„Singura gandirea originara ascunde in sine acea bogatie care nu poate fi nicicand epuizata, ci doar inteleasa de fiecare data „mai bine“, adica altfel decat o spun nemijlocit cuvintele, in mediocritate nu exista, in schimb, decat ceea ce poate fi inteles, deci nici un lucru care sa cheme mereu la o intelegere si interpretare mai originare, nici un lucru care ar putea el insusi sa provoace timpurile sa recunoasca si sa traduca iar ceea ce de multa vreme parea a fi cunoscut. (...) Numai un lucru care a fost cu adevarat gandit are norocul sa fie iar si iar „mai bine“ inteles decat s-a inteles chiar el pe sine. Dar, atunci, aceasta mai buna intelegere nu este meritul interpretului, ci darul oferit de insusi obiectul interpretarii.“ (Martin HEIDEGGER)
Martin Heidegger (1889-1976) was a German philosopher whose work is perhaps most readily associated with phenomenology and existentialism, although his thinking should be identified as part of such philosophical movements only with extreme care and qualification. His ideas have exerted a seminal influence on the development of contemporary European philosophy. They have also had an impact far beyond philosophy, for example in architectural theory (see e.g., Sharr 2007), literary criticism (see e.g., Ziarek 1989), theology (see e.g., Caputo 1993), psychotherapy (see e.g., Binswanger 1943/1964, Guignon 1993) and cognitive science (see e.g., Dreyfus 1992, 2008; Wheeler 2005; Kiverstein and Wheeler forthcoming).
بعد از چند سال، دوباره این کتاب رو خوندم. این بار به واسطه ی آشنایی بیشتری که با هایدگر پیدا کرده بودم، خیلی راحت تر سیر بحث رو دنبال کردم. به نظرم میرسه که اگر یکی دو بار دیگه بخونمش به طور کامل دستم می آید که هایدگر داره چی میگه. اما عجالتا این نکته برای من بسیار مهم و جذاب و حیاتیه که کار هنری و هنرمند به هنر قائم هستند.در واقع هایدگر داره علیه دو سنت عمده در زیبایی شناسی قد علم می کنه. سنت اول، سنتیه که میگه زیبایی متعلق حس یا حواسه. سنت دوم که کانت نماینده ی بارز اونه، زیبایی رو امری سوبژکتیو و در جانب سوژه می دونه. با این حال، دیدگاه هایدگر به دیدگاه لایب نیتس نزدیکتره، که گفته بود ادراک زیبایی ادراک حقیقته در سطحی مادون تر (حقیقت رو عقل درک می کنه). با این حال این شباهت هم گول زننده است. از نظر هایدگر، زیبایی یکی از انحای آشکارگیه حقیقته (انحای دیگر عبارتند از فداکاری اصیل، بنیانگذاری حکومت،و تفکر متفکر). کار هنری پیکار میان عالم و زمین رو برقرار نگه می داره. عالم کنایه از ساحت گشودگی وجوده و زمین کنایه از فروبستگی گشوده شونده ی وجود. این توضیحات ممکنه بیش از آشکار کردن دیدگاه هایدگر، اون رو به پس پرده برونه. درست! اما شاید با خوندن چندباره ی این اثر بشه بهتر از این توضیح داد. به ویژه الان ذهنم بدجور درگیره و فرصت صورتبندی پیدا نمی کنه. ________________________________________________________________ نقد ضیاء شهابی بر ترجمه ی هستی و زمان هایدگر، حاوی نکات آموزنده ای است. اما واضح است که آقای ضیاء شهابی که به گفته ی خودشون دست پرورد سید احمد فردید هستند، تاب تحمل دیدن ترجمه ی فارسی هستی و زمان را نداشته اند، لذا با مشاهده ی ترجمه فارسی این کتاب، به سرعت آن را تهیه کرده اند تا با سرعتی هرچه بیشتر خشم و غیظ خود را خالی کنند! شما نقد ایشان را بخوانید! بعضی از نقدهایی که به جمادی بینوا وارد می کنند، به خودشان هم وارد است. به مثل، می گویند چرا جمادی به جای امروز می گوید امروزه! چرا به جای هست، می گوید هستنده! خوب جناب ضیاء شهابی، چرا به جای دازاین یک بار می گویی وجود حاضر و یک بار، چون شعری از فلان شاعر پارسی گوی خوانده ای، می گویی "در میان"! شما در آلمان درس خوانده ای، سی سال است که هایدگر می خوانی. هفتاد سال را پشت سر گذاشته ای، حاصل عمرت چیست برای جامعه ی آکادمیک؟ دو ترجمه از انبوه آثار هایدگر؟! تازه آن ها هم همین اواخر؟ من خداشاهد است که ترجمه ی سرآغاز کار هنری شما را می پسندم و چند وقتی هست که مشغول مطالعه ی دقیق آن هستم، اما شمایی که هایدگر ملک طلق حلقه ی رازآشنایان می دانید، آخر برای کتاب بزرگی چون مساءل بنیادی پدیدارشناسی، مقدمه ای می نویسند فقط در باب چند حرف اضافه فارسی از قبیل برسری! رهاورد تحقیق و تببع شما طی این سی چهل سال همین است؟ اشکال می گیرید به سرشناسه ترجمه نوالی که به جای Und نوشته شده And . اما در ترجمه ی خودتان از مسائل... در همان سر شناسه به جای Die آمده Dir . گفتنی زیاد است. شما جناب ضیاء شهابی، ناامیدم کردید! درواقع حالم را به هم زدید. کاش وقتی سرآغاز کار هنری را به دست می گیرم، بتوانم فراموش کنم که شما آن را ترجمه کرده اید. نقدتان بسیار ناجوانمردانه و شایسته ی استادتان فردید است که کسانی چون شما را ول کردند در محیط آکادمیک ما!
