket om mig själv i denna bok. Om hur JAG ser på mig själv, mina känslor och hur jag beter mig. Hur jag förklarar min ilska genom att patalogisera mig själv och mitt beteende, för ilska passar inte in i kvinnorollen. Och jag gör det omedvetet, det är förunderligt att inse och väldigt vidrigt.
Karin känner verkligen med de hon skriver om, alla dessa kvinnoöden. Jag tycker så mycket om Karin för det. Tack Karin.
"Den sårade divan" är smärtsam läsning. Vem får vara sjuk? Vad ÄR psykisk sjukdom? Och vem bestämmer vem som är det? Flera gånger vill jag gråta, ibland kräkas. Kapitlet om lobotomi är så upprörande att det inte finns ord. En av de mest ödesdigra meningarna: "Männen ansåg att fruarna var "förbättrade" efter lobotomi".
Jag inser mycket om mig själv i denna bok. Om hur JAG ser på mig själv, mina känslor och hur jag beter mig. Hur jag förklarar min ilska genom att patalogisera mig själv och mitt beteende, för ilska passar inte in i kvinnorollen. Och jag gör det omedvetet, det är förunderligt att inse och väldigt vidrigt.
Karin känner verkligen med de hon skriver om, alla dessa kvinnoöden. Jag tycker så mycket om Karin för det. Tack Karin.
November 11, 2015
Fantastiskt bra!
April 25, 2016
This is a book about three women during the first half of the 1900s. Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén and Nelly Sachs found it difficult to adapt to the tight female role. Creative men used their debauchery to fuel their artistry. Women were not allowed the same space for deviant behavior. All three women ended up on Beckomberga, a big mental insitution. Karin Johannisson, Professor of history of Ideas and history of science, writes about them based on their medical records, and puts them in a context of cuture, gender and sexuality. "Can you talk about madness in a clinical meaning if the symptom - fear of confinement - reflects a structure?" She asks.
She describes the environment and terms in mental hospitals, where patients were treated with everything from insulin coma to lobotomy. How to survive in such a world? Patients could either behave according to their diagnosis, on the doctor’s terms, or defy authority power. The book also shows the doctors' lack of empathy when patients do not behave according to their rules. They seem to almost have invented a diagnosis, and expected patients to confirm their ideas. It brings to mind one of Edgar Allan Poe's short stories, in which he kind of questions authority in a mental hospital by reversing the roles of doctors and patients.
The author Agnes von Krusenstjerna distanced herself from everything considered feminine by expressing her sexuality, associate with bisexuals, experiment with drugs and having screams attacks. In the beginning of the 1900s something changed. Especially in Paris and Berlin, men and women were allowed to experiment with their sexuality, although there were certain conditions, especially for women. In Sweden, there were no room for that. Agnes von Krusenstjerna did not fit in anywhere.
She got the women diagnosis hysteria, that later disappeared, and became a frequent psychiatric patient. She refused to be an asexual person, and examined her bisexual nature. Female patients were forced to have their bodies examined in a very disturbing way, which today would be considered sexual abuse. All because their mental state was considered to be connected to their sexuality.
Instead of being a passive victim Agnes von Krusenstjerna chose to embrace and utilize her diagnosis. She herself decided when she would be admitted to various psychiatric clinics. She became an actor, having an interactive game with her diagnosis and thus took power over it. In addition to her disgust for the doctors, she liked the mental hospital. It worked as a sacntuary, where she could live out her whole self.
Sigrid Hjertén, whose artistry constantly stood in the shadow of her husband, was admitted voluntary and sometimes at the request of her husband. Her diagnosis was schizophrenia. At Beckomberga she was acting out. She was rude and indulged in and succomed to sexual desires, something considered very disturbing for a woman. Eventually, she was considered unsuitable to make her own choises, and eventually her husband applied for divorce. She painted in cycles, but it is difficult to get the right inspiration in a mental hospital. Even though the doctors knew that lobotomy destroys a person's creativity, she was lobotomized, and died shortly afterwards from complications. Lobotomy was a contemporary experimental method. The book illustrates how power can be manifested. How would we relate to experimental methods today? The answer is not very optimistic in light of the scandal at the Karolinska Institutet, where a surgeon was allowed to operate on patients, giving them artificial tracheas.
