What do you think?
Rate this book
Jag lever, tror jag
Det är våren i trean och Kims bästa vän Moa är död. Hon har kört ihjäl sig. Och hela Kims tillvaro rasar samman. Hur kunde det hända? Var det verkligen en olycka, eller gjorde hon det med flit? Kim kan inte gå till kyrkogården på dagarna, hon går dit på natten istället. Hon försöker få ordning på sina känslor, allt det där som bara bubblar och gnager. Hon försöker låtsas som att allt är som vanligt, alla andra verkar ju lyckas med det, men ingenting kommer någonsin bli som förut igen.
240 pages, Hardcover
Published March 18, 2016
1 person is currently reading
42 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 19 of 19 reviews
April 5, 2016
Okej, så jag kanske ska börja med att säga att det är min BFF som skrivit den här boken. Bara för att folk inte ska upptäcka det sen och kalla mig biased eller nåt. Eller att säga att det är bara därför jag ger den 5 stjärnor. Det är svårt att vara 100% ärlig mot sig själv när det gäller en bok som är skriven av ens bästis, men jag tycker verkligen den är värd fem stjärnor. Kanske hade jag gett den fyra om jag absolut inte känt Chriss, men jag vet inte. Som sagt, det är svårt att vara ärlig mot sig själv, men goodreads system säger att fem stjärnor betyder "I loved it", och ja, I loved it, så vad mer vill ni höra?
Ni vill säkert ha en seriös recension. Ok. Absolut. Jag fixar. Jätteseriöst. Ehh, vad ska en sån innehålla nu igen? Right, man ska säkert diskutera vad som är så bra med boken. Of course. Okej, Chriss har sagt att hon skrev den lite för att hon är trött på hur folk försöker berätta för andra människor hur de får sörja, och jag älskar verkligen hur den här boken bara kastar alla såna konventioner åt helvete. Kim sorg är så rå och arg och utåtriktad och även om hon inte alltid tar så bra beslut (eller väldigt sällan, beroende på hur man ser det) förstår man henne nästan hela tiden, och framför allt så är det väldigt befriande att följa med henne på den resan. Att se att man kan krascha fullständigt efter någons bortgång men sedan ta sig upp igen. Att det varken finns rätt eller fel när det gäller att sörja.
Åh, bra, det där lät väl seriöst och fint? Yees. Vad ska man mer skriva i en seriös recension? Ska man kanske jämföra den med andra böcker? Ja, alltså jämfört med många andra ungdomsböcker tycker jag absolut att den står sig. Den är inte klyschig, men den är skriven av någon som älskar och kan genren. Chriss språk (ok, om det här var en seriös recension skulle jag någon skriva "Lundgrens språk", men jag hoppas ni förlåter mig för att jag inte gör det) är roligt och on point, det fungerar som en perfekt röst för Kim och det får en att skratta även i de riktigt sorgliga delarna av boken. Om någon funderar på om det är en för tung bok med tanke på vad den handlar om kan jag lugna er, den är varken för tung eller för lättviktig: den är en perfekt balansgång mellan sorg och svart humor men också genuint fina bitar som får en att må bra och känna sig hoppfull.
Det här går ju skitbra, heja mig, som värsta masterrecensten här. Okej, nu ska vi se, slutspurten, här gäller det att bara ta hem det hela så har vi den perfekta recensionen i en liten ask. Jag hittade en lista på vad en recension ska innehålla och det ska vara typ "referat av författarens tidigare verk", men jag vet inte om ni vill att jag ska berätta om gamla self-insert fanfictions som Chriss skrev i sina tonår, för det här är ju som ni säkert känner till hennes debut. En amazing debut som liksom smålovar att det kommer att följa ett fantastiskt författarskap i framtiden.
