På en ö en bit från civilisationen pågår bygget av en fyr under överinseende av dess ingenjör Karl. Bygget omgärdas av mystiska händelser – djur som dödas, utrustning som försvinner – och i takt med att byggnaden höjer sig över marken börjar Karl mer och mer tappa greppet om tillvaron.
Man får nog karaktärisera det här som en psykologisk skräckberättelse, och en intensiv och febrig sådan. Dahlström använder språket för att skapa en stämning av oro och ovisshet som för mig för tankarna till David Lynchs filmer, och för den delen även till ”The Lighthouse” av Robert Eggers som den ju också delar tematik med. Det är en obehaglig men stark läsning.
Fyren som i många andra sammanhang är en symbol för vägledning, upplysning och hopp blir här närmast det motsatta: en fallossymbol som ger prov på civilisationens och manlighetens sämsta sidor. Att ordet fyr också kan användas för att beteckna just en man blir relevant i sammanhanget, och dess funktion som räkneord (ett, två, tre, fyr) får också spela en viss roll i boken.