Martin Bircks ungdom

by Hjalmar Söderberg

"Martin Birck var ett litet barn, som låg i sin säng och drömde. Det var sommarafton och skymning, och Martin gick vid sin moders hand genom en stor och underlig trädgård, där skuggan låg mörk i alléernas djup. På båda sidor om vägen växte sällsamma blå och röda blommor, på smala stänglar vajade de av och an för vinden. Han gick och höll sin moders hand och såg förvånat på blommorna och tänkte på ingenting."
Så intagande börjar Hjalmar Söderbergs genombrottsroman från 1901. Martin Bircks ungdom är en av den svenska litteraturens mest klassiska och mest levande uppväxtskildringar. Den har tydligt självbiografiska drag och följer huvudpersonen Martin Birck genom barn- och ungdomsåren i det oskarianska Sverige. I beskrivningen av den lille Martins möte med "det stora, tomma hålet som kallas världen" har Söderberg fångat mycket av den livskänsla som skulle komma att prägla honom själv.
Som ingång till Söderbergs författarskap är Martin Bircks ungdom särskilt värdefull och som bildningsroman tillhör den de omistliga verken i vår litteratur med sina skickligt fångade stämningar och precisa iakttagelser av den tid i livet då vi formas till både individer och samhällsvarelser.

Genres: Classics, Swedish Literature, Fiction, Sweden, Scandinavian Literature, Novels, Literature

134 pages, Paperback

First published January 1, 1901

About the author

Hjalmar Emil Fredrik Söderberg was a Swedish novelist, playwright, poet and journalist. His works often deal with melancholy and lovelorn characters, and offer a rich portrayal of contemporary Stockholm through the eyes of the flaneur. Söderberg is greatly appreciated in his native country, and is sometimes considered to be the equal of August Strindberg, Sweden's national author.

Reviews

[Guille · Rating 3 out of 5]

⭐⭐⭐1/2

Una novela clásica, sencilla y melancólica sobre el desaliento que supone no llegar a ser el que uno querría.

Martin tuvo una infancia feliz, aunque a veces lo embargara de pronto una tristeza sin motivo. Su tío Abraham, que nunca había sido dichoso del todo, le regaló una navidad una marioneta, la marioneta más graciosa del mundo, le dijo:

“…el Turco Rojo no es una marioneta cualquiera, tiene sus ideas y opiniones como las tenemos nosotros. Y cuando ahora tires de los hilos y empiece a patalear, se dirá a sí mismo: «Soy un objeto con voluntad propia, me muevo como me viene en gana y únicamente por diversión; eh, ¡no hay nada más divertido que patalear!». Pero cuando dejes de tirar de los hilos, entonces pensará que está cansado y se dirá: «Que patalee el gato, no hay nada como colgar de un clavo en la pared y estar completamente en paz». Sí, ¡es la marioneta más graciosa del mundo!”

Todos somos en este sentido graciosos, de diverso modo y en distinto grado. Este Turco Rojo, al menos, tiene la gran suerte de pertenecer a la excelsa estirpe de los felices. Los problemas vienen cuando no se está conforme con lo que se es y lo que se hace, cuando los hilos que a todos nos sostienen, y que no está en nuestra mano cortar ni modelar, nos mueven a nuestro disgusto.

“No lograba determinar si en esencia él era como todos los demás y su destino era entonces una suerte justa, o si quizás él fuera tan excepcional como para poder ser admitido entre las excepciones; solo sentía que la norma cada día lo aprisionaba más fuerte, y que iba a desaparecen entre la multitud”

A pesar de ello, Martin no era un exaltado, no anhelaba grandes pasiones ni vivía trágicamente su falta de talento, de excepcionalidad, simplemente era joven y la ausencia de problemas “terrenales” dejaban el campo libre a unas elucubraciones turbadoras sobre el sentido de la vida en general y de su existencia en particular que hasta se introducían en sus ensoñaciones:

“Martin tenía otros sueños. Quería ser poeta. Escribiría un libro, una novela o una antología, o preferiblemente una pieza de teatro… Consagraría su vida a la búsqueda de la verdad y a dar a la gente aquello que encontrara o creyera encontrar en ella…Pero tenía el oscuro presentimiento de que mientras buscara la verdad, solo encontraría verdades y de que, mientras se las ofreciera a los hombres en un verso más maravilloso que cualquier música, o en una prosa clara y fría con palabras afiladas como dientes, se estaría despreciando a sí mismo por cosechar el honor y el oro de las migajas que por casualidad habría encontrado mientras, en realidad, era otra cosa la que buscaba”

En fin, no hubo mucho que lamentar, la juventud de Martin era una enfermedad leve que el amor calma mientras los años se van encargando de curar.