Nej, men okej, nu har jag varit seriös och jag är säker på att ni alla vill läsa boken efter den här superbra recensionen, men låt oss ändå sammanfatta allt. Det är en jättebra bok, den har humor, sorg, den har en bra handling, ett lagom stort mysterium, karaktärer man kan relatera till, random encounters på kyrkogårdar, bitar som får en att skratta, bitar som får en att gråta, filosofiska frågor angående vad som händer om man mikrar yoghurt - allt som en bra bok ska innehålla. Så det enda jag kan säga som sammanfattning är helt enkelt LÄS CHRISS BOK, MOTHERFUCKERS!
Ni vill säkert ha en seriös recension. Ok. Absolut. Jag fixar. Jätteseriöst. Ehh, vad ska en sån innehålla nu igen? Right, man ska säkert diskutera vad som är så bra med boken. Of course. Okej, Chriss har sagt att hon skrev den lite för att hon är trött på hur folk försöker berätta för andra människor hur de får sörja, och jag älskar verkligen hur den här boken bara kastar alla såna konventioner åt helvete. Kim sorg är så rå och arg och utåtriktad och även om hon inte alltid tar så bra beslut (eller väldigt sällan, beroende på hur man ser det) förstår man henne nästan hela tiden, och framför allt så är det väldigt befriande att följa med henne på den resan. Att se att man kan krascha fullständigt efter någons bortgång men sedan ta sig upp igen. Att det varken finns rätt eller fel när det gäller att sörja.
Åh, bra, det där lät väl seriöst och fint? Yees. Vad ska man mer skriva i en seriös recension? Ska man kanske jämföra den med andra böcker? Ja, alltså jämfört med många andra ungdomsböcker tycker jag absolut att den står sig. Den är inte klyschig, men den är skriven av någon som älskar och kan genren. Chriss språk (ok, om det här var en seriös recension skulle jag någon skriva "Lundgrens språk", men jag hoppas ni förlåter mig för att jag inte gör det) är roligt och on point, det fungerar som en perfekt röst för Kim och det får en att skratta även i de riktigt sorgliga delarna av boken. Om någon funderar på om det är en för tung bok med tanke på vad den handlar om kan jag lugna er, den är varken för tung eller för lättviktig: den är en perfekt balansgång mellan sorg och svart humor men också genuint fina bitar som får en att må bra och känna sig hoppfull.
Det här går ju skitbra, heja mig, som värsta masterrecensten här. Okej, nu ska vi se, slutspurten, här gäller det att bara ta hem det hela så har vi den perfekta recensionen i en liten ask. Jag hittade en lista på vad en recension ska innehålla och det ska vara typ "referat av författarens tidigare verk", men jag vet inte om ni vill att jag ska berätta om gamla self-insert fanfictions som Chriss skrev i sina tonår, för det här är ju som ni säkert känner till hennes debut. En amazing debut som liksom smålovar att det kommer att följa ett fantastiskt författarskap i framtiden.
Nej, men okej, nu har jag varit seriös och jag är säker på att ni alla vill läsa boken efter den här superbra recensionen, men låt oss ändå sammanfatta allt. Det är en jättebra bok, den har humor, sorg, den har en bra handling, ett lagom stort mysterium, karaktärer man kan relatera till, random encounters på kyrkogårdar, bitar som får en att skratta, bitar som får en att gråta, filosofiska frågor angående vad som händer om man mikrar yoghurt - allt som en bra bok ska innehålla. Så det enda jag kan säga som sammanfattning är helt enkelt LÄS CHRISS BOK, MOTHERFUCKERS!
April 12, 2016
Actual rating: 4,5
Review in Swedish at Booklovin
Review in Swedish at Booklovin
March 1, 2017
Först och främst: jag känner författaren till den här boken. Det säger jag både för att skryta och för att det kan vara bra att ha det sagt, transparens och allt det där ni vet.
Jag lever, tror jag är Christines bokdebut och även om boken kategoriseras som Young Adult (unga vuxna) så tycker jag att även de som för länge sedan passerat sin unga vuxenhet ska ge den en chans, eftersom jag tror att det är skitbra för äldre vuxna att fortsätta ta del av ämnen och samtal som rör yngre. Handlingen berättas ur 18-åringa Kims perspektiv. Efter en engelsklektion under sista året på gymnasiet får hon reda på att hennes allra bästa vän Moa har kört ihjäl sig.