Reading Heidegger for the first time was a tough exercise, yet a good one. The book deals with a very tight space of meaning, by expanding the significations and seeking new ones by metaphors then word appending.
Heidegger separate the thingy part of the work of art by defining its three faces (the thing as a mere thing, the thing as a tool, the thing as a stuff). Then, he defines the base from which a work of art reveals itself, using the metaphor (or maybe not) of the earth and the world. The strife that happens between the conservative earth and the made up world is where the truth happens. Art is the happening of that truth. Heidegger explains how this complicated process occurs. It's hard to sum it up but it's like a light revealing some part of concealed truth. Unconcealed truth has the form given by the work of art (Gestalt).
At the end of the book, Heidegger brings back all form of art to Dichtung (Poetry in a narrow sens). Which means that art is so linked to language that it cannot be made by non-speaking beings. Only human is capable of art. Maybe not all humans, but only those who knew the era of language. For me, art is originated from nature, and human is no more than being conscious of his art-capability, trying to conduct it through consciousness and giving it meanings.
. من أعمق الكتب التي قرأتها عن فلسفة الفن . فلسفة مارتن هيدجر ثورية تقود العقل إلى التوغل إلى كل جوانب الحياة الفسفية. قرأت العديد من الكتب عن فلسفة الفن وكلها تعني بالجمال كموضوع لها ولكن هايدغر جعل من الجمال جزءا من الحقيقة التي تظهر في العمل الفني. إذن الحقيقة حين تظهر في العمل الذي قمنا بخلقه فهنا يمكننا رؤية الجمال.
Some of Heidegger’s driest prose, but the thought in this essay is strikingly original and provides a good intro to concepts including world-disclosure, aletheia, clearing, hermeneutic circle, etc.
Me causa gracia que lo tenía guardado en "to-read' desde el año pasado?? En que estaba pensando no sé. Asumo que para la cursada de Estética lo leí entero, muy buena la cursada de Estética, 5 estrellas. No me pregunten que opino del libro en sí porque no sé.
دخلت للكتاب بعد قراءة اقتباسات عنه، مثل "الفنّ هو وضع الحقيقة نفسها في العمل الفني" "صار الفن مجرد كلمة لا يطابقها أي شيء حقيقي" وسمعت في محاضرة الدكتور عبدالله المطيري فكرة "أنّ الشاعر يُصغي لنداء الوجود، فتتكلم اللغة عبره" وقرأت عن فلسفته حول الفن ما استفدت منه التالي الشاعر منصت ولا يقول شيئًا، مجرد ممر يعبر من خلاله الوجود وربما هو نفسه لا يعرف الوجود الذي عبر عنه الفن كشف، يتخطى فيها الإنسان الحجاب النفعي والتقني ليبلغ إلى باطن الحياة، حيث ينكشف الوجود بذاته الفنان ليس صانعًا لمادة أو مبتكرًا لخيالٍ شخصي بل هو وسيط يتلقى الحقيقة ويُظهرها في صورة عملٍ فني الفن طريق أنطولوجي-حدسي يعيد الإنسان إلى أصالته ويمنحه سكنًا في الوجود . وكان كلّ هذا لذيذًا، وسهلًا، وعذبًا، وملهمًا، إلى أن قرأت الكتاب فوجدت النصّ أو ترجمته غامضة، بعض ما كتبه عن العمل الفني يشبه كلام فلاسفة الإيمان عن الكتب السماوية، وكأنّه عمد لاستبدالهما ولهذا ففي الكتاب نفسٌ صوفيّ للغاية، لكنه علمانيّ للغاية في الحقيقة وسأقسم الخلاصات إلى اقتباسات بتصرّف، ثمّ اقتباسات حرفيّة . [ما فهمته من الكتاب] الفن العظيم لا يضيف الجمال إلى العالم، بل يكشف للناس كيف يفهمون الوجود