The writer Nelly Sachs was timid and introvert. When anti-semitism began to escalate in Germany the author Selma Lagerlof helped her and her mother to Sweden. Nelly Sachs’ writing will be marked by the Holocaust. What did she see? She suffered from persecution thoughts, perhaps due to the guilt of surviving when others didn’t, claims Karin Johannisson. Nelly Sachs felt safe at Beckomberga. She was pleasant and made friends with everyone. It is the first time that doctors hesitated to give electric shocks, as it can destroy the creativity of the patient. She finally accepted the treatment, and her writing actually increased. During her recurrent visits at Beckomberga she wrote her best-known works, and was assigned the Nobel Prize in Literature. She was diagnosed with paranoia, but today, she would perhaps be regarded as highly sensitive.
During the 50s, the image convention of the smiling woman appeared, the incarnation of graceful femininity without the claim of male privilege. It clashed with Nelly Sachs aesthetics. She was thin and delicate, with large eyes. Several female 1900s authors, such as Virginia Woolf and Joyce Carol Oates, developed such a body aesthetic, that signaled an intellectual status and marked the distance to an objectified, subordinated femininity. The thin, seemingly energy-poor, bodies, where the power comes from the eyes, from the inside, added a dimension to the anorectic theme with feminist overtones. They staged themelves as writing, female artists with all the nutrients reserved for the intellect.
The book is a big repetitive and could have been shorter. But it's so interesting that a little indulgence is necessary. Karin Johannisson shows that women had to play certain roles to survive. In society, they had a narrow female norm to adapt to, which made them feel free in the mental hospital, because there, they were expected to behave in a different way. It is sad that women that were intellectuals and embracing their sexuality had to seek understanding in a mental hospital. There, apart from abuse in many ways, they had to behave according to their diagnosis role, and it was a game between them and the doctors. Agnes von Krusenstjerna and Sigrid Hjertén took control of their diagnosis, and Nelly Sachs’ force came from within. She created her masterpieces during her time at psychiatric clinics. All refused to be victims. Intellectual women had a hard time, and they were so incredibly strong. Even in the most impossible situation, it was possible to fight back and regain some of their power.
She describes the environment and terms in mental hospitals, where patients were treated with everything from insulin coma to lobotomy. How to survive in such a world? Patients could either behave according to their diagnosis, on the doctor’s terms, or defy authority power. The book also shows the doctors' lack of empathy when patients do not behave according to their rules. They seem to almost have invented a diagnosis, and expected patients to confirm their ideas. It brings to mind one of Edgar Allan Poe's short stories, in which he kind of questions authority in a mental hospital by reversing the roles of doctors and patients.
The author Agnes von Krusenstjerna distanced herself from everything considered feminine by expressing her sexuality, associate with bisexuals, experiment with drugs and having screams attacks. In the beginning of the 1900s something changed. Especially in Paris and Berlin, men and women were allowed to experiment with their sexuality, although there were certain conditions, especially for women. In Sweden, there were no room for that. Agnes von Krusenstjerna did not fit in anywhere.
She got the women diagnosis hysteria, that later disappeared, and became a frequent psychiatric patient. She refused to be an asexual person, and examined her bisexual nature. Female patients were forced to have their bodies examined in a very disturbing way, which today would be considered sexual abuse. All because their mental state was considered to be connected to their sexuality.
Instead of being a passive victim Agnes von Krusenstjerna chose to embrace and utilize her diagnosis. She herself decided when she would be admitted to various psychiatric clinics. She became an actor, having an interactive game with her diagnosis and thus took power over it. In addition to her disgust for the doctors, she liked the mental hospital. It worked as a sacntuary, where she could live out her whole self.
Sigrid Hjertén, whose artistry constantly stood in the shadow of her husband, was admitted voluntary and sometimes at the request of her husband. Her diagnosis was schizophrenia. At Beckomberga she was acting out. She was rude and indulged in and succomed to sexual desires, something considered very disturbing for a woman. Eventually, she was considered unsuitable to make her own choises, and eventually her husband applied for divorce. She painted in cycles, but it is difficult to get the right inspiration in a mental hospital. Even though the doctors knew that lobotomy destroys a person's creativity, she was lobotomized, and died shortly afterwards from complications. Lobotomy was a contemporary experimental method. The book illustrates how power can be manifested. How would we relate to experimental methods today? The answer is not very optimistic in light of the scandal at the Karolinska Institutet, where a surgeon was allowed to operate on patients, giving them artificial tracheas.