[Hux · Rating 4 out of 5]

Soderberg is fast becoming a favourite of mine, the way he weaves a simplistic narrative with crisp prose, always drenched in melancholy and loneliness, always with a mature eye for the complexity of human emotions. And this subtlety is all achieved at a time when the subject matter he focuses on was avoided or frowned upon. There's a moment towards the end, for example, when Soderberg is reflecting on female desire and the way it is perceived as unpleasant outside the context of marriage, sullied by an unnatural abnormality which, unlike in men, is not to be encouraged or condoned. He recognises the double standard and the stupidity and was way ahead of his time. He is both nostalgic for the little things, the traditions and family life, but aware of the hypocrisy and stifling nature of many other dominant conservative values. I dunno... it's just a lovely world he inhabits (despite all its sadness) filled with adult opinions and romantic thoughts. 

That being said, this book isn't exploring anything too remarkable and is rather lightweight. While Dr Glas had darker, adult themes, this is a simple story, a (heavily biographical) roman-a-clef, telling the tale of Martin Birck from his very young childhood up until his early adult life begins. He is bullied as a child, confused by other children, and Soderberg tells the story in a slow and delicate manner. As Martin gets older, he encounters darker aspects of life, prostitutes and adult responsibilities which often reveal, again, the hypocrisies that lie beneath these layers of society. Even when the book is gentle, as it is, there is always that powerful stream of melancholy and loneliness. 

Fundamentally, Soderberg appears to be a contemplative soul, sensitive, pensive, preoccupied by human frailties and loneliness, his writing reflecting this, his characters too, and there's a lot to be said regarding the limitations which culture places upon an individual who wishes for a life other than the one he got. Then we have all the meditations on God, on the importance of religion as well as its limitations when it comes to providing satisfying answers. The bottom line is Soderberg is, like everyone else, interested in the fragile qualities of being alive. His books are filled with reflection and intelligence. It's difficult not to fall in love with his writing. And this was possibly his most gentle offering, a book quietly looking at the reserved formative years of a man. I'm looking forward to reading his other books (if I can gain access to them that is). Probably starting with The Serious Game. Starting to love his writing. 

[Haaze · Rating 5 out of 5]

A Gateway to Melancholy

Hjalmar Söderberg keeps surprising me with his thoughtful philosophical musings about life. Once again he kept me up late at night, turning pages and allowing me to suspend myself in his reality. The novel is semi-biographical following the author from childhood to his mid-thirties (or so). Söderberg continuously oscillates between criticizing society, equality, and gender roles while simultaneously musing about the meaning of life, one’s dreams and hopes. As time unfolds the perspective darkens and one senses great sarcasm, loss of hope and shattered dreams. Reading these pages in Swedish I couldn’t help but sensing the Swedish summers, the beech trees, and the darkness of the approaching winter. His dreams and hopes are tantalizing while resonating with my own thoughts and perspectives. At times Söderberg’s prose is extremely poetic as he paints situations, relationships and time with a spectrum of vivid and memorable colors. Love, longing and melancholy dominate. The last chapter in particular is glorious. The novel is quite dark as one senses the youth of Martin wrestling with the norms of society and failed hopes and longings. Yet I cannot help but to admire Söderberg’s writing and wonder why he is not more renowned internationally. Surely he belongs in the pantheon of the greatest Swedish writers – an equal to Strindberg. I have previously read Doctor Glas which is just as thoughtful. The poetic bursts of Martin Birck will stay with me as small resonating embers of life. Brilliant.

[Sophie – on semi-hiatus✌ · Rating 4 out of 5]

I was happy in the haze of a drunken hour, but heaven knows I'm miserable now

Probably more like 3 and a half ⭐ as I enjoyed this novel of a melancholy romantic's musings on life, religious faith, love and the meaning of it all while he saunters around an often snow-covered and ever-growing Stockholm in the late 19th century.

