Kurt är nio år och funderar mycket på det här med livet. Kan det t.ex. verkligen ha varit meningen att han skulle döpas efter Kurt Cobain, en knarkande rockmusiker, eller var det bara ett missförstånd från hans mammas sida, som inte tycks kunna skilja på Cobain och Jesus? I samma stad går också elektrikern August och grubblar. Han vill ju så gärna att tillvaron ska vara enkel. Det gör väl inget att man är lite beige och tråkig så länge bilen fungerar, hjärtat slår och barnbarnen kommer till jorden vackra och friska? Katarina Danielsson debuterar med en charmig, vemodig och underfundig berättelse om vanliga människor och ovanliga möten, om kärlek och vänskap och vikten av att våga söka efter sin egen melodi.
Livet vinkar hittade jag på Myrorna när jag gick i gymnasiet för ungefär 15 är sedan. Jag vet inte vad som fick mig att köpa den, omslaget är ingenting som lockade (eller lockar) men jag är så glad att den fick följa med mig hem den dagen. Jag läste den och älskade den direkt. Lånade ut den till vänner som också gillade den. Men sen dess har jag inte läst om den. Tills nu! Och jag gillar den verkligen fortfarande(!) och den väckte framförallt många fina minnen. Den påminner mig om en mer avskalad Jävla Karlar ihopmixat med Karin Smirnoffs Jana Kippo-böcker. Jag tror att boken är en 4a, men mitt hjärta säger 5. Så så får det bli! Mysig och fin bok om livets små ljusglimtar och allra djupaste mörker.
Inte vad jag hade väntant mig. Mera tragik än humor. Inga lösningar, inte för Kristin eller stackars Elin Josefin.
Författaren är inte ond. Hon kan slå ihjäl ett barn ... men sedan kan hon ändra sig ändra sig. Det går oftast inte bra för kvinnorna. Kristina hittar ingen, morfar faller nerför ett stup, Kurts mamma blir på smällen med kräket Morgan och sedan går i en depression.
Kurt hittar i alla fall en bästis och August har det bäst av alla i sin Sara.
Den ensamma kvinnan utanför Konsum; vad hände med henne?
Karaktärer som berör i en historia som rör sig genom tiden men kommer inte fram.