The writer Nelly Sachs was timid and introvert. When anti-semitism began to escalate in Germany the author Selma Lagerlof helped her and her mother to Sweden. Nelly Sachs’ writing will be marked by the Holocaust. What did she see? She suffered from persecution thoughts, perhaps due to the guilt of surviving when others didn’t, claims Karin Johannisson. Nelly Sachs felt safe at Beckomberga. She was pleasant and made friends with everyone. It is the first time that doctors hesitated to give electric shocks, as it can destroy the creativity of the patient. She finally accepted the treatment, and her writing actually increased. During her recurrent visits at Beckomberga she wrote her best-known works, and was assigned the Nobel Prize in Literature. She was diagnosed with paranoia, but today, she would perhaps be regarded as highly sensitive.
During the 50s, the image convention of the smiling woman appeared, the incarnation of graceful femininity without the claim of male privilege. It clashed with Nelly Sachs aesthetics. She was thin and delicate, with large eyes. Several female 1900s authors, such as Virginia Woolf and Joyce Carol Oates, developed such a body aesthetic, that signaled an intellectual status and marked the distance to an objectified, subordinated femininity. The thin, seemingly energy-poor, bodies, where the power comes from the eyes, from the inside, added a dimension to the anorectic theme with feminist overtones. They staged themelves as writing, female artists with all the nutrients reserved for the intellect.
The book is a big repetitive and could have been shorter. But it's so interesting that a little indulgence is necessary. Karin Johannisson shows that women had to play certain roles to survive. In society, they had a narrow female norm to adapt to, which made them feel free in the mental hospital, because there, they were expected to behave in a different way. It is sad that women that were intellectuals and embracing their sexuality had to seek understanding in a mental hospital. There, apart from abuse in many ways, they had to behave according to their diagnosis role, and it was a game between them and the doctors. Agnes von Krusenstjerna and Sigrid Hjertén took control of their diagnosis, and Nelly Sachs’ force came from within. She created her masterpieces during her time at psychiatric clinics. All refused to be victims. Intellectual women had a hard time, and they were so incredibly strong. Even in the most impossible situation, it was possible to fight back and regain some of their power.
June 26, 2019
så bra, väldigt viktig vill läsa mer av henne
December 17, 2018
Fantastiskt intressant!
Tog mig dock evigheter att läsa ut (nästan ett år), mest för det svåra språket, men även för det tunga ämnet som fick mig att dela upp läsandet för att orka ta till mig. Föredrog den första "allmänna" delen mer än de specifika fallberättelserna, men även dessa var väldigt intressanta.
Tog mig dock evigheter att läsa ut (nästan ett år), mest för det svåra språket, men även för det tunga ämnet som fick mig att dela upp läsandet för att orka ta till mig. Föredrog den första "allmänna" delen mer än de specifika fallberättelserna, men även dessa var väldigt intressanta.
April 4, 2021
Föga förvånande så är det är ingen glad läsning, psykiatrin under första halvan av 1900-talet är inte direkt känd för att älska kvinnor, tvärtom.
Den sårade divan är definitivt läsvärd och väldigt intressant men det var för mycket upprepning och upplägget föll mig inte heller riktigt i smaken vilket drar ner betyget.
Den sårade divan är definitivt läsvärd och väldigt intressant men det var för mycket upprepning och upplägget föll mig inte heller riktigt i smaken vilket drar ner betyget.
October 4, 2016
Якщо ви хочете почитати книжку про те, як з'являється і розвивається божевілля насамперед з перспективи жінки, яку називають "божевільна", то вам обов'язково треба прочитати книжку Карін Йоханніссон "Поранена діва: про естетику психіки". Йоханніссон вдало показала, як божевілля може стати (подекуди єдиним) перформансом і ресурсом для формування ідентичності, якщо в суспільстві панують дуже обмежуючі норми. Наприклад, авторка показує, як певна поведінка у чоловіків трактувалася, як "прояв геніальності", а у жінок та ж сама поведінка встановлювалася як симптом божевілля. Усі ці психолонічні штуки аналізуються на прикладі життя трьох знаменитих жінок - письменниці Агнес фон Крузентерна (1894-1940), художниці Зіґрід Єртен (1885-1948), і поетеси, нобелівської лауреатки Неллі Закс (1891-1970).
