Bli som folk består av nio noveller som alla utspelar sig i gränstrakterna mellan samtid och dåtid, barndom och vuxenlandskap. Flickor försöker bli fulländade, pojkar måste bli män. Och så beskaffenhetens alla gåtor.
Där är Sandra som säger sig också ha gömt ett lik. Där är a Gun med sin älskare, och sedan barnbarnet hans, som tar över Zündappen och kanske mer än så. Och där är Fresias pappa som har vitt pannband och gärna jämför fingrar och tår. Och vad gör en blå wunderbaum utan snöre i en gäddas mage? Vem gör de riktiga björnspåren i dikesleran? Vad händer egentligen under brunnslocket?
Det är berättelser med skarp detaljrikedom och suggestiva bilder om ett Västerbotten som håller på att förändras. Bli som folk rör sig längs stigar som stora författare har beträtt förr - men Stina Stoor för oss med sin särpräglade debut mot platser där vi aldrig tidigare har varit.
Bli som folk är en samling noveller av författaren Stina Stoor som tidigare gett ut Novellixen ”Ojura”. Ojura ingår i denna bok. Språket är beskrivande ogenerat, men koncist och skärpt. Stina Stoors berättelser är jordnära, fulla av mänsklighet och norrländska vyer. Ett par av novellerna behandlar magisk realism med en otäckhet som är svårt att sätta fingret på trots skärpan i blicken. Men det känns aldrig överdrivet eller onaturligt. Hennes magiska realism blir trovärdig och passar utmärkt i sammanhangen de befinner sig i. Det blir tankeväckande och intressant läsning där du undrar vilken mening detta spelar. Är det en metafor för något annat? Eller är det bara en tankegång som ska läsas så som den står.
Om du vill sugas in i en skog av ord och känslor på norrländsk dialekt är den här novellsamlingen ett ypperligt val att ta till så här i vintermörkret.
Efter att ha hört Stina Stoors Sommar i P1 blev jag väldigt sugen på att läsa hennes novellsamling Bli som folk. Hennes dialekt och pricksäkra sätt att formulera en beskrivning av en barndom och en uppväxt fängslade mig.
Stina Stoor lyckas med enkla ord beskriva mycket svårbeskrivliga saker. Framför allt fångar hon känslan av att vara barn, ett barns värld, hur barnet uppfattar verkligheten. En verklighet som i en vuxens ögon kan ses som miserabel och fruktansvärd, men som är självklar och “normal” för barnet, som inget annat vet. Skildringarna av alkoholism, frånvarande föräldrar, fattigdom och utanförskap – beskrivningarna av det udda – är det som griper mig mest.
Att boken är skriven på dialekt är inte bara en gimmick, utan är just det som möjliggör det enkla språket. Det är vanligt folk som berättar. Som folk är mest. Lite banalt och oförfinat. Man vill gärna dra paralleller till Torgny Lindgrens Ormens väg på hälleberget, som också är skriven på västerbottniska. Det blir på något vis mer verkligt. Tragiskt och dråpligt på samma gång.
Mänskligt.
Bli som folk ska läsas långsamt, med det där norrländska lugnet och självklarheten. Orden ska uttalas i huvudet. En alltför snabb läsare kommer missa stora delar av bokens behållning, för ofta utspelar sig halva berättelsen i bisatserna.
Det var ett tag sen jag faktiskt läste Bli som folk, förutom att jag faktiskt läste de sista sidorna under gårdagen. Samlingen berättelser är skriven med dialekten i behåll någonting som jag verkligen uppskattar i modern litteratur. Bli som folk är en berättelse som rör sig mellan det realistiska och magin. För barndom är inte någonting annat än magisk för den som återupplever den genom litteraturen. Oavsett om den är ond eller god (vilket den ju sällan är), så är den ändå alltid magisk.
Efter att ha lyssnat på novellen Ojura var jag helt uppslukad av Stoors likheter, detaljer, närvaro, det stora i det lilla och det höga i det låga - för mig verkligen 5 av 5! Kollade direkt i bibliotekskatalogen efter annat av Stoor, och hittade inte mycket mer än denna novellsamling. Som också är väldigt bra, med en mycket originell blick på det till synes vanliga och stilla. Dock en aning svår med mycket dialekt och talspråk, att lyssna på först tror jag hjälpte mig att höra hur jag skulle läsa och gjorde läsupplevelsen betydligt bättre. Det är inte noveller man vill läsa när man är lite trött, för då missas så mycket, utan sådana som gärna ska få vältra sig i din uppmärksamhet och tid. Ger du dem det så är det en läsupplevelse med många smaker. Mycket av det man läser försvinner bort, men känslan av Stoors språk och speciella blick gjorde minnesvärt avtryck i mig. Rekommenderas!
Fantastisk berättarstil, korthugget och dialektalt där så mycket svärta ryms mellan raderna. Sista novellen är hjärtskärande även om det på ytan är vardagsslentrian som skildras. Såhär vill jag också kunna skriva.
