Vi vet allt om invasionen i Normandie, slaget vid Stalingrad och koncentrationslägren – det som hände i vår del av världen. Men kriget rasade också i norra och östra Afrika, Mellanöstern, Kina, Indien, Sydostasien och många ögrupper i Stilla havet – med miljontals offer och stor förstörelse som följd. Bombningarna av den filippinska huvudstaden Manila skördade fler civila dödsoffer än de av Warszawa, och i Kina dog betydligt fler människor än i Japan, Italien och Tyskland tillsammans. I kolonialmakternas arméer kämpade somaliska soldater på Italiens sida, nigerianska på Storbritanniens sida, indiska på både brittisk och tysk sida och burmeser på Japans sida.
I De bortglömda får vi möta krigets osynliggjorda offer. De förtryckta och koloniserade var storkonfliktens verkliga förlorare, räknat i stupade soldater, civila krigsoffer och följdverkningar som massvält och ökad fattigdom. Bokens skrämmande, upplysande och tankeväckande skildring kommer att förändra vårt sätt att se på andra världskrigets historia.
Jag gick in med föreställningen om att boken skulle vara okunnig om den senaste forskningen och populära framställningarna av andra världskriget. Titeln på boken ger den känslan för vem tror att Afrika- och Stilla havetfronten är okänd i media. Men boken överraskade mig och jag blev fruktansvärt intresserad av innehållet. Vi får följa kolonialmakternas desperata försök besegra det tredje riket genom att exploatera arbetskraft och naturresurserna i Afrika, Asien, Oceanien och Sydamerika. Denna bok bringade nytt ljus över flera områden jag var tämligen okunnig om tidigare. T.ex hur afrikanska män rundades upp i patrullerande lastbilar på landet i Sudan för att skickas till fronten för att hjälpa till som bärhjälp. Eller om vikten av burmesiska och indonesiska motståndsmän som efter kriget fick slåss mot de forna herrarna de hjälpt vinna, eftersom självständigheten, solden och äran inte kom. Samtidigt är boken fylld med författarens egna åsikter och erfarenheter som är ibland underhållande eller intressant men oftast irriterande. Allt i allt en spännande bok som gjorde mig mycket klokare. Det tackar vi för.
De Bortglömda skildrar den historia vi glömt. Den historia vi gömt, som vi skäms över. Tvångsarbete och slaveri bedrivet av de allierade, amerikansk rasisms som inspirerade Hitler, massvält i Indien på grund av export av livsmedel samtidigt som de vita herrarna åt fem rätters frukost, lunch och middag, och, så klart, de många fruktansvärda krigsförbrytelserna som Japan gjorde sig skyldiga till. Du kommer få ont i magen av att läsa den här boken. Just därför borde alla läsa den.
Ämnet som behandlas i boken är relevant, det är också korrekt att det procentvis inte har skrivits så mycket om denna biten av andra världskriget. Dog är det från tid till annan rent av irriterande att författaren närmast tänker att han är först ut med ämnet. Hans ständiga anklagande mot forna kolonimakter blir också tröttsamt efter ganska kort tid.
Sen är det vissa delar där jag rent av tycker författaren är fel ute. Ex. påstår han att WWII inte började med Tysklands angrep på Polen, men i stället med Italiens angrep på Etiopien. Njarh, inte riktigt. Om inte Tyskland var gått in i Polen eller på annan vis startat WWII, hade Italiens erövring av Etiopien mest troligen varit en särskilt händelse.
Ett annat ställe skriver han, att svarta ofta fick stränge straff för små petitesser, som ex. att somna på vakten. Alla som har varit soldat vet, att om man somnar på vakten är det ingen petitess.
”De bortglömda” är inte den bok den kunna ha varit, vilket är trist eftersom ämnet är intressant. Författarens politisk korrekte 2015-ögon på 1930-tals händelser, där han på ett nedlåtande besserwisser sätt ständigt kritiserar kolonialmakterna, blir ganska fort väldigt tröttsamt och jag fick kämpa mig genom boken. Spillt potential.