What do you think?
Rate this book
Den härskande klassen : en bok om Sveriges politiska elit
Något har gått snett med vår svenska demokrati. Genom ett offentligt mångmiljardstöd - som de själva beslutar om - har partierna gjort sig ekonomiskt oberoende av sina medlemmar. Det har skapat en samförståndskultur, där de olika lägren nu har mer gemensamt med varandra än med de väljargrupper som de påstår sig företräda.
Den härskande klassen är en initierad och underhållande skildring av en politisk aristokrati med tillhörande privilegier. Rekryteringsbasen utgörs av de knappa tre procent av befolkningen som ännu tillhör ett parti och toppaktörerna har ofta en likartad profil.
De har den "rätta" bakgrunden, i stor utsträckning byggd på personliga släktband. De betraktar sig själva som yrkesproffs snarare än som valda till några förtroendeuppdrag. Och de har inte det minsta problem med att byta sida när den dagen kommer. Det har lett till rena svängdörren mellan partierna och pr-branschen.
Går det verkligen att lita på sådana makthavare?
BENGT ERICSON är en av Sveriges mest erfarna journalister och författare till flera uppmärksammade böcker, senast Spekulanten med avslöjande inblickar i hur Erik Penser plundrades av det ekonomiskpolitiska etablissemanget. Han har också skrivit kritiker- och försäljningssuccén Den nya överklassen.
Den härskande klassen är en initierad och underhållande skildring av en politisk aristokrati med tillhörande privilegier. Rekryteringsbasen utgörs av de knappa tre procent av befolkningen som ännu tillhör ett parti och toppaktörerna har ofta en likartad profil.
De har den "rätta" bakgrunden, i stor utsträckning byggd på personliga släktband. De betraktar sig själva som yrkesproffs snarare än som valda till några förtroendeuppdrag. Och de har inte det minsta problem med att byta sida när den dagen kommer. Det har lett till rena svängdörren mellan partierna och pr-branschen.
Går det verkligen att lita på sådana makthavare?
BENGT ERICSON är en av Sveriges mest erfarna journalister och författare till flera uppmärksammade böcker, senast Spekulanten med avslöjande inblickar i hur Erik Penser plundrades av det ekonomiskpolitiska etablissemanget. Han har också skrivit kritiker- och försäljningssuccén Den nya överklassen.
- GenresNonfictionPolitics
237 pages, Hardcover
Published August 1, 2015
4 people are currently reading
35 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 8 of 8 reviews
August 1, 2021
Ämnet som Ericson skriver om är angeläget, och jag håller med honom i mycket han säger. Som offentlig tjänsteman gör det även mig fly förbannad när politiker och tjänstemän inte kan skilja på privata pengar och skattepengar. Men ganska tidigt i boken går Ericson vilse och börjar veva mot varenda väderkvarn han ser.
Rent språkligt är boken en katastrof. Den är som ett tvåhundra sidor långt blogginlägg där patron sitter på punschverandan och myndigt förklarar "hur det är". Tilltalet är förutom att vara uppfostrande även tidvis barnsligt.
Hur är det då med bokens innehåll?
Ericson lyckas med konststycket att inta motstridiga åsikter inom spannet av bara några sidor. I ena andetaget är Ericson förargad över kommunsammanslagningen under senare hälften av 1900-talet som avskaffade över 200 000 politiska förtroendeuppdrag och drömmer om en svunnen tid som flytt när färghandlaren i hans barndoms Grönköping kunde vara ordförande i kommunstyrelsen (s. 16-18). Bara för att ett kapitel senare ondgöra sig över (och hånle åt) riksdagsmännens utbildningsnivå (s. 30-35) vilket uppenbarligen inte var ett problem några sidor tidigare. Elitism när det passar.
Ericson upprörs även över riksdagsmännens gynnade position i Stockholms bostadsmarknad, men ger inte förslag på alternativ. Hade han föredragit att de bor på hotell för skattepengar? Eller att alla riksdagsledamöter, som ska företräda hela landet, endast kommer från och bor i Stockholm med omnejd?
Det växande antalet tjänstemän får även de en släng av sleven. Men ingenstans gör Ericson kopplingen att den nyliberala reformen med new public management som pågått sedan 1980-talet är grunden till den ökande kontrollen som kräver en växande administration trots utsagor om besparingar och effektiviseringar.