أصلًا. المعبد، المأساة، القصيدة، كلها تؤسس معنى الجماعة، وتحدد المقدس والخطر والبطولة والمصير. الإنسان يعيش داخل عالم من المعاني لا داخل أشياء فقط، والعمل الفني الأصيل يفتح هذا العالم ويجعله حاضرًا . العالم الزائف يستهلك الأشياء، يختزلها لوظائف، يقتل الدهشة، يغطي الوجود. بينما العمل الفني الأصيل: يزيل الغطاء، يعيد كشف المعنى، يفتح عالمًا، يجعل الإنسان يرى الوجود من جديد. الفن الأصيل لا يشرح الحقيقة فكريًّا. بل: يجعل الحقيقة تحدث . تزعم الحداثة بأنّ العلم والتقنية يستطيعان كشف كل شيء، بينما لو تأخذ الحجر كمثال، يمكنك وزنه، قياسه، كسره، تحليله، لكن هل انكشفت حقيقته؟ لا، لأنك كلما دخلت فيه أكثر ظهر لك مستوى آخر من الغموض. الأرض تدع كل دخول إليها يتكسر فيها: كل محاولة للسيطرة الكاملة على الوجود تفشل في النهاية، لأنّ في الأشياء: فائض، غموض، سر، انغلاق ذاتي؛ لا يمكن سحقه بالتحليل. الفن الحقيقي يعيد الأشياء إلى حضورها الغامض الحيّ.
النحات لا يستهلك الحجر: في الصناعة، الحجر يُستهلك لأجل وظيفة. أما في الفن، الحجر يُجعل أكثر ظهورًا بوصفه حجرًا. أي: صلابته، ثقله، خامته، حضوره، صمته؛ كلها تتجلّى الرسام لا يستهلك اللون: في الدهان، اللون مجرد تغطية. أما في اللوحة: اللون يصير حدثًا، ضوءًا، عمقًا، إحساسًا، عالمًا؛ أي أنّ الفن لا يستخدم المادة كوسيلة فقط، بل يحرّر حقيقتها . من كلماته الغريبة: إقامة العالم، إنتاج الأرض. العالم: شبكة المعنى التي يعيش فيها الإنسان كالفروسية والإسلام والحداثة والقرية إقامة العالم: فتح طريقة فهم الحياة، المعنى، التاريخ، المقدس، اللغة، المصير، القيم الأرض: الغموض، الخفاء، المادة الصامتة، العمق الذي لا ينكشف كاملًا إنتاج الأرض: إبقاء السرّ والغموض والعمق كل ما يقاوم الانكشاف الكامل حاضرًا العمل الفني العظيم يفعل الاثنين معًا. يكشف، ويُبقي شيئًا غير منكشف. . الحقيقة ليست معلومة، بل انكشافًا مهيبًا يبقى فيه سرّ، وهذا قريب من معنى الآية، التي تكشف لكنها لا تستنفد، تشير لكنها لا تحيط . العلم يطلع أرقام عن الأشياء، بينما الفن يطلع معنى الأشياء ذاتها، ويظهر حقيقتها وجوهرها بطريقة يمكن للإنسان أن يفهم بعضها ويبقى بعضها غامضًا عنه . إذا دخلت المسجد الفجر، فالضوء، الصمت، العمارة، لتلاوة، الجو، كلها تفتح مجال ظهور للأشياء بطريقة مختلفة، والمكان نفسه يصير تجربة حيث الزمن فيه مختلف، الكلام فيه مختلف، حضور النفس فيه مختلف. وما تشعر به من الغموض الخفيّ أهم مما يظهر لك، وهذا كله هو الحقيقة، وظهورها لك هو: الجمال، فالفن يشير لسر أكثر مما يكشف. . العلم وقح يزعم قدرته على كشف الحقيقة وأسرارها، بينما الفن يتواضع أمام استحالة كشف الحقيقة والأسرار، فيتحوّل العمل الفني إلى حافظ أمين للحقيقة والأسرار، عبر تشجيع بعضها للظهور مما يشير من بعيد لباقي المعنى المختبئ . يرفض تحويل الفلسفة الحديثة الفن الجميل إلى مجرّد تجربة ذوق ذاتي، متعة جمالية، إحساس شخصي، المتمثل في قولهم هذا جميل لأنني أحببته، بينما الجمال ليس حالة نفسية داخل المتلقي فقط، الجمال حدث يقع في الوجود نفسه . يرى العلاقة عميقة بين الجمال والأصالة، الإنسان الزائف يبحث عن الاستهلاك والتسلية والراحة والإعجاب السريع، بينما الجمال الأصيل يوقظ الإنسان من التخدير اليومي ويجعله يرى الوجود من جديد، وتصريحه بأن الفن هو الحقيقة وهو الجمال . الجمال كامن في التوتّر الذي يخلقه الاحتجاب، ولا يُتوصّل إلى الحقيقة إلا بإشارات للغيب، والفنّ الجميل يقيمك على حقيقة عجزك عن استنزاف الوجود؛ كلما اقتربنا انسحبت الحقيقة لداخل الوجود أكثر . العمل الفني غير اعتيادي، إذ الأداة اليومية تختفي داخل وظيفتها، كلما كانت المطرقة أفضل فكّرت فيها أقل، لكن العمل الفني العميق يفعل العكس، يفرض حضوره