[Mohammed Abdikhader Firdhiye · Rating 4 out of 5]

This being my first novel of this hailed classic Swedish author i knew what to expect. He is known for writing intelligently about the issues of his times,his style of writing. The first part of the novel was very slow, not very interesting. After 30 pages it suddenly became a strong,bold novel critical of the society, its old christan based morals. Its a very modern novel, for one that came out in 1901. He had a slow but a strong writng style that he used to say alot in a short novel.

He is also a very urban writer too apparently, he wrote often in the novel about how Stockholm grew over time, how it looked. It took me vividly back to a whole different time.

Something always appealed to me about this author, his reputation seemed like a Swedish Albert Camus theme wise and i got that from him.

[Bianca · Rating 5 out of 5]

Jag tyckte verkligen om det här verket. I och medd att den är (en smula) självbiografisk så får man en helt ny känsla för Söderberg och hur han var som person, hans värderingar och syn på livet. Man märker hur han är en dynamisk författare och utvecklas i de olika böcker han skrivit. Jag rekommenderar Martin Bircks ungdom varmt till de som vill fördjupa sig i lite livsfilosofisk läsning. Han talar om sina religiösa tvivel som ung och hur de senare utvecklades, han talar om hur lyckan är flyktig att sättet människor lever på i allmänhet inte leder till någon djupare lycka. Det finns mycket att känna igen sig i hos Söderberg, han visste hur människor fungerade och han har faktiskt förmågan att beskriva detta i ord. Jag älskar det. Rätt och slätt. Att han spenderade sina barndoms somrar i området där min mamma bor nu får en att känna extra mycket för början av boken också.

[WillemC · Rating 4 out of 5]

In Söderbergs grote doorbraak, geschreven tijdens het laatste decennium van de negentiende eeuw, volgende we het teruggetrokken en melancholische titelpersonage en diens zoektocht naar betekenis, doel en houvast. Birck beseft dat hij niet voor grootsheid geschapen is en kijkt gelaten toe naar een veranderende wereld waar hij geen vat op krijgt. Een existentiële "fin de siècle"-roman die de juiste snaren raakt en een goeie sfeer weet te zetten met impressionistische beschrijvingen van Stockholm.

"Het vuur in de haard gaat uit. Wie zal de nieuwe vlam ontsteken?"

"Over alles dachten ze verschillend, behalve over de belastingen die op de levensmiddelen drukten."

"Als noorderlingen de hel hadden uitgevonden, zou deze integendeel een afschuwelijk tochtgat zijn, een haard van griep en chronische verkoudheid."

"[...] en de doorsneemens heeft altijd behoefte om collectief te haten en lief te hebben."

[Maria · Rating 3 out of 5]

Άνισο, κατώτερο από το Δόκτωρ Γκλας, ωστόσο ενδιαφέρον . Αρκετά ατοπήματα στη μετάφραση, φαίνεται σα να μην έγινε επιμέλεια

[notgettingenough · Rating 3 out of 5]

Söderberg states at the end of this short work that it will probably prove more interesting to him than to others. It is certainly an unsatisfactory book from the reader's perspective and this dissatisfaction derives at least in part from the very thing that makes it interesting to the author: as a young writer he started the story and put it away. Much later he came upon it and decided it was worth carrying on with. Consequently it is rather disjointed in tone and subject, rather confusing to this reader until I came upon Söderberg's explanation.

The point of reading this might be as much sociological as literary, it serves to detail much about social life around the late nineteenth century in Sweden. It might also be used as a warning -

rest here:

https://alittleteaalittlechat.wordpre...

[Elin · Rating 2 out of 5]

Jag brukar uppskatta klassiker och i synnerhet Hjalmar Söderberg, men denna föll mig inte i smaken alls. Jag blev uttråkad - läste jag den på "fel" sätt? Kanske, kanske inte. Jag gillade däremot stockholmsskildringarna, och referenserna till tidigare filosofer och tänkare.