Ericson raljerar gärna om slöseriet med skattepengar, och det med all rätt. Men han försvarar med iver det största dränaget, nämligen det som går till vinstdrivande privata aktörer som finansieras och subventioneras med skattemedel. Han anklagar gärna politiker som kritiserar detta för att fara med ”förenkling och förljugenhet” (s. 129). Men hur står det till med detta hos Ericson själv?
Ericson sjunger kapitalismens lov i hans ivriga försvar av vinstdrivande företag som finansieras med skattemedel genom att hänvisa till att ”kunderna” är nöjda (s. 130-131). Om det endast vore kundnöjdhet som räknas så borde Ericson inte ha några större problem med de kommunala satsningar som han kritiserat endast ett par sidor tidigare. Om kunderna är nöjda så är väl allting frid och fröjd?
Det är den här dubbelmoralen hos Ericson som är så slående. Så fort det gäller någonting som faller honom i smaken så är plötsligt inte slöseriet något problem.
Om skolan skriver Ericson att ”de nationella proven ger en annan bild än Pisa” (s. 131), utan att ägna ett ord åt den kritik som de nationella proven fått från forskarhåll. Kritiken går bland annat ut på att det råder bristande likvärdighet i betygsättningen mellan lärare och mellan skolor; att det under lång tid pågått en betygsinflation framför allt på gymnasiet men även i grundskolan, samt att lärarna ofta gör generösare bedömningar än externa rättare, och att resultaten varierar kraftigt från ett år till nästa. Internationella återkommande och oberoende studier som Pisa och TIMSS visar visar inte den bild som Ericson vill måla upp i sitt försvar av dränaget på skattemedel, därför viftas de bort med en hand. Det är ”förenkling och förljugenhet” om något.
Vidare skriver Ericson om OECD:s Better Life Index där Sverige hamnar på tredje plats i detta ”inofficiella må-bra-VM” (s. 196). Ett mer relevant index än OECD:s, som bygger på relativa jämförelser, är UNDP:s Human Development Index där Sverige på bara ett decennium rasat från en andraplats till en fjortondeplats år 2015, samma år som Ericson publicerade sin bok. Det är en väldigt oroväckande utveckling, men om detta har Ericson ingenting att säga i sin nordkoreanska hyllning av Alliansåren. Återigen ”förenkling och förljugenhet” från Ericson.
Ericson skriver att ”faktum är ändå att de ekonomiska resurser som slussas vidare till vård, skola och omsorg aldrig har varit så stora som nu” (s. 130). Visst. Men Sveriges befolkning har heller aldrig varit så stor som nu. Det intressanta torde vara per capita och hur mycket som verkligen kommer medborgarna till del och inte försvinner ner i privata fickor.
Apropå vinster i välfärden skriver Ericson: ”Under 2014 upphandlade landets kommuner välfärdstjänster för lite mer än 100 miljarder kronor. Av den summan gick uppskattningsvis en dryg miljard tillbaka som vinstutdelning till de privata ägarna” (s. 138).
Inte ett ord om vem som har gjort den uppskattningen eller hur den gick till. ”Förenkling och förljugenhet” var ordet, sa Bull.
Om vi bortser ifrån att Ericson gör det lite väl enkelt för sig genom att "glömma" att titta på avkastningen på eget kapital, som i välfärdssektorn är 28 procent, det vill säga dubbelt så hög som i näringslivet i snitt, samt det operativa kapitalet med en median vinstnivå på 47 procent, så är den principiella frågan att medborgarnas pengar skall komma medborgarna till del. Varför accepterar Ericson och hans gelikar ens en procents svinn (en miljard!) ner i privata fickor? Hade det varit acceptabelt för dem om kommunala politiker och tjänstemän hade avsatt en procent eller en miljard åt sig själva? Det är samma skattepengar vi talar om.
Det är så synd på rara ärter. Ericson hade ett väldigt viktigt och intressant ämne att skriva om, men det höll inte. Bokens styrkor är avsnitten som handlar om det vansinniga EU-maskineriet och strömhoppet mellan politiskt styrd sektor och det privata näringslivet. Men det är inte nog för att höja upp betyget.
Rent språkligt är boken en katastrof. Den är som ett tvåhundra sidor långt blogginlägg där patron sitter på punschverandan och myndigt förklarar "hur det är". Tilltalet är förutom att vara uppfostrande även tidvis barnsligt.
