Vi måste skaffa oss ett liv, sa Per Hammar. Vi klunsar, sa Tsatsiki och höjde på ögonbrynen. Okej, sa Per Hammar och knöt handen. Om jag vinner måste du säga till Kim att du gillar henne. Nu? frågade Per Hammar. Nu, sa Tsatsiki.
Ingenting är kul längre, tycker Tsatsiki. Särskilt okul är det att Göran och Morsan bara bråkar, att det inte finns några pengar och att grannen von Prutt klagar på allt. Dessutom tycker tjejerna i klassen att Tsatsiki och Hammarn är helt värdelöst barnsliga (trots att Tsatsiki har fyllt fyra hår.) Enda ljusglimten är att pappa bläckfiskaren har lovat att de ska få vara hela sommarlovet i Agios Amos. Men vuxna bara lovar och lovar. Ska man komma någonstans och få lite kul här i världen får man fixa det själv, så mycket fattar Tsatsiki. Och det tänker han göra!
Moni is a Swedish author, best known for the books about the boy Tsatsiki. Earlier she owned the 17th chair of the Swedish Academy for Children's Books. She is one of the initiators of the young-adult-culture-house Palatset in Stockholm.
Tsatsiki börjar växa upp. Verkar det som, i alla fall. Göran och Morsan bråkar bara, till och med med honom och han har fyra svarta hår på snoppen vilket gör honom alldeles svettig och ångestfylld. Vem fan vill ha hår på snoppen? Per säger att det är coolt och han verkar genuint avundsjuk men det hjälper inte att de flesta tjejerna i klassen verkar tycka att de är de barnsligaste som finns.
Fast det blir lite bättre när pappa bläckfiskaren dyker upp. Det är svårt i Grekland och han hoppas att han ska kunna få ett jobb i Sverige så han slipper sälja hotellet och olivlunden där hemma. Det är i alla fall bra tills det visar sig att det är svårare att få jobb än man kan tro; och Göran tjafsar inte endast med morsan längre utan har börjat bråka över Tsatsiki med pappa bläckfiskaren. Det var mycket enklare när man var liten och ens pappor bodde i två olika länder.
När jag var liten var Tsatsiki en av de bästa sakerna i hela världen. Om vi inte läste böckerna så kollade vi på en av filmerna; han och morsan var två ständiga besökare hemma hos mig. Möjligtvis för att jag kunde känna igen mig i ångestfyllda men äventyrslystna Tsatsiki med hans hjärtbekymmer, galna bästa vän och ännu vildare ensamstående morsa. Både jag och min egen morsa liksom adopterade Tsatsiki och hans värld rätt snabbt och han var en stor del av hela min barndom. Därför var det en otroligt konstig känsla att upptäcka att en sjätte bok nu existerar; det var för fan omöjligt att låta bli att läsa den så snabbt som möjligt.
Det känns som den alltid har varit där. Tsatsiki och hans värld är precis som jag lämnade den precis innan mina tidiga tonår. Det är på ett sätt konstigt; han är fortfarande bara elva år. Men samtidigt så var det som att besöka ett ställe man saknat så länge och inse att det är precis som man lämnade det. Helt magiskt, helt ärligt. Detta är bara ett bevis på att oavsett hur länge det dröjer så bör det komma minst tjugo böcker till. Däremot antar jag att jag önskar att denna hade kommit när jag var runt elva år och gick igenom de problem som Tsatsiki går igenom i denna bok. Men man kan faktiskt inte ha allt här i världen.
Fint å få oppfølgeren til Tsatsiki, men litt slitsomt å lese på svensk og simultanoversette. Håper Gyldendal får inn en ny proff oversetter og gir ut hele serien på nytt.
gillade helt ärligt inte lika mycket som de tidigare. för de är i 2016 nu. och ... jag vet inte. morsan var inte superkul. men det är ju ändå Tsatsiki.