[flora · Rating 4 out of 5]

beautiful, beautiful, beautiful. Söderberg's prose and David Barrett's translation made this book so so enjoyable, even if the plot isn't clear. of course, Doctor Glas is my favourite Söderberg book, but i truly do love this book as well. when you read this book, you don't necessarily pay attention to the plot or what's going on; you pay attention to the words and how they form a beautiful passage, you pay attention to the prose, you pay attention to the deeper meaning to what the author is trying to convey. there were so many lovely passages that i have highlighted and saved.

i recommend this book if you're not necessarily looking for an interesting, exciting plot, but if you are just looking to be engrossed in the beauty of Söderberg's prose and philosophy.

[Heval · Rating 4 out of 5]

Fint skriven. Huvudkaraktären tycker lite för mycket synd om sig själv för min smak. Bra bok i sin helhet dock

[Isabella · Rating 3 out of 5]

Jag har ett vagt minne av att ha läst Martin Bircks ungdom i gymnasiet och verkligen ha gillat den då, men nu, när jag är över 30 måste jag säga att den har tappat lite av sin glans.

Jag antar att läsarens upplevelse av romanen står och faller på läsarens uppskattning av Martin Birck själv. Som tonåring tror jag att jag upplevde honom som väldigt djup och klartänkt, som vuxen måste jag erkänna att hans melankoliska tillstånd stör mig. "Martin Bircks ungdom" är en s.k bildungsroman och det är en av mina favoritgenrer, men det känns aldrig som att Martin Birck kommer framåt, han står och stampar i sin melankoli och klagar över allt och det blir väldigt segt efter ett tag.

Ett av de stora problemen för mig är dessutom att romanen är fylld av andra karaktärer som är så mycket mer intressanta och som upplevs mycket mer värdiga huvudrollsinnehavare. Martin Birck är medelklass, men hans liv är fullt av arbetarklassmänniskor som jag tusen gånger hellre hade läst om. Martins klagosång känns dessutom falsk då han är mycket medveten om att han har det relativt bra, men ändå gör han inget med den här insikten. Han går ändå runt och klagar över sin bristande talang, om hur tråkigt hans jobb är och hur han aldrig hittar den stora kärleken. Men till skillnad från många bättre romaner i samma genre så gör han aldrig något åt det. Vilket leder till att boken känns ungefär tre gånger längre än vad den är och de sista åttio sidorna var plågsamma att lida sig igenom även om de hade en hel del ljusglimtar.

Jag ger ändå boken en trea för det finns absolut mycket positivt att hämta och den är också intressant ur ett historiskt perspektiv.

[Manny · Rating 4 out of 5]

This was one of the first Swedish novels I ever read, and the beautiful, melancholy lullaby "Litens resa till Drömmestad" was one of the first Swedish poems I ever appreciated. Even the title is hard to translate. "Little one goes to the Town of Dreams" is as close as I can get, but it doesn't quite work in English...

Små guldfiskar, en långan rad,
vimla i silvervatten.
Liten åker till Drömmestad,
kommer nog fram till natten.
Snart, snart drömmarnas hus
skimra i månskenskvällen.
Klart, klart tindrande ljus
skymta på tusen ställen.
Slupen glider, det går mot land,
lyktorna hela raden
stå bland vimmel och sorl på strand,
klockorna slå i staden.

[Carl Sjölin Fagerlind · Rating 4 out of 5]

Ganska typisk roman för Hjalmar Söderberg, står inte ut på något sätt. Men en bra författare är en bra författare.

[Domenica (_salsedine) · Rating 4 out of 5]

Un libro dolce e malinconico, un classico della letteratura scandinava dell’Ottocento con al centro un personaggio nostalgico che vorrebbe diventare uno scrittore. Molto bello!

[Anna · Rating 3 out of 5]

My experience of ‘Martin Birck’s Youth’ was dominated not by the actual words in the book, but by my appreciation of the edition I was reading. I found it in the stacks of the University Library and was astounded to discover it is a first edition from 1930. I must say, it is looking very good for an 86 year old. It has one of those lovely resilient hardback bindings (which looks hand-sewn) and thick, uneven-edged paper. The endpapers are orange, with an abstract deco pattern in white. The typeface is much heavier than is typical today, Bondoni apparently. A scattering of woodcut illustrations are included, printed in contrasting vivid red. The book is thus a sensual delight; it also has that wonderful scent of Old Book Stored Carefully. I feel very lucky to have access to such volumes. Here's a photo: https://drive.google.com/open?id=0B2e...