Hur är det då med bokens innehåll?
Ericson lyckas med konststycket att inta motstridiga åsikter inom spannet av bara några sidor. I ena andetaget är Ericson förargad över kommunsammanslagningen under senare hälften av 1900-talet som avskaffade över 200 000 politiska förtroendeuppdrag och drömmer om en svunnen tid som flytt när färghandlaren i hans barndoms Grönköping kunde vara ordförande i kommunstyrelsen (s. 16-18). Bara för att ett kapitel senare ondgöra sig över (och hånle åt) riksdagsmännens utbildningsnivå (s. 30-35) vilket uppenbarligen inte var ett problem några sidor tidigare. Elitism när det passar.
Ericson upprörs även över riksdagsmännens gynnade position i Stockholms bostadsmarknad, men ger inte förslag på alternativ. Hade han föredragit att de bor på hotell för skattepengar? Eller att alla riksdagsledamöter, som ska företräda hela landet, endast kommer från och bor i Stockholm med omnejd?
Det växande antalet tjänstemän får även de en släng av sleven. Men ingenstans gör Ericson kopplingen att den nyliberala reformen med new public management som pågått sedan 1980-talet är grunden till den ökande kontrollen som kräver en växande administration trots utsagor om besparingar och effektiviseringar.
Ericson raljerar gärna om slöseriet med skattepengar, och det med all rätt. Men han försvarar med iver det största dränaget, nämligen det som går till vinstdrivande privata aktörer som finansieras och subventioneras med skattemedel. Han anklagar gärna politiker som kritiserar detta för att fara med ”förenkling och förljugenhet” (s. 129). Men hur står det till med detta hos Ericson själv?
Ericson sjunger kapitalismens lov i hans ivriga försvar av vinstdrivande företag som finansieras med skattemedel genom att hänvisa till att ”kunderna” är nöjda (s. 130-131). Om det endast vore kundnöjdhet som räknas så borde Ericson inte ha några större problem med de kommunala satsningar som han kritiserat endast ett par sidor tidigare. Om kunderna är nöjda så är väl allting frid och fröjd?
Det är den här dubbelmoralen hos Ericson som är så slående. Så fort det gäller någonting som faller honom i smaken så är plötsligt inte slöseriet något problem.
Om skolan skriver Ericson att ”de nationella proven ger en annan bild än Pisa” (s. 131), utan att ägna ett ord åt den kritik som de nationella proven fått från forskarhåll. Kritiken går bland annat ut på att det råder bristande likvärdighet i betygsättningen mellan lärare och mellan skolor; att det under lång tid pågått en betygsinflation framför allt på gymnasiet men även i grundskolan, samt att lärarna ofta gör generösare bedömningar än externa rättare, och att resultaten varierar kraftigt från ett år till nästa. Internationella återkommande och oberoende studier som Pisa och TIMSS visar visar inte den bild som Ericson vill måla upp i sitt försvar av dränaget på skattemedel, därför viftas de bort med en hand. Det är ”förenkling och förljugenhet” om något.
Vidare skriver Ericson om OECD:s Better Life Index där Sverige hamnar på tredje plats i detta ”inofficiella må-bra-VM” (s. 196). Ett mer relevant index än OECD:s, som bygger på relativa jämförelser, är UNDP:s Human Development Index där Sverige på bara ett decennium rasat från en andraplats till en fjortondeplats år 2015, samma år som Ericson publicerade sin bok. Det är en väldigt oroväckande utveckling, men om detta har Ericson ingenting att säga i sin nordkoreanska hyllning av Alliansåren. Återigen ”förenkling och förljugenhet” från Ericson.
Ericson skriver att ”faktum är ändå att de ekonomiska resurser som slussas vidare till vård, skola och omsorg aldrig har varit så stora som nu” (s. 130). Visst. Men Sveriges befolkning har heller aldrig varit så stor som nu. Det intressanta torde vara per capita och hur mycket som verkligen kommer medborgarna till del och inte försvinner ner i privata fickor.
Apropå vinster i välfärden skriver Ericson: ”Under 2014 upphandlade landets kommuner välfärdstjänster för lite mer än 100 miljarder kronor. Av den summan gick uppskattningsvis en dryg miljard tillbaka som vinstutdelning till de privata ägarna” (s. 138).
