What do you think?
Rate this book
Gattet: Sånger från barnasinnet
Diktsamlingen Gattet. Sånger från barnasinnet (1981) blev Åsa Nelvins sista bok. I fyrtioen självbiografiska prosalyriska sviter, vilka kretsar kring några intensiva barndomsminnen, behandlas desperation, utanförskap och flyktbeteende.
Marie Öhman, vars doktorsavhandling "Här kan jag äntligen tala" beskriver Åsa Nelvins samlade författarskap, har skrivit förord och gjort ett unikt urval av tidigare opublicerade dikter. Hon beskriver hur Nelvins böcker ofta blev fellästa av sin samtid. De sågs som kvinnolitteratur när de i själva verket hela tiden kretsar sig kring tydligt existentiella frågor: att vara människa, livet, döden, konsten och evigheten.
Marie Öhman, vars doktorsavhandling "Här kan jag äntligen tala" beskriver Åsa Nelvins samlade författarskap, har skrivit förord och gjort ett unikt urval av tidigare opublicerade dikter. Hon beskriver hur Nelvins böcker ofta blev fellästa av sin samtid. De sågs som kvinnolitteratur när de i själva verket hela tiden kretsar sig kring tydligt existentiella frågor: att vara människa, livet, döden, konsten och evigheten.
- GenresPoetry
154 pages, Hardcover
First published January 1, 1981
1 person is currently reading
42 people want to read
About the author
Åsa Nelvin
8 books1 followerÅsa Nelvin made her debut as a writer in 1969 with the children's book The White Bears (De vita björnarna), illustrated by Hans Arnold. After another children's book, The Little Land (1971) (Det lilla landet), she published her first novel in 1975, Refuge House (Tillflyktens hus), unanimously acclaimed by simultaneously puzzled critics.
Refuge house still appears equally odd and peculiar. With its bold composition, linguistic freshness and deep existential challenges it fascinates its readers.
In 1977, Åsa Nelvin published the novel The woman who played with dolls (Kvinnan som lekte med dockor). Her last book Gattet a collection of poetry, appeared in 1981, a few weeks after Åsa had taken her life.
Åsa Nelvins books and poems were perceived just as autobiographical women's literature, but literary scholar Marie Öhman at Örebro University makes a completely different interpretation of Åsas texts in his doctoral thesis; "Here I can finally speak" (Här kan jag äntligen tala) - 2008.
Refuge house still appears equally odd and peculiar. With its bold composition, linguistic freshness and deep existential challenges it fascinates its readers.
In 1977, Åsa Nelvin published the novel The woman who played with dolls (Kvinnan som lekte med dockor). Her last book Gattet a collection of poetry, appeared in 1981, a few weeks after Åsa had taken her life.
Åsa Nelvins books and poems were perceived just as autobiographical women's literature, but literary scholar Marie Öhman at Örebro University makes a completely different interpretation of Åsas texts in his doctoral thesis; "Here I can finally speak" (Här kan jag äntligen tala) - 2008.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 7 of 7 reviews
February 26, 2022
”Jag tänkte göra slut på alltihop.
Men jag stapplade ut ändå.
Jag gör det hellre under himlen.”
Nelvin hamnar direkt bland mina favorit-tokfior (Sexton & Renberg). Men i diktsamlingens slut känns det också som att läsa Majakovskij (när han är ledsen i Про это) – kolla bara (markerar kursiv med snedstreck):
”Min hjärna är kanske mindre än neanderthalarens,
och min själ inte större än en cigarettändare.
/Jag vill i alla fall inte veta det./
Jag vill inte ha er smutsiga kunskap
som ni försökt pådyvla mig i åratal
här på jorden —
vad ENSAMHETEN egentligen är.
Därför, alla mina stendöda vänner,
ska jag stoppa mitt hjärta i en raket
och skjuta upp det /tiotusen meter över jorden,/
och låta det följa atomklockornas bana,
låta det sväva —
på det sättet får jag ett försprång
på 50 miljarddels sekund
varje timme.
Det kommer att räcka.
Jag kommer att känna ett slags saknad,
ni vet, det där
klappandet,
men jag kommer att kunna fortsätta
/ — tapper, tapper som en liten soldat./
Och jag ska gå genom helvetet
och komma ut
i helvetets ände.”
Men jag stapplade ut ändå.
Jag gör det hellre under himlen.”