In keeping with its age, the translation is accompanied by an amusingly patronising preface that begins, ‘It is a sad thought that everyone cannot enjoy Söderberg, that this master of delicate and incisive realism, this price of humorists, is - for Anglo-Saxons at least - an acquired taste.’ This is a very similar tone to the introduction in the 1963 edition of Doctor Glas I read. The preface then mentions Niels Lyhne, which is also name-checked in the narrative as a favourite book of Birck’s. All three novels seem to fall within the school of plot-light realism that discusses atheism and sexual morality. ‘Martin Birck’s Youth’ has no central mystery or dilemma. It is a biographical narrative in three parts: childhood, late teens, and twenties-edging-into-thirties. Martin Birck is not distinguished by any great talent, wealth, or ambition. He has a good sense of irony and a poetic sensibility, however. These sometimes combine pleasantly, for instance when he envisages his future as a poet:

Or perhaps it was unnecessary that his life should end so tragically. When he thought it over more carefully, this seemed to him a trifle banal. He might just as well move to a small town, to Strengness or Grenna. There he could live alone with a parrot and a black cat. He might also have an aquarium with goldfish. Behind closed shutters he would dream away the day, but when night came he would light candles in all the rooms and pace back and forth, meditating on the vanity of life. And when the townfolk passed his house on the way home from their evening toddy at the rathskeller, they would stop to point at his window and say: “There lives Martin Birck. He has taught like a sage and lived like a fool, and he is very unhappy.”

The narrative is for the most part mundane and speckled with description, with periodic interludes in which religion or sexual mores are critiqued. Such criticisms were doubtless shocking when the novel was first published in 1901, and even when this translated edition was released, but don’t merit a raised eyebrow today. I did like that Birck’s mistress was given a voice with which to lament the unfairness of having to conduct an illicit affair because marriage is too expensive. Via this unnamed mistress, Söderberg laments the ways that women are condemned and punished for daring to feel sexual desire. Although I appreciated the candid treatment of these issues, the writing style left me largely unmoved. I would also argue that the translator did not need to start so many sentences with ‘But’, a habit that got on my nerves.

The preface likens Söderberg’s writing to that of Anatole France. Comparing The Gods Will Have Blood, which I adored, to Doctor Glas and ‘Martin Birck’s Youth’ suggests that the French style of realism is more to my taste. Admittedly, that’s a small sample size. Nevertheless, I undoubtedly enjoyed this book more as an object than as literature.

[Mike · Rating 5 out of 5]

Söderberg continues to enthrall me. This edition had no introduction nor critical notes, so I have the chance to try to understand it through my own interpretation, uninfluenced by any other scholarly perspectives:

Söderberg's novel explores the divided self of modern man at the turn of the century, symbolized throughout the narrative in the colors blue and red, which we initially encounter along with Martin in his childhood dream in the opening chapter. Blue -- the color of Novalis' famous flower of hope in Henry von Ofterdingen -- represents innocence, lasting love, the maternal, stability, order, unified bonds, and the aesthetics of an older, classical sensibility, referred to throughout the novel as being "of the eighties" (the pre-fin de siècle era). Red is the darker side of Martin's nature: lust, alienation, decadence, instability, fleeting romance, the impossibility of individuation, and the artistic movements of the 1890s that disturbed the prevailing aesthetic and social order, barreling forward into a twentieth-century modern world lost and without hope.

Here is Martin (and Söderberg) straddling these two worlds in a rapidly changing era and chronicling the struggle of one person to adapt and survive through his art. By the end of the novel, Martin's full understanding of the modern condition is symbolized in the color green -- the light of electric lamps, lonely moments, silence, and death. Like the green eyes of Joyce's protagonists in Dubliners, it is a color at once mysterious, haunting, eerie, and impossible to ignore, representing the artist trapped between hope and despair, light and dark.

It is once again a pleasure to see an appearance from Söderberg's alter ego, Henrik Rissler (is the first name "Henrik" perhaps a nod to Ibsen?), who guides and clarifies for Martin, but still struggles himself, not pretending to have all the answers. His character, like Söderberg's novels, are always searching, even while accepting that any definitive understanding of the world remains largely elusive.