Inte ett ord om vem som har gjort den uppskattningen eller hur den gick till. ”Förenkling och förljugenhet” var ordet, sa Bull.
Om vi bortser ifrån att Ericson gör det lite väl enkelt för sig genom att "glömma" att titta på avkastningen på eget kapital, som i välfärdssektorn är 28 procent, det vill säga dubbelt så hög som i näringslivet i snitt, samt det operativa kapitalet med en median vinstnivå på 47 procent, så är den principiella frågan att medborgarnas pengar skall komma medborgarna till del. Varför accepterar Ericson och hans gelikar ens en procents svinn (en miljard!) ner i privata fickor? Hade det varit acceptabelt för dem om kommunala politiker och tjänstemän hade avsatt en procent eller en miljard åt sig själva? Det är samma skattepengar vi talar om.
Det är så synd på rara ärter. Ericson hade ett väldigt viktigt och intressant ämne att skriva om, men det höll inte. Bokens styrkor är avsnitten som handlar om det vansinniga EU-maskineriet och strömhoppet mellan politiskt styrd sektor och det privata näringslivet. Men det är inte nog för att höja upp betyget.
July 17, 2017
• Triangulating: taking facts and opinions from each side and reasoning from a third point of view. Strategy of Clinton.
• Politicians being very average in education but still living in a different level with respect to income and job security
• Career politicians seemingly only going in the direction of the fattest pay check, however obviously not always true: humans have other motivations than money, but selfishness is big and the incentives are there
• How money through lobbying weighs heavily and influences politicians. And that it's unregulated in Sweden.
• Recommending friends for top positions
• Opportunism: Flipping sides when it seems to have more benefits
• Municipalities starting more or less crazy projects to brag about with little financial backing -and tax payers paying for it. You have to do something with the money but what are the real options?
• Corruption nothing new but how wide spread is it and how democratic is Sweden really? And how much money can a politician make? What happens behind the scenes, is the media shining trough?
• Politicians being very average in education but still living in a different level with respect to income and job security
• Career politicians seemingly only going in the direction of the fattest pay check, however obviously not always true: humans have other motivations than money, but selfishness is big and the incentives are there
• How money through lobbying weighs heavily and influences politicians. And that it's unregulated in Sweden.
• Recommending friends for top positions
• Opportunism: Flipping sides when it seems to have more benefits
• Municipalities starting more or less crazy projects to brag about with little financial backing -and tax payers paying for it. You have to do something with the money but what are the real options?
• Corruption nothing new but how wide spread is it and how democratic is Sweden really? And how much money can a politician make? What happens behind the scenes, is the media shining trough?
March 20, 2018
Intressant läsning. Bengt Ericson kanske bara nuddar vid vissa områden, men han berör något viktigt. Varför politikerföraktet har ökat och människor känner sig maktlösa. Hur distansen mellan politikerna och invånarna har ökat. Det finns mycket att fördjupa sig i och reflektera över.
August 2, 2018
Viktig bok om vårt land och korruptionsproblem i toppskikten. Upplevde vissa delar som något röriga, men överlag välskriven och bra!
April 7, 2022
Ganska tramsig i sitt anslag. Som om journalister inte vore samma korrupta dårar som politiker..
March 21, 2017
Jag trodde inte det var så illa med demokratin. Jag känner mig dessualiniserad Boken slår åt höger som vänster. Att komunsammanslagarna och partistödet skulle gav och ger sådan effekt var nytt för mig. Att tillsättandet av tjänster till så stor del grundas på kontakter och släktband. Mer än meriter och faktisk kompetens är skrämmande.
July 24, 2016
Klockren och supertydlig bok om hur våra politiker missbrukar sin makt och våra skattepengar, lättläst och lätt förstålig som bör läsas av hela vår befolkning så alla får upp ögonen för detta missbruk så det kan bli ett stopp på det.
Ibland kunde man uppfatta författaren som bitter, men oftast opartisk och höll sig bara till fakta.
Läsvärd!
Ibland kunde man uppfatta författaren som bitter, men oftast opartisk och höll sig bara till fakta.
Läsvärd!
April 27, 2024
Alla som tror att Sverige är demokratins högborg borde läsa denna bok och förfasa sig över det gigantiska partistödet och inaveln inom politik och PR-branschen mm.
Displaying 1 - 8 of 8 reviews