Berättelsen är uppdelad i dagar och vi får följa hur Kim försöker ta sig fram i en värld som fortsätter att existera och rulla på, trots att hennes egen existens har slagits i spillror. De första 40 dagarna hade jag svårt att andas, för sorgen och chocken var så påtaglig och obehaglig, och även om jag inte gått genom något sånt var det lätt att relatera, för alla har vi väl personer i vårt liv vars död skulle slita sönder världen för oss. Fyfan, jag får hjärtsnörp bara jag tänker på det. Jag är jätteimponerad över hur Christine lyckas porträttera känslan utan att falla in i klyschor om sorg och död, men ändå göra det så oerhört relaterbart.
Jag lever, tror jag är en berättelse om personer som måste fortsätta leva efter att någon dör, om de som blivit kvar och hur alla berörs när någon försvinner, även de en kanske inte tänker på vid första anblicken. Den lyckas, utan att bli melodramatisk, berätta en historia om sorg och saknad, om att samtidigt som en sörjer sin närmaste vän tvingas fundera på vad en vill med sitt liv och hur en förhåller sig till folk i sin omgivning. Dessutom lyckas den vara väldigt rolig, i all svärta. Vad händer till exempel om en mikrar youghurt? Ingen vet (men jag tänker att Chriss borde göra det i en youtubevideo för att marknadsföra sin bok).
Moas död är bokens mysterium - varför satte hon sig i en bil och körde fast hon hade druckit? Varför fanns det inga bromsspår? Trots att vi aldrig får möta Moa under bokens gång får vi en bild av henne genom andra människors ögon och minnen och det gör nästan att en själv börjar sörja henne, att en blir ledsen över att en aldrig fick se henne "på riktigt" i boken (eller så är jag bara sjuk i huvudet?). Som någon som själv älskar att utforma karaktärer och skriva väldigt karaktärdrivna berättelser är jag så himla glad över och imponerad av att ingen av bokens karaktärer känns endimensionella eller enkelspåriga - de känns som äkta personer, med verkliga känslor och inte alltid så logiska sätt att agera.
Utan att bry mig om att fundera över huruvida jag är partisk eller inte tänker jag besluta att det här är EN FANTASTISK BOK - välskriven, spännande och i princip helt fri från klyschor. Läs den!
Jag lever, tror jag är Christines bokdebut och även om boken kategoriseras som Young Adult (unga vuxna) så tycker jag att även de som för länge sedan passerat sin unga vuxenhet ska ge den en chans, eftersom jag tror att det är skitbra för äldre vuxna att fortsätta ta del av ämnen och samtal som rör yngre. Handlingen berättas ur 18-åringa Kims perspektiv. Efter en engelsklektion under sista året på gymnasiet får hon reda på att hennes allra bästa vän Moa har kört ihjäl sig.
Berättelsen är uppdelad i dagar och vi får följa hur Kim försöker ta sig fram i en värld som fortsätter att existera och rulla på, trots att hennes egen existens har slagits i spillror. De första 40 dagarna hade jag svårt att andas, för sorgen och chocken var så påtaglig och obehaglig, och även om jag inte gått genom något sånt var det lätt att relatera, för alla har vi väl personer i vårt liv vars död skulle slita sönder världen för oss. Fyfan, jag får hjärtsnörp bara jag tänker på det. Jag är jätteimponerad över hur Christine lyckas porträttera känslan utan att falla in i klyschor om sorg och död, men ändå göra det så oerhört relaterbart.
Jag lever, tror jag är en berättelse om personer som måste fortsätta leva efter att någon dör, om de som blivit kvar och hur alla berörs när någon försvinner, även de en kanske inte tänker på vid första anblicken. Den lyckas, utan att bli melodramatisk, berätta en historia om sorg och saknad, om att samtidigt som en sörjer sin närmaste vän tvingas fundera på vad en vill med sitt liv och hur en förhåller sig till folk i sin omgivning. Dessutom lyckas den vara väldigt rolig, i all svärta. Vad händer till exempel om en mikrar youghurt? Ingen vet (men jag tänker att Chriss borde göra det i en youtubevideo för att marknadsföra sin bok).