Як "робиться" божевілля? Як людині відводять місце у межах нормальності, а також як сама людина займає своє місце в цих межах?
Йоханніссон показує, що паціент буває не лише жертвою, як ми звикли думати, але і зі своєї обмеженої позиції може встановлювати "правила гри", що, звісно, не заперечує ні хвороби, ні обмежень з боку встановлених суспільних норм.
Цікавезне чтиво!
Як "робиться" божевілля? Як людині відводять місце у межах нормальності, а також як сама людина займає своє місце в цих межах?
Йоханніссон показує, що паціент буває не лише жертвою, як ми звикли думати, але і зі своєї обмеженої позиції може встановлювати "правила гри", що, звісно, не заперечує ні хвороби, ні обмежень з боку встановлених суспільних норм.
Цікавезне чтиво!
October 29, 2020
Inledningsvis var jag golvad, men sen svalnade mitt intresse något ... jag tyckte inte det kändes som att förf var lika intresserad av Sigrid H och Nelly S som av Agnes von K. Som att även förf tappade lite fart. Men, med det sagt, otroligt intressant och djup skakande läsning. Gjort med precision.
Ganska mycket ångestskapande kring vikt tyckte jag, det handlade hela tiden om hur tunna och små denna konstnär och dessa författarinnor var. Sedan är det väl ofrånkomligt, eftersom kroppen blir ett uttryck för just psykets estetik ... men ändå.
Som andra har skrivit så ömmar man så för de fallbeskrivna. Så fast i sitt inre, sin tid, sitt genus, och utbrytarförsök som straffades hårt. Kram!
Ganska mycket ångestskapande kring vikt tyckte jag, det handlade hela tiden om hur tunna och små denna konstnär och dessa författarinnor var. Sedan är det väl ofrånkomligt, eftersom kroppen blir ett uttryck för just psykets estetik ... men ändå.
Som andra har skrivit så ömmar man så för de fallbeskrivna. Så fast i sitt inre, sin tid, sitt genus, och utbrytarförsök som straffades hårt. Kram!
April 20, 2017
Fantastisk exposé över svensk mentalsjukvård under 1900-talets första 70 år, tecknat genom tre porträtt av Agnes von K, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs. Vad är psykisk sjukdom? Går det att koppla till klass? Och hur mycket var egentligen ett enda famlande och experimenterande från sjukvårdens sida? Bara läs den!
July 29, 2019
Karin Johannisson har gjort en enorm insats för upp/omvärderingen av kvinnliga uttryck i historien - och "Den sårade divan" är sannerligen ett praktexempel på detta! Smärtsamt, detaljerat men också osentimentalt redogör hon för tre kvinnliga konstnärsöden och sätter dem i en kulturell och patriarkal kontext. Idéhistoria när det är som bäst!
October 15, 2023
Toppen! Hemsk men också uuuu igenkänning. Dags att bli hospitaliserad för sitt dramaqueen-skap! tur man inte var kreativ på tidigt 1900-tal, så hade man haft enkelbiljett till hysterikaland
November 11, 2025
En helt okej story, man får följa tre kvinnor under 1900-talet som diagnostiserades med schizofreni. Spännande och intressant att följa hur man såg på människor under denna tidpunkt. Både homosexuella, vansinnighetsmänniskor och dess levnad.
January 20, 2025
Så fascinerande, kombinationen psykiatrins historia och samhällets osäkerhet när kvinnor faller utanför ramen. Läslusten eldas på av ilska!