عليك لتلاحظه ذاته، يبقى غريبًا، حاضرًا، غير قابل للاستهلاك الكامل. . قصيدة هولدرلن لم تعبّر عن ألمانيا، وإنما فتحت للألمان طريقة وجود كاملة، كأنّه يقول: القصيدة العظيمة لا تعبّر عن شعبٍ موجود، وإنما تُنشئ إمكان وجوده التاريخيّ أصلًا، هولدرلن لم يكتب عن ألمانيا كما يكتب صحفيّ عن وطنه، وإنما فتح للألمان طريقةً يرون بها أنفسهم والعالم والسماء والأرض والزمن والمقدّس. بكيف يظهر العالم لشعبٍ ما، هو سؤال أعمق من الهوية وأعمق من المشاعر الوطنية . كأنّه يقول: الشعر ليس تعبيرًا عن ذات الشاعر، وإنما الحدث الذي ينكشف فيه الوجود عبر اللغة، فتخرج الموجودات من اعتيادها واستهلاكها إلى ظهورها الحقيقي، لذلك فالحقيقة ليست فكرة يصفها الشعر، وإنما الانكشاف نفسه، والشاعر ليس صانع معانٍ ذاتية، وإنما موضع إصغاء يتكلم عبره الوجود ويؤسس به عالمًا تاريخيًّا جديدًا للإنسان . في كتابه الانتماء إلى الهوية ومقالاته عن هولدرلين، يصف هايدغر الشاعر بأنه (المستمع لنداء الوجود). الشاعر لا يخترع الكلمات من رأسه، بل يضع نفسه في حالة (إنصات عميق) لما يريد الوجود أن يقوله . [ما يقوله الكتاب] . ما طريقُ الفنّان وكيف يستطيعُ أن يكون ما هو عليه؟ إنه يكون كذلك عن طريق العمل الفني. العمل الفني هو الذى يجعل الفنان يبرز يوصفه فنانا. الفنان هو أصل العمل الفني. والعمل الفني هو أصل الفنان. لا وجود لأحدهما دون الآخر، على أنه في الوقت نفسه، لا يحمل أحدهما الآخر وحده، هما دائما في ذاتهما وفي علاقتهما المتبادلة موجودان عن طريق ثالث، هو الأول، أي ذلك الذى اتخذ منه الفنان والعمل الفني اسميهما، وهو طريق الفن . التجربة الجمالية الخاصة لا تستطيع أن تغض الطرف عن الطابع الشيئي للعمل الفني، فالحجر موجود في العمل الفني المعماري، والخشب موجود في العمل الفني المحفور، واللون موجود في اللوحة المرسومة، والصوت موجود في العمل الفني اللغوي، واللحن موجود في العمل الفني الموسيقي. فالطابع الشيئي إذن لا يتزحزح عن العمل الفني، حتى إننا لنكاد نقول العكس حتما: العمارة في الحجر، والحفر في الخشب، واللوحة في اللون، هذا هو الجواب المؤكد . فعندما نسمي الأشياء الحقيقية أشياء مجردة، تنكشف، لأن "مجرد" تعني التجريد من صفة المنفعة والصناعة، فالشيء المجرد هو أداة جردت من وجودها الأداتي، ويقوم وجود الشيء فيما يتبقى منه بعد ذلك، ولكن هذا الباقي في صفته الوجودية لا يحدد نفسه بذاته، ويظل موضع تساؤل ما إذا كانت شيئية الشيء ستظهر في طريق انسحاب الأداتيات جميعها في أي وقت كان . جوهر الفن: وضع حقيقة الموجود نفسها في العمل الفني. على أن الفن كان حتى الآن يشغل نفسه بالجمال لا بالحقيقة. والفنون، التي تبدع أعمالا من هذا النوع، يطلق عليها، قصد التفريق بينها وبين الفنون اليدوية، التي تنتج الأداة، اسم: الفنون الجميلة . صحيح أن الشاعر يستعمل الكلمة، ولكن ليس على الوجه الذى يجب على المتكلمين والكتّاب أن يستعملوها به عادة [استهلاك وظيفي لمجرد تغطية فجوة الجملة]، وإنما يستعملها بحيث تصبح الكلمة بعدئذ كلمة بحق، وتبقى كذلك . المحافظة على العمل الفني لا تجعل الناس فرديين في تجاربهم، بل تزحزحهم نحو الانتماء إلى الحقيقة الواقعة في العمل الفني . الفنّ ليس شيئًا يصنعه الفنان وحده؛ العمل الفنيّ لا يكتمل إلا بثلاثيّة: انكشاف الحقيقة، وخلق العمل، وحفظه من المتلقّي القادر على السكن داخله. وجوهر الفنّ ليس الجمال ولا التأثير النفسيّ، بل وضع الحقيقة في العمل الفني، أي جعل الحقيقة تقيم داخل موجودٍ محسوس . البناء والتصوير لا يحدثان على الدوام إلا في منفتح القول والتسمية [العمارة والتصوير والموسيقى ليست فنونًا مستقلّة عن اللغة؛ إنها تتحرك داخل العالم الذي فتحه القول الشعريّ مسبقًا]، وجوهر الفنّ هو الشعر، وجوهر الشعر وقف الحقيقة [أي منح بداية جديدة للوجود الإنسانيّ، لكن هذه البداية لا تبقى حيّة إلا إذا حفظها البشر بالسكن الحقيقيّ داخل العمل الفنيّ] . كتب هيغل في محاضرات عن علم الجمال: بالنسبة إلينا لم يعد الفن يعد الطريقة الأسمى، التي تحصل الحقيقة على وجودها فيها. يستطيع المرء حقا أن يأمل على الدوام في رقي الفن وبلوغه الكمال، لكن شكله قد توقف عن أن يكون حاجة العقل الأسمى. في هذه العلاقات جميعها يكون الفن ويبقى في أسمى تحديد له شيئا ماضيا