Nelvin hamnar direkt bland mina favorit-tokfior (Sexton & Renberg). Men i diktsamlingens slut känns det också som att läsa Majakovskij (när han är ledsen i Про это) – kolla bara (markerar kursiv med snedstreck):
”Min hjärna är kanske mindre än neanderthalarens,
och min själ inte större än en cigarettändare.
/Jag vill i alla fall inte veta det./
Jag vill inte ha er smutsiga kunskap
som ni försökt pådyvla mig i åratal
här på jorden —
vad ENSAMHETEN egentligen är.
Därför, alla mina stendöda vänner,
ska jag stoppa mitt hjärta i en raket
och skjuta upp det /tiotusen meter över jorden,/
och låta det följa atomklockornas bana,
låta det sväva —
på det sättet får jag ett försprång
på 50 miljarddels sekund
varje timme.
Det kommer att räcka.
Jag kommer att känna ett slags saknad,
ni vet, det där
klappandet,
men jag kommer att kunna fortsätta
/ — tapper, tapper som en liten soldat./
Och jag ska gå genom helvetet
och komma ut
i helvetets ände.”
September 10, 2019
”Gattet” är en av senare tids riktigt stora svenska diktsamlingar. Jag har rentav sett den kallas ”1900-talets bästa svenska diktsamling”. Så det är lika bra att få det sagt med en gång. ”Gattet” är uppe där med Ida Börjels ”Ma”, Aase Bergs ”Forsla fett”, Eva Kristina Olssons ”Det ängelsgröna sakramentet” eller Ola Juléns ”Orissa”. För att nämna några. Ni fattar. Omistlig, helt enkelt. Något som outplånligt drabbar en och sedan envist följer en livet ut.
Till ytan är det en samling fria prosalyriska betraktelser av en, som undertiteln skvallrar om, ung flicka, i hemstaden Göteborg och — motvilligt — hos släktingar i Skåne. När boken släpptes 1981 hade Åsa Nelvin redan skrivit två barnböcker och två romaner. Samtliga lysande och väl värda att söka upp. Endast trettio år gammal gick hon sedan bort, bara veckor innan denna lyrikdebut kom ut. En stor förlust för svensk vitterhet.
Språket är pang på, inga krusiduller. Spontant som, ja, ett barn. Ett språk jag tror även ovana lyrikläsare lätt kan ta till sig. Metaforer och inte minst sammansatta ord bågnar av lekfull språkglädje: ”hängrännekärlek”, ”skalbaggemörker”, ”förortslungor”, ”baktrågsansikten”, ”astronautsjäl”. ”Bilderna flödar av musik”, som Eva Runefelt skriver i sitt fina förord.
Humorn är ofta nära, om än med ett gråtnära skratt. Som när hon ska tvätta sig, men markerar tydligt att hon ”VILL INTE VISA RÖVEN FÖR MOSTER ÄSTER”. Eller när hon fantiserar om Amerika, ”Tandställningarnas förlovade land”: ”Ge mig bara några konservburkar och lite T-sprit så klarar jag mig”.
Grundkänslan är dock sordinerad; distans och utanförskap. Som, likt hos Willy Granqvist, kan ge längtan tillbaka till barnets oskuld, eller mer än så: ”I detta nu upphör jag att vara en människa / och blir ett spädbarns lunga”. Till något ursprungligt. ”Jag tillhör de krypande primaterna”. En Tor Ulvensk bakåtlängtan kanske, till långt före det mänskliga, till det avlägsna släktskapet med ”en liten bläckfisk i urtidshavet under silurtiden”.
”Det förefaller / som om de bara lämnat efter sig fukten / i sina kläder / som aldrig riktigt hunnit torka / efter istiden”.
Hisnande bilder. Sorg, skratt och längtan. Här ryms barnsliga betraktelser och djup eftertanke. Tillvarons ofrånkomliga paradoxer. Och mitt i ödsliga ensamheten kan ett ”vi” existera, men knappast oreserverat: ”ja / det är sant / vi är lika som munsår”. Hoppet är ute (”Just det. Det finns inget hopp”) och Gattet, själva tillvaron, motarbetar en på alla fronter. Kan man inte resa sig måste man åtminstone kunna ”s v ä l l a” och ha ett ”hjärta av jäst”. Och är hjärtat krossat blir det ju, med barnets logik, rymligare i bröstet och ”Jag blir som en kyrka inuti”.