Moas död är bokens mysterium - varför satte hon sig i en bil och körde fast hon hade druckit? Varför fanns det inga bromsspår? Trots att vi aldrig får möta Moa under bokens gång får vi en bild av henne genom andra människors ögon och minnen och det gör nästan att en själv börjar sörja henne, att en blir ledsen över att en aldrig fick se henne "på riktigt" i boken (eller så är jag bara sjuk i huvudet?). Som någon som själv älskar att utforma karaktärer och skriva väldigt karaktärdrivna berättelser är jag så himla glad över och imponerad av att ingen av bokens karaktärer känns endimensionella eller enkelspåriga - de känns som äkta personer, med verkliga känslor och inte alltid så logiska sätt att agera.
Utan att bry mig om att fundera över huruvida jag är partisk eller inte tänker jag besluta att det här är EN FANTASTISK BOK - välskriven, spännande och i princip helt fri från klyschor. Läs den!
April 5, 2016
Jag har läst ut en bok! Det är inte superofta det händer nu för tiden. Men Christine Lundgrens debut grabbade tag i mig ca 70 sidor in och sedan dess har jag inte velat annat än läsaläsaläsa hela tiden.
Det här är alltså väldigt nära en femma, väldigt. Men början kändes såpass mjehig så det drog ner ... för på slutet fick jag verklig separatinsångest - ska jag inte få läsa om dessa personer nåt mer?
En ypperlig blandning av Himlen börjar här och Lisa Bjärbos verk. Riktigt beroendeframkallande läsning!
Det här är alltså väldigt nära en femma, väldigt. Men början kändes såpass mjehig så det drog ner ... för på slutet fick jag verklig separatinsångest - ska jag inte få läsa om dessa personer nåt mer?
En ypperlig blandning av Himlen börjar här och Lisa Bjärbos verk. Riktigt beroendeframkallande läsning!
July 7, 2016
En tonåring tappar fotfästet när bästa kompisen plötsligt dör. Bra debut av Lundgren och jag ser fram emot att läsa mer av henne. Bitvis något seg i mitten/andra halvan av boken men knyts ihop på ett snyggt sätt och bli väl värd sin stabila trea i betyg.
November 16, 2016
Älskade hur boken var formulerad i dagboksform. Man fick verkligen en inlevelse i boken för händelsen kändes så äkta. Gillade hur allt bara vändes upp och ner mot slutet av boken och fick ett annat avslut än man förväntade sig! ;)
Tycker Lundgren har skrivit boken otroligt bra då den inte är som alla andra. Hon får med verkligheten i sin bok och jag hoppas hon fortsätter med det framåt också!
Dock tycker jag att det var syn att boken inte fortsatte eller att hon kanske inte kommer skriva en fortsättning, spännande om det händer!
Tycker Lundgren har skrivit boken otroligt bra då den inte är som alla andra. Hon får med verkligheten i sin bok och jag hoppas hon fortsätter med det framåt också!
Dock tycker jag att det var syn att boken inte fortsatte eller att hon kanske inte kommer skriva en fortsättning, spännande om det händer!
This entire review has been hidden because of spoilers.
May 27, 2016
Heja Chriss!! Fantastiskt att få läsa något som du har skrivit så här på riktigt.
Det är svårt att skriva en recension och inte vara biased men jag vill i alla fall att alla ska läsa boken! Speciellt om du gillar YA-litteratur a'la John Green och liknande!
Det är svårt att skriva en recension och inte vara biased men jag vill i alla fall att alla ska läsa boken! Speciellt om du gillar YA-litteratur a'la John Green och liknande!