”Konst är tilltal till människan och är aldrig utan henne.”
Martin Heidegger (1889-1976), tysk filosof vars föreläsningar om konst och estetik (konstens filosofi, varseblivning) anlade ett nytt paradigm. Den tidigare konstteorin (från de antik grekerna) proklamerade att konsten härstammar från en ontologisk (vad som existerar och vad det betyder att någonting existerar) grund. Heidegger hävdar att grunden istället är epistemologisk (kunskapsteoretisk). Konsten är enligt Heidegger inte mimetisk, inte imiterande eller avbildande, den är.
Det här är det första jag läser av Heidegger och kanske det sista. Det var svårt och det var fan vad dryg och elitiskt han var:
”Alla verk uppvisar denna tingmässighet. Vad vore de utan den? Men kanske stöts vi bort av denna ytterst grova och ytliga uppfattning av verket. Denna föreställning finner vi kanske hos åkerifirman eller städerskan på museet. Vi måste emellertid ta emot verken på så sätt som de möter dem som upplever och njuter av dem.”
I Konstverkets ursprung (1935) försöker Heidegger förklara konstens komplexa väsen med hjälp av begreppen: ting – död materia form – tingets utseende don – redskap, format stoff, till hälften ting och till hälften ett konstverk verk – ett dött ting som associeras med det levande och har en form väsen – bortom form och materia sanningsskeende – det varandes sannings sig-sättande-i-verket, den sanning som konstnären och betraktaren står som upphovsmakare till jord – sluten, motsats till värld. jorden förvandlas och ges gestalt i form av en värld värld – rörlig, transcendent, öppen. Det vi inte kan se t.ex. sanningen som uppenbarar sig när en människa konsumerar ett konstverk. Det skeende som stiftas genom konstverket och som betraktaren blir inbegripen i. ljusning – kan liknas med ”värld”, öppnar upp för ett historiskt rum där människan kan bli synlig för sig själv och existera i sanningen.
”Verket gör oss offentligt bekanta med något annat, det uppenbarar något annat; det är allegori. Något annat förs i konstverket.”
Konstverk är inte bara representationer av hur saker är, utan producerar en gemensam förståelse. Konst uttrycker sanningsskeendet i en kultur, omskapar och avslöjar det. Ett nytt konstverk förändrar innebörden av vad det är att existera i den kulturen. Estetik är någonting som förändras genom tid och historieförlopp.
”Vad som kännetecknar det sköna låter sig inte påvisas som bestämda igenkännbara egenskaper hos ett föremål, utan ger sig tillkänna genom något subjektivt: stegringen av livskänslan i den harmoniska sammanstämningen av inbillningskraft och förstånd. Det är något som livar upp alla våra andliga krafter, deras fria spel, som vi erfar i det sköna i naturen och konsten.”