Den här boken hade glimtar av briljans som räddade den från en etta men överlag var min läsupplevelse mer av en etta än en tvåa. Flera av novellerna lämnade mig med en känsla av "Vad tusan läste jag just". Det hände så sjuka saker och jag har verkligen ingen aning om det var konstiga metaforer eller om de faktiskt hände och vad i så fall poängen var. Flera av novellerna var så dialektalt skrivna (de utgår ifrån personers tankar) att jag inte helt förstod vad som skedde men för någon som kom från dessa trakter var kanske dessa fantastiska. Några av novellerna beskrev mer allmänna teman som könsroller eller motsättningen mellan land och stad och dessa var klarsynt skrivna och trevliga, men de var i minoritet. Jag vet inte om min läsupplevelse berodde på mig eller på boken, antagligen det tidigare eftersom många gillar den. Förhoppningsvis har jag lärt mig någonting av den.
Kanske egentligen en fyra? Oklart. Såg att en del tidigare betyg jag satt varit all over the place, så måste kalibrera mitt betygssättande lite. Vad är vad osv. Varför är det så mycket lättare att betygsätta öl och film än böcker :(
den får 3,5 tror jag. tyckte om!! men läste den kanske för mycket i ett svep (eller två svep om man ska va sån) så jag tröttnade lite på hennes stil? men egentligen så tycker jag väldigt mkt om hur hon skriver, och vad hon skriver om, hur hon skriver fram karaktärer och miljöer och skaviga (och obekväma!!) relationer. hon är liksom inte rädd för att närma sig det som är fult, och det tyckte jag om. hm borde kanske gett den fyra stjärnor tänker jag nu, men brukar också vara så generös med mina betyg alltid. hade klag på saker också men minns inte vad det var nu längre :/
Jag slutläste novellsamlingen "bli som folk" redan igår och har sedan dess funderat på vad det egentligen var jag nu har läst. Å ena sidan en underbar samling berättelser på norrländsk dialekt som får en att tro sig vara i Norrland och känna hur det är att växa upp där uppe; å andra sidan en nästan obegriplig samling noveller jag fortfarande inte vet vad jag läste om. Mycket beror på att magisk realism kanske inte är min grej; vilket gör att jag hade svårt att fatta historien i de mer magiska noveller. De mer realistiska berättelser tyckte jag väldigt mycket om; särskilt när Stoor lyckades fånga känslan av att vara barn. Fortfarande oklart om jag gillar boken eller inte. Det krävs i alla fall en del tålamod att ta sig igenom dialekten, förmodligen då svenska inte är mitt modersmål.
Två saker slog mig när jag läste "bli som folk", dels att det ofta är dem som går ifrån huvudkaraktären men också en annorlunda relation till vuxna. Det är ofta från barnets perspektiv Stoor skriver i "bli som folk", men ofta är den centrala vuxna inte en förälder utan en väns förälder eller en utomstående. Det är intressant och för mig ganska nytt att läsa om relationen med barn-vuxen där den vuxne inte är en förälder. Det är ganska självklart att dessa personer spelar in en stor roll i ett barns liv, men det är inte ofta jag har stött på ett utforskande av den rollen som Stoors bok. Ska bli spännande att följa hennes författarskap.
Hade först lite problem med språket, fick läsa om meningar och förstod inte poängen med de konstiga meningsuppbyggnaderna. Men när jag förstod att det var lite norrländsk dialekt insprängt i ett språk för att markera ett barns perspektiv så flöt det på bra.
Nio fina noveller med ogenerad, västerbottnisk vardagsrealism med jordnära, grönskande, smutsiga miljöer, det mesta sett ur ett barns perspektiv.
De bästa novellerna är ”Gäddan”, ”Det var den tiden på året då alla barn hade blivit till björnar och levde på bär”, ”Ojura” och ”Elljusspåret”.
Fina noveller från något som är så nära - Sverige - men så långt borta - norra svenska landsbygden. Den största förtjänsten är det fantastiska dialektala språket, som faktiskt är lite Sara Lidman i sina bästa stunder. Me berättelserna funkar inte riktigt för mej. Jag känner mej inte riktigt inbjuden, tyvärr.
Nja, jag förstod mig inte riktigt på denna, blev aldrig riktigt engagerad. Lyssnade på ljudboken. Författaren skriver väldigt vackert med fina beskrivningar, men i många noveller känns det som att det bara är beskrivningar staplade på varandra, och jag känner mest "jaha" när nästa novell börjar. Läsvärd för min del ändå pga språket och att den inte är så lång.
En oemotståndlig novellsamling från ett kargt norra Sverige. Med dialekt och nyord och en fantastisk närvaro skildrar hon en vardag som skimrar med sitt vemod. Hon kryper nära inpå allt i omgivningen. Så otroligt nytt på något sätt. Fin för högläsning.
Hela boken var bra men så himla underbar den var den sista novellen, ”För vår del” - jag gråter fortfarande. Igenkänning och inte igenkänning men språket! Och flickan och modern! Jag läste den på självaste kvinnodagen - så otroligt lämpligt!
Efter att ha läst första novellen började jag komma in i språket. Läser vanligtvis ganska fort och nu var jag tvungen att sakna ner för att hänga med i tankarna och dialogerna. Det var också den ”långsamheten” som jag gillade mest med boken. Man hör norrländskan i huvudet samtidigt som man läser, vilket var fint. Fint språk med ganska deppigt innehåll, samtidigt som det väl också är så livet är, inte så ljust och lättsamt hela tiden.
En kryptisk novellsamling som man inte direkt bara sjunker in i, men väldigt välskriven och djup i sig själv. Man kan analysera den i timmar, tror jag. Läs den så pratar vi om den!🙌