June 12, 2016
My review in swedish ---> Romeoandjuliet
January 21, 2022
Jag hade ganska svårt för "tonårsspråket" som boken är skriven i och tyckte för det mesta inte att det lät genuint. Pga detta trodde jag att det här skulle vara en bok jag behövde staka mig igenom men sanningen är att jag i slutet inte kunde lägga ifrån mig den. Jag satt uppe till sent med tårar rinnande över båda kinderna och intensivt läste de sista sidorna. Väldigt gripande slut.
August 24, 2017
Har gråtit mig till huvudvärk.
March 1, 2023
Vilken berg och dalbana känslomässigt. Grät mycket. Vill så gärna veta vad som hände sen, varför ringde han? Vad ville han? Vad gjorde Kim sen? Pluggade vidare? Jobbade? Etc
This entire review has been hidden because of spoilers.
June 4, 2016
På ett vis så kändes Jag lever, tror jag som
M varken mer eller mindre
. Huvudkaraktärerna är ganska lika varandra personlighetsmässigt. Båda är sura och griniga, ganska så taskiga mot andra karaktärer och bortskämda. Inte bortskämda som att de har fått allt de pekar på 'sakmässigt', utan bortskämda som i att de alltid har någon som gör allting för de, trots deras vidriga beteenden. Är det här en ny trend bland svenska ungdomsböcker - att skriva en 'tråkig' historia med en dryg huvudkaraktär? För i så fall ska jag sluta läsa svenska ungdomsböcker, för det här är inget som faller mig i smaken. Men samtidigt så vill jag fortsätta läsa de, då jag alltid har uppskattat ungdomsböcker och det behövs mer svenska böcker. Men är det så att jag har blivit 'för gammal' för de? Skrivs böckerna annorlunda idag jämfört med för fem år sedan? Vad har skett?
En del karaktärer var intressanta och de ville jag veta mer om, men annars så var det inget att hänga i julgranen. Det fanns inget djup hos karaktärerna och en befann sig endast på ytan hela tiden. När det väl kom något intressant i boken, så varade det en ytterst kort stund innan det gick över i en lång stund om något ointressant. Det här är också något som verkar bli vanligare bland böcker.
Jag vet inte riktigt. Om fokuset har placerats en aning annorlunda, så hade jag nog uppskattat boken mer. Men samtidigt så vet jag inte om det hade hjälpt heller. Det var iallafall ingen bok för mig.
En del karaktärer var intressanta och de ville jag veta mer om, men annars så var det inget att hänga i julgranen. Det fanns inget djup hos karaktärerna och en befann sig endast på ytan hela tiden. När det väl kom något intressant i boken, så varade det en ytterst kort stund innan det gick över i en lång stund om något ointressant. Det här är också något som verkar bli vanligare bland böcker.
Jag vet inte riktigt. Om fokuset har placerats en aning annorlunda, så hade jag nog uppskattat boken mer. Men samtidigt så vet jag inte om det hade hjälpt heller. Det var iallafall ingen bok för mig.
July 4, 2016
Det som driver en framåt genom den här boken är de korta kapitlen och det rappa språket.
Jag romantiserar död och har alltid gjort, därmed har jag läst en del böcker om dödsfall och människorna som tvingas leva vidare. Den här boken, likt alla andra böcker jag läst, ger ingen riktig inblick i hur det är att sörja och jag känner aldrig riktigt för huvudkaraktären trots de många tarvliga försöken till att förklara hur sorgen är som ett moln osv osv.
Men när det väl drar ihop sig, när dagboken hittas och när Johan konfronteras- då händer någonting. Det går snabbt och varar bara i några sidor men när Kim i drömmen frågar "Varför satte du dig i bilen?" och Moa svarar "jag önskar att jag kunde berätta kompis", då ryser jag.
Det är kortvarigt och flyktigt men i några få sidor lyckas boken ändå nå ut och få mig att känna något, känna sorgen och det är ett underbart självplågeri som får mig att läsa sidorna om och om igen.
(Läs annars "Som stjärnor i natten". Då känner jag väldigt mycket kan jag säga heh)
Jag romantiserar död och har alltid gjort, därmed har jag läst en del böcker om dödsfall och människorna som tvingas leva vidare. Den här boken, likt alla andra böcker jag läst, ger ingen riktig inblick i hur det är att sörja och jag känner aldrig riktigt för huvudkaraktären trots de många tarvliga försöken till att förklara hur sorgen är som ett moln osv osv.