När människan tittar på en tavla föreställande exempelvis ett par skor (”don”) associerar hon hermeneutiskt vilket gör konstverket levande och ”sanningen” uppenbarar sig för henne. Genom tavlan får vi tillgång till vad skornas ”sanningsskeende”, det vill säga den visar fram den ”värld” där skorna hör hemma och den ”jord” de tillhör.
Den rörlig ”värld” som uppstår tack vare tolkningen av det hantverksmässiga konstverket uppstår inte när en person går omkring med ett par riktiga skor. Så länge skorna används och fungerar registrerar vi dem som ”don” som tillhör den stumma ”jorden”, de är osynliga och vi kommer inte att analysera dem.
”Till jorden hör detta don, och i bondkvinnans värld bevaras det.”
Heidegger såg tavlan med skorna och ”världen” öppnade sig för honom. ”Ur den dunkla öppningen till skodonets utslitna inre stirrar arbetsstegens möda. Uppdämd i skodonens styvnade tyngd finns segheten hos den långsamma gången genom åkerns vidsträckta och alltid liknande fåror, över vilka en snål vind viner.”
Kände nu när jag skrev det här att det var ju intressant och faktiskt värt mödan. Jag tror jag ska läsa Varat och tiden så småningom.
Quizá el mejor libro para adentrarse al arte como parte de la experiencia humana es El origen de la obra de arte, del filósofo Martin Heidegger. Dicho filósofo no nos concebía como sujetos, sino como seres en el mundo, seres que siempre experimentamos ante algo. Y el arte es justo eso, una forma específica de estar en el mundo. Con las debidas proporciones, el pensamiento de Heidegger concibe al arte como un mundo en el cual los seres humanos tomamos una actitud particular. A este mundo le llamó región ontológica de la obra de arte.
En esta región no experimentamos a los objetos artísticos como objetos a nuestro alrededor, que están ahí, inertes, sin hacer nada. Tampoco como útiles (aunque el mercado del arte actúe aquí), para el Heidegger las obras de arte no son cosas que nos sirvan para algo, no tienen una finalidad; los objetos artísticos no son herramientas pedagógicas, ni panfletos, tampoco placebos para hacernos sentir bonito. Entonces, ¿qué es el arte?
En la región ontológica de la obra de arte el arte nos devela algo. Suena a misticismo, pero no va por ese camino. Lo que una obra de arte hace, según el filósofo, es “traer al frente” una forma particular en la que vemos el mundo. Entonces el objeto artístico sirve como medio para tener una experiencia sobre la forma en que está articulado nuestro mundo. En un momento posterior se puede discutir la pertinencia de lo que cada quien experimentó para la historia, para la estética, o incluso para el mercado; lo cual puede cambiar nuestra interpretación sobre la obra, pero no anula nuestra experiencia, lo que el objeto artístico develó en un primer momento. Para Heidegger el arte nos dice algo sobre nosotros mismos.
من أسوإ الترجمات الفلسفية التي قرأتها. إنني مندهش أن يصدر مثل هذا العمل المهلهل من دار الجمل. لقد اعتدت على تراجم من مستوى عليّ مصباح حتّى بات صعبا أن أتقبّل نصّا لا يكاد يحترم اللغة المصدر ولا اللغة المترجم إليها. يمكن للقارئ أن يدرك ذلك من خلوّ الصفحات تقريبا من الهوامش. كأنّ الترجمة لم تقدّم لصاحبها أيَّ تحدٍّ أو حيرةٍ في اختيار الألفاظ بحيث يحتاج إلى توضيحه. لقد كان هايدغر نفسه في سجالٍ مع حدود اللغة، وقدّم في ملحق للكتاب بعض التفسيرات بخصوص انتقائه لبعض المصطلحات، حتّى يزيل عنها بعض سوء فهم. أمّا أبو العيد دودو، فلا يبدو واعيا بأنّ انتقاء الألفاظ قد يحدّد طريقة فهم هايدغر بالنسبة إلى القارئ العربيّ. الأدهى أنّه لا يبدو أصلا واعيا بالدلالة الاصطلاحية التي قد يكتسبُها اللفظُ المنتقى، فاختياره يتغيَّر والمرادفات تعوّض لترجمة المصطلح الواحد، ولا يستعين الكاتب بأية صيغة على مستوى الشكل (غلظ الخطّ، إمالته، إضافة سطر تحته الخ) للتفريق بين وجود اللفظ اصطلاحا أو مجازا. فاستعمال الوجود قد يعني أيّ شيء له علاقة بالوجود، ولا توجد طريقة يفرّق بها القارئ بين فعل الكينونة العادي، وبين مصطلحي الكينونة المستعملين بشكل مكثف عند هايدغر. إنّ كلّ التفلسف الذي مارسه هايدغر في هذا الكتاب ليفكّك ماهية العمل الفنيّ ينطلق أساسا من اللغة، وهناك عمل لغوي مكثف يعود إلى الأصول اليونانية باستمرار، فمن العبث أن يتعامل المترجم مع هذا بجديّة لغويّة أقلّ. لقد كانت الترجمة عبثية حتّى إنها لم تخل من مشاكل لغوية، ومن جملٍ لا تخضع لقواعد النحو، واضطررت بذلك لقراءة النسخة الانكليزية التي كانت مفيدة جدا ونقلت الأشياء بأمانة أكبر.
