När statsministern frågade hur det skulle kännas att dö på sin post insåg hon det helt säkert; hon skulle dö i bankvalvet. Men det som sommaren 1973 blev känt som Norrmalmstorgsdramat fick mot alla odds ett lyckligt slut. Kristin Enmark, då 23 år, överlevde. Polisens psykologer sa efteråt att hon var sjuk när hon insett att det största reella hotet kom från polisen, att hon gjort fel när hon gjort allt för att överleva.
Man uppfann Stockholmssyndromet", en diagnos lika kvinnoföraktande och felaktig som tanken att kvinnor som misshandlas och dödas i sina förhållanden har sig själva att skylla.
I Jag blev Stockholmssyndromet" berättar Kristin Enmark om skräcken i valvet, skuldkänslorna efteråt och om sitt intensiva kärleksförhållande med Clark Olofsson, den unge bankrånare som polisen förde till banken för att förhandla med rånaren som tagit gisslan. Den enda person hon anser försökte skydda henne.
Det var jag som fick skulden", säger hon. "Inte rånaren. Och inte samhället som inte kunde hjälpa mig.
Med stor font, långt mellan raderna och naiv ton framstår inte boken som något mästerverk. Men det finns en idé som förs fram som jag tycker är ytterst relevant. Nämligen att det inte finns något Stockholmssyndrom! Det s.k. Stockholmssyndromet är ett hittepå som uppstod för att dölja en polisinsats som var så undermålig att en kvinnlig gisslan kände större tilltro till den rånare som höll henne fången än de poliser som skulle "skydda" henne. Inför det cluster fuck som Norrmalmstorgsdramat innebar hittade polisens chefspsykiatriker hellre på att helt nytt "syndrom" för att skuldbelägga en redan mycket utsatt kvinna än att polisen helt enkelt skulle få ta ansvar för ett uselt utfört jobb. Grattis patriarkatet!
Stor font, brett mellan raderna, hafsigt & slarvigt skrivet, osammanhängande & motsägelsefullt. Dessutom dåliga källhänvisningar, många stavfel, dubbla ord, konstiga meningar av typ ”klipp och klistra” fel. Något enstaka fel kan ju slinka igenom, men inte i denna mängd. Korrekturläsning verkar inte ha skett överhuvudtaget. Jag ställer mig frågan om inte ens författaren själv orkade läsa sin bok.... Dåligt, tråkigt och oförsvarbart att publicera en bok med så låg kvalité. Enda skälet att jag fortsatt läsa är att en intressant tes tas upp; Stockholmssyndromet har konstruerats för att dölja polisens och samhällets tillkortakommanden. Tyvärr slutar historien om Norrmalmsdramat och tankarna om Stockholmssyndromet strax innan halva boken och går över till författarens kärleksliv, vilket (för mig i alla fall) är tämligen ointressant. Kommer härda ut och läsa de sista sidorna också. Vem vet, jag blir kanske överraskad.
Innehållet för mig var nytt, jag har ju hört om Stockholmssyndromet, men är för ung för att ha varit med när begreppet myntades. Lite intressant var det.
Jag irriterade mig dock på alla fel i boken med upprepade ord och ibland felaktiga meningar vilket borde ha upptäckts vid en korrekturläsning. Något enstaka är ju svårt att komma ifrån, men nu kändes det som att det var så pass många att det sänkte läsupplevelsen för min del.
Tror ej detta var den exakta versionen jag läste men den var helt okej. Den hoppade dock väldigt mycket i handlingen, mycket upprepningar och ingen tydlig röd tråd. Det var mer en faktabok där de la fram information och inte en berättelse, så lite svårlöst ibland. Intressant diskussion om stockholmsyndromet och hur det begreppet lägger skuld på offren (gisslan) istället för polisen och staten. Sjukt hur gisslan behandlades av samhället efteråt.