Consider this an essential early modernist text.

[Mina Widding · Rating 4 out of 5]

Barndoms- och ungdomsskildring med fin gestaltning och närvaro. I ungdoms/ung vuxen-perspektivet skildras längtan till diktningen, och att Martin känner ett utanförskap och ett kall, som han döljer för världen, liksom i väntan på att bli den mogen. Litegrann försvinner denna tråd i slutet, som handlar mer om kärlek, och den "omöjliga" sådan som han känner, som är svårt för oss idag att förstå. Men en intressant diskussion om kvinnans svåra situation under rådande samhällsordning kommer åtminstone fram, även om de går emot den endast i lönndom. Tiden då Martins jag formas går också väldigt fort. Han började skolan och sen tar han examen, och tänker fritt och nytt utan att man riktigt förstår hur det gick till (alltså, jag upplever ett glapp i berättandet). Men i övrigt är det en god coming of age-story med lite bonus kring författarens villkor (tänk vad skönt att vi faktiskt har utbildning för författare nuförtiden, annat var det för 100+ år sen!)

[John Hatley · Rating 4 out of 5]

In this short novel, which some sources say is in part autobiographical, Söderberg lets Martin Birck philosophize on society in 1900, through three phases of his life: childhood, youth and early manhood. In spite of the obvious differences, essentially the egotism, immorality, hypocrisy and misogyny of 1900 varies only very little from society in 2018.

Viewed from today, it's depressing to accept the fact that humanity hasn't progressed very much at all in 118 years.

[Martin Nilsson · Rating 4 out of 5]

Synd att den inte är längre.

[Andreas Amasalidis · Rating 3 out of 5]

Väldigt vackert skrivet om hans tidiga uppväxtår. Resten engagerade desto mindre.

[Hanna Katariina Bengtsson · Rating 3 out of 5]

en vacker men tung och sorgsen roman. söderbergs språk är alldeles underbart. en känsla av hopplöshet och kyla blandat med förbjuden kärlek och åldersnoja genomsyrar boken.

[Anna Lannemo · Rating 1 out of 5]

”Den vita vintern kom med bjällerklang och snö och isblommor på rutan. Det är döda sommarblommor, som gå igen, sade Martins mor”

[Totochelamouche · Rating 3 out of 5]

La mère de Martin avait des cheveux châtain et des yeux bleus qui, à cette époque, étaient encore clairs et rieurs.

Martin, étonné et déçu, ne voyait pas d'autre différence entre la nouvelle année et l'année passée.

Certains jours, le lac, devenu vert, crachait l'écume ; des hautes vagues s'abattaient sur le pont ; aucun bateau à vapeur ne pouvait alors disputer aux voiliers de Roslag la première place dans le coeur de Martin. Il voyait dans chaque membre de l'équipage un héros qui bravait la tempête et les vagues pour atteindre quelque but mystérieux, car il ne lui venait jamais à l'esprit qu'ils allaient tout simplement à Stockholm pour vendre du bois, du foin ou de la poterie.

En récitant les prières avec lui, sa mère pleurait aussi. Elle était émue et épouvantée : c'est qu'on juge les crimes des enfants, ainsi que ceux des adultes, davantage selon le scandale qu'ils provoquent que selon leur nature propre, et le crime de Martin avait provoqué un scandale terrible.

Quand Martin Birck obtint sa casquette blanche, son premier souci fut de s'acheter une canne couleur cannelle et un paquet de cigarettes.

C'était donc moins le sort de son âme qui l'épouvantait que son avenir terrestre, car elle avait remarqué que la vie ne réussit quère à ceux qui rejettent Dieu et la religion. Certains se retrouvent en prison, d'autres quittent leur pays pour vivre parmi les étrangers, tous soulèvent la réprobation et la méfiance parmi les honnêtes gens.

Il cherchait dans les livres et dans sa propre pensée ce que, jeune, on cherche si souvent pour s'étonner plus tard qu'on ait pu se soucier de pareilles choses : une foi pour vivre, une étoile pour régler son itinéraire, une cohérence dans le réel, un sens et un but.

Il savait d'avance tout ce qu'elle allait répondre ; c'est pourquoi, fermé dans son mutisme, il regardait au-dehors et écoutait les pas fatigués des promeneurs et la pluie qui commençait à tambouriner sur le rebord de la fenêtre.