March 9, 2016
Jag vet verkligen inte vad jag tyckte om den här boken. Till en början tyckte jag att den var otroligt intressant, välskriven och producerad med otrolig empati och inlevelse. Samtidigt gav den mig lite ont i magen. Det fanns genomgående en känsla av att mental ohälsa och intelligens inte gick ihop. Att ohälsa alltid var estetik, var spelad, var dramaturgis och strategisk. En spelpjäs av många för att utagera mot förtryck. Och även om jag kan se kopplingen sjukdomsestetik-förtrycksmotstånd kan jag uppleva ett förminskande av den verklighet personer med mental ohälsa står inför. Den autonomi författaren ger dessa kvinnor må vara riktig men det gör inte en sjukdom mindre verklig, mindre oönskad, mindre svårhanterlig. Det finns någonting otroligt farligt med att fortsätta att romantisera kopplingen mellan utlevd psykos och kreativitet, lidande och skapande. För lidande gör dig inte kreativ men sjukdom gör dig heller inte dum.
Jag ställer mig ambivalent till den här boken. Jag lämnar den osäker med vad den vill ha sagt och osäker på vad jag vill ha läst från den.
Jag ställer mig ambivalent till den här boken. Jag lämnar den osäker med vad den vill ha sagt och osäker på vad jag vill ha läst från den.
November 28, 2019
Det finns mycket skrivet om kvinnor i psykiatrin under slutet på 1800-talet och början av 1900-talet. Styrkan i Johannissons bok är att hon skriver utifrån ett aktörperspektiv (snarare än ett medicinskt eller offerperspektiv) samtidigt som hon väver in psykisk sjukdom i ett modern narrativ. På så sätt visar hon dels den större kontexten (hur modernitetens fokus på rationalitet och standardisering förstärker annorlundaheten/stigmat kring psykisk sjukdom) men även den individuella berättelsen (hur enskilda kvinnor agerat med och mot sina diagnoser och hur de utformar en egen psykets estetik/sjukdomsestetik).
March 7, 2018
Fantastisk! Älskar allt Karin Johannison skriver, ligger helt i linje med hur jag anser att världen ska förstås, mycket obehaglig och intressant skildring av hur kvinnligt vs. manligt vansinne uppfattats, och fallexempel på människor som varit offer för dessa uppfattningar. Love love love
November 18, 2024
3 ⭐️ Att läsa om kvinnlig galenskap och den misogyna sjukhusmentaliteten trodde jag skulle vara något att uppskatta. Trots att Agnes von K, Sigrid H, och Nelly S har sina egna upplevelser och psykiska problem, blir fallberättelserna långdragiga. För en person som funnit ett intresse i detta specifika ämne kan denna bok vara enastående, men för en person som mig som tvingats läsa den i min svenska kurs blev det bara långtråkigt och utmattande. Det är synd att monotona och ointressanta detaljer tog över så mycket för i grunden är ämnet väldigt intressant. Skildringen av de tre divornas sjukdom är väl utvecklad, men innan man kommer till den delen har man redan sjunkit ner i tristess.
June 21, 2025
”Kan man tala om galenskap i klinisk mening om symptomen- ångest över instängdhet - speglar en struktur?
Jag hade också blivit galen om jag hade förväntats leva enligt 40-talets kvinnonormer.
Jag hade också blivit galen om jag hade förväntats leva enligt 40-talets kvinnonormer.
April 14, 2024
Intressanta karaktärer, god historisk skildring. Gillar att författaren är så personlig och estetisk i sitt språk trots det facklitterära. Hade önskat mig lite mindre upprepning.
September 3, 2019
Jag älskar delar av den här boken, där den verkligen slår igenom alla mina murar. Men den har för många problem, i min uppfattning, där den inte riktigt är ärlig med sina egna perspektiv, för att jag ska kunna sätta fem stjärnor på den. Jag uppfattar också avsnitten om Nelly Sachs och Sigrid Hjertén som lite träiga - det finns inte alls samma glöd som när Johannisson skriver om Agnes von Krusenstjerna, jag undrar varför hon inte bara skrev en bok om von Krusenstjerna istället, när det verkar vara vad hon velat göra.
March 10, 2016
Nja. Den var inte alls så populärvetenskaplig som jag hade trott utan svårare. Hela inledningen är full av textrader som "när berättelsen försöker återskapa patientens subjektivitet" och jag bara skumläste de första 100 sidorna. Det är intressant att läsa om de tre kvinnorna (Agnes von Krusenstierna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs) och deras livsöden, men poängen som författaren försöker göra går mig helt förbi.