Nelvin är mästerlig i sin förmåga att behålla och förmedla barnets blick på den vuxnes värld. Barnets magiska värld, där det vuxna (ickemagiska) är något skrämmande som genererar lika delar panik, rädsla och fascination. Minst lika suveränt — vackert och sorgligt — skildrar hon ett utanförskap som är så obönhörligt att det kanske inte går att leva med. Det är också svårt att inte läsa de hjärtslitande sista raderna utan att tänka på hur det slutade för Åsa Nelvin själv. Jag kan knappt föreställa mig vilket författarskap vi hade haft om hon fått leva vidare.
Till ytan är det en samling fria prosalyriska betraktelser av en, som undertiteln skvallrar om, ung flicka, i hemstaden Göteborg och — motvilligt — hos släktingar i Skåne. När boken släpptes 1981 hade Åsa Nelvin redan skrivit två barnböcker och två romaner. Samtliga lysande och väl värda att söka upp. Endast trettio år gammal gick hon sedan bort, bara veckor innan denna lyrikdebut kom ut. En stor förlust för svensk vitterhet.
Språket är pang på, inga krusiduller. Spontant som, ja, ett barn. Ett språk jag tror även ovana lyrikläsare lätt kan ta till sig. Metaforer och inte minst sammansatta ord bågnar av lekfull språkglädje: ”hängrännekärlek”, ”skalbaggemörker”, ”förortslungor”, ”baktrågsansikten”, ”astronautsjäl”. ”Bilderna flödar av musik”, som Eva Runefelt skriver i sitt fina förord.
Humorn är ofta nära, om än med ett gråtnära skratt. Som när hon ska tvätta sig, men markerar tydligt att hon ”VILL INTE VISA RÖVEN FÖR MOSTER ÄSTER”. Eller när hon fantiserar om Amerika, ”Tandställningarnas förlovade land”: ”Ge mig bara några konservburkar och lite T-sprit så klarar jag mig”.
Grundkänslan är dock sordinerad; distans och utanförskap. Som, likt hos Willy Granqvist, kan ge längtan tillbaka till barnets oskuld, eller mer än så: ”I detta nu upphör jag att vara en människa / och blir ett spädbarns lunga”. Till något ursprungligt. ”Jag tillhör de krypande primaterna”. En Tor Ulvensk bakåtlängtan kanske, till långt före det mänskliga, till det avlägsna släktskapet med ”en liten bläckfisk i urtidshavet under silurtiden”.
”Det förefaller / som om de bara lämnat efter sig fukten / i sina kläder / som aldrig riktigt hunnit torka / efter istiden”.
Hisnande bilder. Sorg, skratt och längtan. Här ryms barnsliga betraktelser och djup eftertanke. Tillvarons ofrånkomliga paradoxer. Och mitt i ödsliga ensamheten kan ett ”vi” existera, men knappast oreserverat: ”ja / det är sant / vi är lika som munsår”. Hoppet är ute (”Just det. Det finns inget hopp”) och Gattet, själva tillvaron, motarbetar en på alla fronter. Kan man inte resa sig måste man åtminstone kunna ”s v ä l l a” och ha ett ”hjärta av jäst”. Och är hjärtat krossat blir det ju, med barnets logik, rymligare i bröstet och ”Jag blir som en kyrka inuti”.
Nelvin är mästerlig i sin förmåga att behålla och förmedla barnets blick på den vuxnes värld. Barnets magiska värld, där det vuxna (ickemagiska) är något skrämmande som genererar lika delar panik, rädsla och fascination. Minst lika suveränt — vackert och sorgligt — skildrar hon ett utanförskap som är så obönhörligt att det kanske inte går att leva med. Det är också svårt att inte läsa de hjärtslitande sista raderna utan att tänka på hur det slutade för Åsa Nelvin själv. Jag kan knappt föreställa mig vilket författarskap vi hade haft om hon fått leva vidare.
Read
June 20, 2019Femte och sista boken i temat "Det är synd om människorna 2"
Avslutas härmed. Blev ganska tungt...
Avslutas härmed. Blev ganska tungt...
June 15, 2024
jag lägger ner den med misstanke om att den kommer jäsa inuti mig
September 18, 2020
Godis för den som gillar galenskap, Göteborg, ohämmat språk.
December 21, 2024
tack ludvig<3
June 30, 2020
Det är [ju] nåt spec. med självspillda poeter. Ibland skriver dom till och med "bra". Och roligt och drabbande och så.
Ett par felkalibreringar gällande presens particip samt ett stavfel skänker det hele en bedårande livaktighet. Helt rätt.
Ett par felkalibreringar gällande presens particip samt ett stavfel skänker det hele en bedårande livaktighet. Helt rätt.
Displaying 1 - 7 of 7 reviews