Men när det väl drar ihop sig, när dagboken hittas och när Johan konfronteras- då händer någonting. Det går snabbt och varar bara i några sidor men när Kim i drömmen frågar "Varför satte du dig i bilen?" och Moa svarar "jag önskar att jag kunde berätta kompis", då ryser jag.
Det är kortvarigt och flyktigt men i några få sidor lyckas boken ändå nå ut och få mig att känna något, känna sorgen och det är ett underbart självplågeri som får mig att läsa sidorna om och om igen.
(Läs annars "Som stjärnor i natten". Då känner jag väldigt mycket kan jag säga heh)
June 25, 2016
Har väldigt svårt för att bestämma mig för ifall jag ska ge en fyra eller femma faktiskt, så den fyra som jag gett nu är en mycket, mycket stark sådan. Tror att det lilla som stör mig med den här boken beror på att jag helt enkelt inte tillhör riktigt rätt målgrupp.
Jag tyckte verkligen om den här boken och läste ut den alldeles för snabbt. Jag är imponerad av hur författaren tacklar temat, och det är intressant att olika typer av sörjande och bearbetning visas även om det är huvudpersonens sorg som är i fokus. Tycker också att det är fint att en som läsare får lära känna Moa genom Kims tankar och minnen. Kim är för övrigt en fantastisk karaktär, har varit fint att få ryckas med i hennes berg- och dalbana till liv från att hennes bästis dog till hur hon till slut löser mysteriet med det hela.
Jag tyckte verkligen om den här boken och läste ut den alldeles för snabbt. Jag är imponerad av hur författaren tacklar temat, och det är intressant att olika typer av sörjande och bearbetning visas även om det är huvudpersonens sorg som är i fokus. Tycker också att det är fint att en som läsare får lära känna Moa genom Kims tankar och minnen. Kim är för övrigt en fantastisk karaktär, har varit fint att få ryckas med i hennes berg- och dalbana till liv från att hennes bästis dog till hur hon till slut löser mysteriet med det hela.
July 14, 2016
Christine Lundgrens debutroman känns, den där bottenlösa sorgen i att ha förlorat någon som man älskar. Hur går man vidare? Vi får följa Kim efter att hon har förlorat sin bästa kompis Moa i en bilolycka och fokuset ligger på Kim och tiden efter olyckan. Det är en bra skriven historia om hur olika människor hanterar sorg på olika sätt; någon drar sig undan, någon sörjer i tysthet och hur vi bearbetar saker på olika sätt i olika tempon. Det ryms mer än sorg i boken - det är en fin berättelse om vänskap och kärlek. För mig blev "Jag lever, tror jag" lite tung på sina ställen men oftast balanseras det upp med Kims svarta humor och sarkasm och jag gillar verkligen Kim som berättare. Den största frågan återstår dock: hur väl känner man egentligen sin bästa kompis?
April 15, 2016
Det här är egentligen en bok av den sort jag läst för många av och inte skulle läst om jag inte umgicks i samma kretsar som författaren. Men jag umgås i samma kretsar som författaren, så den var såklart skitbra.
För att vara seriös; Den VAR riktigt bra för att vara en bok av den sort jag läst för många av. Det var den verkligen. Och jag rekommenderar den.
För att vara seriös; Den VAR riktigt bra för att vara en bok av den sort jag läst för många av. Det var den verkligen. Och jag rekommenderar den.
March 29, 2016
Jag lever, tror jag behandlar ett väldigt tungt ämne. Ändå lyckas Christine Lundgren få in en hel del komedi och klockrena kommentarer. Det är en fin och välskriven bok som suger tag och hänger kvar även efter sista sidan. Rekommenderas!
May 12, 2016
En väldigt sorglig bok om sorg, med några twister som håller handlingen intressant.
Displaying 1 - 19 of 19 reviews