« Ici le temps s'est arrêté », avait dit Henrik Rissler. Il avait raison. Ici il s'est bel et bien arrêté. Car le temps se mesure par des changements, et moi je n'ai rien pour le mesurer.

Elle ne se rend pas compte de l'indifférence sans bornes qui accueille généralement les idées.

Cette idée lui avait plu parce qu'elle traduit une antipathie collective, une haine de classe, et l'homme moyen a toujours besoin d'aimer et de haïr collectivement. Prends-en note : c'est un signe infaillible d'un niveau inférieur.

L'image de l'enfer comme une fournaise a sans doute son origine dans les régions chaudes. Les habitants du Nord l'auraient au contraire décrit comme un lieu battu de vents, un foyer de grippes et de rhumes de cerveau chroniques.

Il ne cherchait qu'à se perdre, peu importe comment. Il avait probablement raison: c'est un objectif comme cela qu'on devrait se fixer pour avoir une chance de l'atteindre de son vivant.

L'individu qui s'arrête ici et là sur la route pour se détendre un peu avant d'être arrivé n'arrivera jamais.

Lorsque Martin entendait son père parler de ces bâtisses laides et les qualifier de belles, il songeait à l'injustice de l'existence qui, implacable, ferme l'accès au royaume de la beauté précisément aux membres les meilleurs et les plus utiles de la société. Car le chemin qui y mène passe par la tristesse, et ce n'était pas par plaisanterie que le musicien grec disait à Alexandre : « Que les dieux t'épargnent, seigneur, le malheur de comprendre la musique mieux que moi ! »

Cette logique lui semblait toujours aussi stupéfiante, même si, en rationalisant, il pouvait remonter jusqu'à ses origines, aux temps les plus anciens où la femme était encore la propriété de l'homme et où la sensualité était autorisée, encouragée même, tant qu'elle restait l'expression de la soumission à la volonté du maître, mais qui devenait criminelle et blâmable dès qu'elle osait s'assumer. Cette attitude est encore si profondément enracinée que - aussi bien dans la vie que dans les livres - on entend rarement un homme parler du désir charnel d'une femme autrement que sur un ton railleur et méprisant, s'il ne le concerne pas lui-même et n'arrange pas son propre désir.

Il écrivait franchement ce qu'il pensait en s'efforçant de penser de la façon qu'il croyait être celle du rédacteur en chef ; ce dernier, un brave bougre sans opinions préconçues, s'efforçait à son tour de penser comme il s'imaginait que pensaient les gens riches et cultivés.

[iamdianacolucci · Rating 5 out of 5]

La “Fila lunga” è una fila di basse casette grigio sporco, per la mamma di Martin, ci abita solo gente da poco; Martin vive nell’unico caseggiato in pietra di tutta la via perché la sua è una famiglia per bene. Ogni tanto fa degli incubi: cerca ovunque sua madre, fin quando la trova ma si è trasformata in un bullo. Mano nella mano con Ida, Martin girovagava per il quartiere, gioca a travestirsi e poi a fare i grandi, bevendo vino rosso dolce da bicchieri di vetro verdi. Martin è sensibile, diventa presto triste mentre gli altri si riuniscono in salotto. Martin piange e riflette sulle cose, annoiato dalle vecchie storie perché desidera diventare grande presto, anche se un po’ diventare grande, rischiando di fare la fine dello straccivendolo, lo spaventa. D’inverno Martin desidera la campagna d’estate, quando l’estate sta per finire, ha nostalgia della città e del Natale. Con il ritorno in città arriva anche la prima volta a scuola: si rende conto che non è così spaventosa e prova un certo orgoglio per tutta la conoscenza che colleziona ogni giorno. Nel tragitto da casa a scuola conosce anche i bulli, che se la prendono con i più deboli e poi con gli altri bulli; quando passa al ginnasio capisce che sta vivendo un mondo nuovo, diverso da quello gentile in cui è cresciuto da bambino: ora deve pensare in fretta, valutare dalla parte di chi stare, quando fare a pugni e quando rimanere zitto. Così Martin crescendo, facendo esperienze, affina l’arte della vita, quella di imparare e dimenticare. Impara a fumare, ad amare le donne, a deludere sua madre, aggrappata alla religione e al progetto di una vita per lui “normale”, con un lavoro ben pagato e qualche svago nel fine settimana. Martin invece vuole scrivere, essere un artista. Questo libro stupendo ripercorre la storia di Martin, dall’infanzia agli squarci che il mondo crea per farsi spazio senza troppi complimenti. Una giovinezza che è sua, ma che potrebbe essere di chiunque, perché la vita è così: la giostra non si ferma mai, anche quando ti gira la testa e vorresti scendere, anche quando ti stai divertendo tantissimo, va avanti e tu devi seguirla, un po’ imparando e un po’ dimenticando.