February 4, 2023
Läste den här boken på rekommendation av en vän, och den var helt klart läsvärd. Som inblick i mentalhälsovården under 1920-talet till 1960-talet är den en väl efterforskad text. Men de som får ut mest av att läsa detta är de som har förförståelse om ämnet och de tre kvinnorna i huvudfokus. Tror nämligen inte att någon redaktör vågade peta allt för mycket i bokens struktur, eller så var hen lika inläst på ämnet som författaren.
Har du någon gång suttit i samtal med en person som är ovan att prata med folk utanför sin egen erfarenhetsbubbla? Så kändes det att läsa den här boken. Tonen är väldigt lik en sån konversation, på gott och ont.
Boken inleds med en mängd tankar om hur mentalhälsovården utvecklats och samhällets syn på vad som gills som "galenskap" samt olika diagnoser diskuteras (många referenser till estetik görs). Agnes von K, Sigrid H och Nelly S nämns upprepade gånger, men inledningsvis mer i förbigående, som om läsaren redan ska vara bekanta med dessa tre kvinnor och hur de relaterar till det dåvarande samtalsämnet. Det är inte förrän nästan 150 sidor in i boken vi faktiskt blir presenterade för någon av kvinnorna författaren skriver om, och då med inslag av t ex "Agnes von Ks familjehistoria är välkänd och behöver inte upprepas här".
Min kära mor vet vem Agnes von K var utan att behöva googla. Hon är 75.
Det finns säkert många i min ålder som vet vem sagda Agnes von K var, men om du ska skriva en bok om en specifik person/några specifika personer, är inte poängen att då introducera hen/dem för en ny publik också? De olika delarna av psykiatrins historia som boken inleds med var intressanta, men jag fick gå tillbaka och läsa om vissa delar efter att ha avslutat boken, för att få full kontext.
En annan indikation på att redigeringen inte var så hård är att texten upprepar sig ett flertal gånger (starta inte en dryckeslek om orden "psykets estetik" eller "sårad diva", du kommer bli alkoholförgiftad). Och ibland säger texten emot sig själv. Till exempel följs påståendet "Hon liknar ingen annan" om Agnes von K av en lång jämförelse med hur lik hon är Kerstin Thorvall. Menade författaren att Agnes von K inte liknade någon samtida person? Om så, varför inte skriva det?
Allt detta sagt rekommenderar jag fortfarande att läsa den här boken! Om du inte redan råkar ha en massa förförståelse om Agnes, Nelly och Sigrid, se det som att du lyssnar på en vän som är väldigt inläst på ett visst ämne och som svävar iväg i andra tankar ibland.
Har du någon gång suttit i samtal med en person som är ovan att prata med folk utanför sin egen erfarenhetsbubbla? Så kändes det att läsa den här boken. Tonen är väldigt lik en sån konversation, på gott och ont.
Boken inleds med en mängd tankar om hur mentalhälsovården utvecklats och samhällets syn på vad som gills som "galenskap" samt olika diagnoser diskuteras (många referenser till estetik görs). Agnes von K, Sigrid H och Nelly S nämns upprepade gånger, men inledningsvis mer i förbigående, som om läsaren redan ska vara bekanta med dessa tre kvinnor och hur de relaterar till det dåvarande samtalsämnet. Det är inte förrän nästan 150 sidor in i boken vi faktiskt blir presenterade för någon av kvinnorna författaren skriver om, och då med inslag av t ex "Agnes von Ks familjehistoria är välkänd och behöver inte upprepas här".
Min kära mor vet vem Agnes von K var utan att behöva googla. Hon är 75.
Det finns säkert många i min ålder som vet vem sagda Agnes von K var, men om du ska skriva en bok om en specifik person/några specifika personer, är inte poängen att då introducera hen/dem för en ny publik också? De olika delarna av psykiatrins historia som boken inleds med var intressanta, men jag fick gå tillbaka och läsa om vissa delar efter att ha avslutat boken, för att få full kontext.
En annan indikation på att redigeringen inte var så hård är att texten upprepar sig ett flertal gånger (starta inte en dryckeslek om orden "psykets estetik" eller "sårad diva", du kommer bli alkoholförgiftad). Och ibland säger texten emot sig själv. Till exempel följs påståendet "Hon liknar ingen annan" om Agnes von K av en lång jämförelse med hur lik hon är Kerstin Thorvall. Menade författaren att Agnes von K inte liknade någon samtida person? Om så, varför inte skriva det?