Heidegger is perhaps one of the most obscure western philosophers to read (particularly when one in not formally trained). His metaphysics resembles a lot more of Eastern thought than the west, coming to almost similar conclusions which the Buddhists had discovered centuries back. This work borrows from his magnus opum, Being and Time, and beautifully synthesizes the idea of dasein (being in the world) and its relation with aesthetic experiences and art in general. Although a full comprehension of the depth of his ideas would require meditations over multiple readings, this quote can be taken as a representative summary of this work:
Truth is the unconcealedness of that which is as something that is. Truth is the truth of Being. Beauty does not occur alongside and apart from this truth. When truth sets itself into the work, it appears. Appearance-as this being of truth in the work and as work - is beauty. Thus the beautiful belongs to the advent of truth, truth's taking of its place.
"Μέσα στο έργο τέχνης έχει τεθεί εν έργω η αλήθεια των όντων. Θέτω σημαίνει εδώ σταθεροποιώ. Η ουσία της τέχνης φαίνεται λοιπόν να είναι ετούτη: το εν-έργω-τίθεσθαι (=η ενεργοποίηση και σταθεροποίηση) της αλήθειας των όντων."
هذا الكتاب الفلسفي البحت كان احد المقررات الدراسية في المرحلة الثانية لهندسة العمارة . لم أحبه كثيرا ولم افهم الكثير منه ، على ما اعتقد . لكنه كان مصدر المحاضرات الممتعة جدا جدا والتي ساعدتني في فهمه الى حد ما .
"A través de este utensilio [las botas] pasa todo el callado temor por tener seguro el pan, toda la silenciosa alegría por haber vuelto a vencer la miseria, toda la angustia ante el nacimiento próximo y el escalofrío ante la amenaza de la muerte. Este utensilio pertenece a la tierra y su refugio es el mundo de la labradora. [...] Cada vez que la labradora se quita sus botas al llegar la noche, llena de una dura pero sana fatiga, y se las vuelve a poner apenas empieza a clarear el alba, o cada vez que pasa al lado de ellas sin ponérselas los días de fiesta, sabe muy bien todo eso sin necesidad de mirarlas ni de reflexionar en nada".
Kort bok, men leste nesten alle sidene minst to ganger. Fortsatt litt usikker på om jeg fikk med meg alt, men gikk i alle fall bedre enn forrige gang jeg prøvde. Den er kronglete altså. Er egentlig litt usikker på om det var så viktig å få med seg alt, men den fikk meg til å føle på et visst ansvar ovenfor ting og verdener (noe å glede seg over det egentlig) når jeg sitter og tegner på ymse. Kommer kanskje tilbake til dette igjen
إن الجمال الحقيقى هو جمال الحقيقة ، الذى يتموضع معها فى العمل الفنى . بحيث تصير الموضعة حفظاً للحقيقة ، ويكون الفن هو مشاركة الحقيقة فى صيرورتها وحدوثها . فبعد خلق الحقيقة فى العمل الفنى ، تمضى لحدوثها فى تلك البقعة المضاءة التى ترتد فيها الحقيقة إلى نفسها فى صيرورة مُطَرِدة ومتعددة اللحظات . إلا أنها فى كل مرة تخفى قدراً من صميم حقيقتها قابلاً للكشف التدريجى فى كل مرة عبر الزمن . وهذا هو المقصود بترك الحقيقة تحدث فى العمل الفنى . هذا الحدوث بوصفه سلسلة من الإنكشاف التاريخى للحقيقة هو ( حفظ ) للحقيقة فى صورة ( حفظ ) العمل الفنى . ما يعنى كون هذا ( الحفظ ) جوهر الحقيقة والعمل الفنى . يعتبر هيدجر مفهوم الحفاظ على الحقيقة وعملية الحفاظ على العمل الفنى هما التصور الأعمق للفن والجوهر الأصيل لكل عمل فنى والأقرب تحققاً فى طبيعة الشعر واللتين تنوجدا بالضرورة فى طبيعة كل فن آخر- فكذلك الكلمة واللغة - بوصفهما نحتاً للموجود والحقيقى وصياغة لهما - نحتاً له أرضيته ومادته فى كل مرة - وحفظاً لهما من الضياع والنسيان ورفضاً لإحتجابهما وإنغلاقهما وعرضاً للنزاع القائم - بشكل تاريخى - بين ( العالم والأرض ) ( العطاء والإنتزاع ) ( الإنفتاح والإنغلاق ) ( الوجود والعدم ) . إن الفنون بوصفها شعراً بمعنى الشعر الواسع كونه نظماً وتصميماً للحقيقة وللرؤية قادر على تسليط الضوء على الحدود الوجودية المتداخلة والمتمفصلة فى تناظرها وتداخلها وتجاورها المتفاعل . أما الشعر كفن خاص مرتبط باللغة ، فإن ميزات اللغة تنضاف إلى العمل الفنى الشعرى كونها تحمل الموجود مباشرة إلى مجال إنفتاح الحقيقة وبقاءها ( الفكر ) أى إلى مجال الوجود . فمجال الوجود - بكل تناقضاته الظاهرية - هو مجال الفن . فالإنسان - فى ذاته - يحيا بشكل تاريخى كما بشكل آنى فى مجال الوجود والحقيقة والفن . وأصالة الإنسان تكمن فى مدى اقترابه وإقامته - لذاته - فى هذا المجال . قال هولدرلين : من الصعب أن يترك مكانه .. من يسكن قرب الأصل