[John Carlsson · Rating 4 out of 5]

Som jag förstått är detta delvis en självbiografi, åtminstone de inledande kapitlen som beskriver Martins uppväxt i ett borgerligt hem. En relativt trygg uppväxt återges, för att sedan skildra ungdomsåren med de upplevelser som formar en vid den tiden. Martin tar studenten och börjar arbeta med kontrollräknande på ett av stadens ämbetsverk. Men han drömmer om att leva på sitt diktande. Och en stor del av boken handlar om att ställa en fråga som många kommer att ställa sig under sitt vuxenblivande: är det här allt livet går ut på?

Martin möter en kvinna som han blir förälskad i men måste smyga med sin kärlek. Livet förändras också när modern dör och hemmet splittras.

Detta är kanske inte en lika stor roman som ”Den allvarsamma leken” eller, framför allt, ”Doktor Glas”. Men absolut läsvärt, eftersom många av de funderingar den unge herr Birck bär på sysselsätter unga (och gamla) än idag. Ett gott betyg för en bok som är över hundra år gammal. Söderbergs språk och förmåga att skildra dåtidens Stockholm förhöjer läsningen. Tankarna på hur kvinnor behandlas och den tidens kvinnosyn är också intressant att ta del av.

Gamla minnen är en samling kortare texter som publicerades i Strix bland annat. Kul som kuriosa för det mesta, men ”En Stockholmskrönika från sekelskiftet” är intressant både stilistiskt och som historisk skildring.

[Nico Ambelas · Rating 5 out of 5]

Læst i dansk oversættelse af Frank Jæger.

En bog med sandheder, der rammer én, der hvor man er i tvivl om sig selv.
Söderberg tillod sig at beskrive kvinders vilkår og uformuendes stilling i samfundet, så han blev nødt til at drage i landflygtighed i Danmark.

I det hele taget er en af bogens fineste kvaliteter, at man kommer til at tænke over sin egen tilværelse. Hvad er det for et liv, jeg lever? Hvad er jeg for et menneske?

Söderberg river hykleriets tynde, beskyttende hinde af, og hælder salt i den sårede forfængelighed.

Har læst bogen adskillige gange siden 1991, også på svensk et par gange.

[Vika · Rating 4 out of 5]

Hjalmar Söderberg (in a sense) started writing this at 22 years old as a sort of autobiographical novella. I couldn’t name a single impressive feat of mine during the year I was 22. It was in a way very fun though. Filled with ennui, but rather pleasant. I’m now desperately waiting for my brain to develop so I can stop making a fool of myself every day. I was at a bar on failing pseudodate a while ago, and I ended up hanging out with these 40 year olds, and I was on the verge of tears thinking about my life and current situation, complaining about how I hate being 23 because I’m so stupid. One of the 40 year olds then reassured me that we never stop being stupid. Hate that!!! But so true…

[Elisa Goudriaan · Rating 3 out of 5]

Mooi (maar wel een beetje afstandelijk geschreven) verhaal over een man die af en toe bevangen wordt door sterk melancholische stemmingen, omdat hij niet kan zijn 'zoals de anderen'. Hij wil dit ook niet, omdat hij een dichter wil zijn, maar tegelijkertijd hoort hier een levensstijl bij die veel van hem vergt. Hij schrijft over 'mijn schijnbare en mijn werkelijke arbeid', het werk waarvoor hij betaald wordt en de nachtelijke uren dat hij aan het dichten is. Terwijl al zijn oude vrienden hun plek in de maatschappij lijken te vinden, blijft Martin zoekende.