Jag föder rådjuret

Ljusets alfabet #3

by Jila Mossaed

Uppriven
av mycket mörker
Vettlöst
vid gryningen
lämnar natten min famn
Du kliver in
Jag har alltid inbillat mig mitt liv
i olika rum
Uttala mig
i den ordlösa strupen
Du som sväljer min framtid

Jila Mossaed föddes i Teheran 1948. Sedan 1986 är hon bosatt i Sverige och debuterade som poet på svenska 1997. "jag föder rådjuret" är hennes sjätte diktsamling. På persiska har hon publicerat ett flertal diktsamlingar och två romaner.

Genres: Poetry

87 pages, Paperback

Published January 1, 2015

Reviews

[Jaro]

Läst i Ljusets alfabet

[Mina Widding]

Ett skenbart enkelt berättande som skapar komplicerade bilder, om exil, om skuld, om minne och språk. Ett manande att berätta blir en återkommande drivkraft, ett återvändande till skrivandets varför. Läst nu, medan världen rasar, blir vissa dikter särskilt betydelsefulla och skoningslösa, om blundandet inför massakrer. De pågår och har alltid pågått, men blir för mig särskilt träffande nu. Om att vilja stå till svars för en passivitet som känns omöjlig att undvika, men där berättandet kanske också är just ett brytande av denna passivitet.

Tiden
har ögonen på oss
om hundra år
räknas vi
som passiva deltagare till alla massakrer
vi som blundade
vi som inte såg oss själva
på världens torg
gav medgivande till slakten
vem gjorde oss blinda
döva
Var det inte vi själva
Vi valde
Vi ville
Vi visste

Men också något som känns som en hoppfull bild, om rådjuret, som på något sätt blir en symbol för berättandet kanske:

Jag minns
Jag födde rådjuret
I gryningen
i famnen av två djupa dalar
under bergets tå
De bevittnade
hur ögonens gåta formades
i det nyfödda
Jag minns
det var jag som födde rådjuret
Dalar kan vittna

[Tarredion]

Verkligen underbar i början, men den faller på målsnöret och flera av dikterna emellan tappade rytmen pga sin fragmentariska struktur. Inte ens bra bildspråk och aktuell metafor kan rädda en dikt som känns halvfärdig för att halva meningen ställts haphazardly på en ny rad.

[Mir Bal]

Kafka skrev en gång att en bok måste vara som en yxa för det frusna havet innom oss. För mig har Jila Mossaeds samlade författarskap varit en sådan yxa. Eller som hon själv hade skrivit, en burk med ljus som sakta samlar dam vid fönsterkarmen som ligger öppen mot novembermörkret.

Så om du vill ha några opartiska rader om den avslutande delen i vad Mossaed själv har kallat för Ljusets alfabet så måste jag be om ursäkt. För mitt frusna hav han inte vara likgiltig inför en sådan yxa.

I de två diktsivterna som föregår denna har ett (av måna) genomgående tema varit exilen. Och den blick den ger på det nya landet Sverige. Sorgen över över förlusten av sypressernas sång och ayatollornas piskrapp blandas med en Tranströmsk naturlyrik som ser ett landskap men saknar orden för att beskriva det.

Allt detta finns med i den nya ”jag föder rådjuret” men blicken har flyttats lite framåt. För Mossaed överlevde flykten och exilens början. Många andra gjorde det inte. Och både hennes egen överlevnad och andras död trängs på raderna. Ett ständigt imperativ som påminner om Premo Levis mantra: om detta må ni berätta!

Det är en svit som skiljer sig från de två tidigare. Den beger sig in på ny mark. Eller kastar sig in på exelns mark på nya sätt. Det är kanske därför den inte känns lika finslipad som de tidigare två. Men det är ett försök att säga något nytt, dra ett linjerna från ett tidigare diktande från dess ursprung till något annat. Att kasta sig ut i något ofärdigt med Mossaed är ljuvligt. Och mycket mer uppslitande än att låta sig stagnera i välkända teman.

Dikterna slits upp ur sig själva för att vita, för att berätta. Män som står på rad utanför vapenfabrikernas malugnar kommer att bli dömda i historiens blir, men det som upptar Mossaed mer än något annat här är överlevandet. Och vad som återstår efter detta. En burk med ljus. Minnen av kärlek och en vilja att vittna. Om att det sköna, sköra och spruckna.