Allt detta sagt rekommenderar jag fortfarande att läsa den här boken! Om du inte redan råkar ha en massa förförståelse om Agnes, Nelly och Sigrid, se det som att du lyssnar på en vän som är väldigt inläst på ett visst ämne och som svävar iväg i andra tankar ibland.
December 5, 2021
En bok som Evelina tipsade/övertygade mig om att läsa.
Denna gav mig två premiärer för i år! Första boken på svenska och första facklitteraturen. Okej, Unatural Causes kanske kan räknas som facklitteratur om man är generös med tolkningen, men den här var renoldad. Den stod till och med på facklitteratur-hyllan på biblioteket!
Helt ärligt, inte min typ av bok. Jag visste från början att det skulle handla en del om konst och konstnärlighet men det upptog en mycket större del än jag förväntade mig och det kändes att mycket gick rakt över huvudet på mig. Den medicinska delen, den jag var intresserad av och som jag hoppades skulle ligga i framkant var både mindre detaljerad och kändes inte som att den fick det utrymme jag sökte.
Först inleds boken med några övergripande kapitel med filosofiska frågor som: Vad är sjukt? Vad är friskt? Och vad är bara excentriskt? Sen fortsätter den med att beskriva hur mentalsjukvården såg ut på 1900-talets början, både diagnoserna och behandligsmetoderna, innan den djupdyker i tre olika patienter med tre olika diagnoser och som alla finner sin egen väg genom sjuk-systemet.
Nej, det här var inte min typ av bok. Den är säkert jättebra om man tycker om konst och konstnärlighet, men det är inte jag tyvärr…
Denna gav mig två premiärer för i år! Första boken på svenska och första facklitteraturen. Okej, Unatural Causes kanske kan räknas som facklitteratur om man är generös med tolkningen, men den här var renoldad. Den stod till och med på facklitteratur-hyllan på biblioteket!
Helt ärligt, inte min typ av bok. Jag visste från början att det skulle handla en del om konst och konstnärlighet men det upptog en mycket större del än jag förväntade mig och det kändes att mycket gick rakt över huvudet på mig. Den medicinska delen, den jag var intresserad av och som jag hoppades skulle ligga i framkant var både mindre detaljerad och kändes inte som att den fick det utrymme jag sökte.
Först inleds boken med några övergripande kapitel med filosofiska frågor som: Vad är sjukt? Vad är friskt? Och vad är bara excentriskt? Sen fortsätter den med att beskriva hur mentalsjukvården såg ut på 1900-talets början, både diagnoserna och behandligsmetoderna, innan den djupdyker i tre olika patienter med tre olika diagnoser och som alla finner sin egen väg genom sjuk-systemet.
Nej, det här var inte min typ av bok. Den är säkert jättebra om man tycker om konst och konstnärlighet, men det är inte jag tyvärr…
June 6, 2018
Intressant om hur bilden av psykisk sjukdom målades upp i början av 1900-talet i synnerhet ”den galna kvinnan” och tvivelaktiga behandlingar som att t.ex. bada i 24 timmar.
November 24, 2018
fenomenal! <3
May 22, 2020
Jag läser sällan faktaböcker, men denna oavbrutet fascinerande bok om några kvinnliga konstnärer som diagnostiserats som galna var väl värd tiden. Sökande, välskriven och upprörande.
October 23, 2021
Väldigt intressant och tankeväckande.
January 15, 2023
Intressant, lärorik såsom allt av Katin Johannisson
November 17, 2025
Det här går ut till Hanna, Mia och Karin på gdt för att ni (helt utan våld, både fysiskt och psykiskt) tvingade mig att läsa den här boken, tack för det, den var verkligen svinbra
February 15, 2017
Ett väldigt spännande ämne- synen på kvinnors psykiska sjukdom under tidigt 1900-tal och det "glada" 20-talet. Så noggrant researchat. De tre kvinnorna i fallstudierna glömmer man inte i första taget. Starka och svaga.
Sen tycker jag nog att språket är lite väl akademiskt för att läsningen ska bli riktigt njutbar.
Sen tycker jag nog att språket är lite väl akademiskt för att läsningen ska bli riktigt njutbar.
Displaying 1 - 30 of 34 reviews