Excellent essay, though difficult. If I remember correctly, it discusses how art and artist create each other simultaneously, essentially. (Simplified version.)
I think it's generally good to know what you're getting into before reading a difficult piece like this, and many years later, that's what I've retained from this particular essay.
From wikipedia, but here's a better articulation of this point, the one I found most interesting:
'Heidegger begins his essay with the question of what the source of a work of art is. The artwork and the artist, he explains, exist in a dynamic where each appears to be a provider of the other. "Neither is without the other. Nevertheless, neither is the sole support of the other."[1] Art, a concept separate from both work and creator, thus exists as the source for them both. Rather than control lying with the artist, art becomes a force that uses the creator for art's own purposes.' Source: https://en.wikipedia.org/wiki/The_Ori...
If that sounds useful for you and your work or research, I'd recommend this.
“A arte é o pôr-em-obra-da-verdade (…) A arte faz brotar a verdade. A arte faz assim surgir, na obra, a verdade do ente. Fazer surgir algo é trazê-lo ao ser no salto que instaura, a partir da proveniência essencial - eis o que quer dizer a palavra origem.”
“A arte é, pois, um devir e um acontecer da verdade.”
“Quanto mais solitariamente a obra, fixada na forma, está em si, quanto mais parece dissolver todas as relações com os homens, tanto mais simplesmente irrompe no aberto o choque de tal obra ser, tanto mais essencialmente embate o abismo intranquilizante e se subverte o que anteriormente parecia tranquilizante. Todavia, este múltiplo choque nada tem de violento; pois, quanto mais puramente a obra é arrebatada na abertura do ente por ele mesmo patenteada, tanto mais simplesmente nos empurra e nos lança nesta abertura e, ao mesmo tempo, nos arranca ao habitual. Seguir esta remoção significa: alterar as nossas relações habituais com o mundo e a terra e, a partir de então, suspender o comum fazer e valorar, conhecer e observar, para permanecer na verdade que acontece na obra. Esta contenção é o que primeiramente permite ao criado ser a obra que é. Deixar a obra ser uma obra, eis o que denominamos a salvaguarda da obra. Só para a salvaguarda é que a obra se dá no seu ser-criada como efectiva-mente real, a saber, agora presente no seu carácter-de-obra.”
virgin aesthetics historian Tatarkiewicz: 300+ pagine di nozioni sparse e imprecise, non sembra riuscire a fornire o a provare una singola tesi coerente, [x] è vero ma [y] (la negazione di [x]) è anch'esso vero, "che cos'è l'arte? non possiamo dirlo con certezza" vs. chad Greek enthusiast and philosopher Heidegger: 69 pagine, dritto al punto, giochi di parole simpatici e arguti, l'opera d'arte è la messa in opera della storicizzazione dell'aletheia, la verità come non-nascondimento dell'essere nell'Aperto dell'ente (incontestabile)
Estupidamente difícil mas estupidamente interessante.
Melhor parte: A meia hora que estive a tentar entender o que significa o “mundo mundifica-se”, “a coisalidade das coisas” ou então como é que os sapatos podem revelar a verdade da existência humana.