Áhugaverð bók um bankaránið og gíslatökuna við Norrmalmstorgs í Stokkhólmi. Forvitnilegt að lesa um hvernig Stokkhólmssyndromið varð til og gagnrýnina á því. Símtalið milli Olof Palme og Kristin Enmark er sérstaklega áhugavert og magnað.
Intressant att få höra om Norrmalmstorgsdramat från gisslans perspektiv, men tråkigt att det inte gjordes bättre än såhär. Det fanns ingen direkt ny information om man bara är lite inläst om vad som pågick i banken och runt omkring. Dessutom är boken i desperat behov av en korrekturläsning eller fem, det var väldigt många stavfel och konstig grammatik, väldigt tydliga klipp och klistra-meningar ibland. Det kändes som att den blivit ihopslängd i all hast och inte ett dugg genomarbetad.
Dock tycker jag själv att det är intressant att läsa om varför Stockholmssyndromet är en påhittad diagnos för att rättfärdiga myndigheters inte så tillfredsställande handlande och istället lägga skuld och ansvar på gisslan. Jag önskar att de hade gått mer in på diskussionen kring det, då Enmark själv verkar vara en kvinna med starka principer och tankar om det.
Om man vill lära sig om Norrmalmstorgsdramat så rekommenderar jag en av alla tusen dokumentärer istället (Kriminalarkivet på SVT dedikerar hela andra säsongen till det exempelvis!).
Bara genom att öppna ”Jag blev Stockholmssyndromet” förstår man att det inte är något mästerverk. Typsnittet kan närmast liknas vid en barnbok. Historien är dock intressant. Jag var inte särskilt insatt i Norrmalmstorgsdramat sedan tidigare så för mig var det mesta nytt. Jag vet dock inte om jag köper Kristins syfte med boken… det blir lite motstridigt att gå emot begreppet ”Stockholmssyndromet” samtidigt som hon vill bli gravid med Clarks barn. Sista delen som var en transkribering av samtalet mellan Kristin och Olof Palme var dessutom smärtsamt att läsa, inte på grund av samtalets innehåll utan på grund av sättet Kristin pratar på. Den delen hade kunnat strykas utan protester från boken. Boken hade dessutom mått bra av en korrekturläsning… Jag skulle kunna sammanfatta min recension till intressant innehåll, bristfälligt utförande. Det finns antagligen andra böcker som tar upp fallet på ett bättre sätt.
Diskussionen om Stockholmssyndromet blossar upp med jämna mellanrum, och det är intressant att försöka hänga med. Kristin Enmarks perspektiv på det hela är både viktigt och intressant. Dock upplever jag en stor del av kritiken mot syndromet som känsloladdad. Helt rimligt, men det blir inget starkt fall, även om jag fått omvärdera det som syndrom. Synd att boken är så pass dåligt skriven, för den hade verkligen potential för att skapa debatt, både allmän och vetenskaplig.
Som så många andra skrivit så kunde detta ha blivit en bra bok. Historien är välkänd och intressant, och speciellt när vi får den berättad inifrån, från en gisslan själv. Men oj så boken hade behövt en ordentlig korrektur och finputsning. Mycket stavfel och grammatiska fel som skapar irritation i läsningen. Annars också skrivet på ett ganska barnsligt sätt, vilket känns tråkigt, men på samma gång också gör boken lättläst. En annan sak jag stör mig på är de objektiva inledningarna på kapitlen, där det ganska sent framgår vem som är berättare av de historierna.
3,5 stjärna. Intressant skildring ur ett perspektiv jag inte hört mycket om förut. Får en att spontant ifrågasätta legitimiten i Stockholmssyndromet men visar ändå att oväntade starka band skapas i extrema situationer. Biografiskt skriven men jag hade gärna också sett det ihop med ett mer vetenskapligt perspektiv.
Det hade blivit dags att provläsa några nya McFreuds till fördjupningsprojektet i grundkursen i psykologi, en gammal god tradition sedan 2007 eller så.
Läsvärd endast för transkriberingen av telefonsamtalet med Olof Palme, vilket påminner om ett Sverige som inte längre existerar. Går det att föreställa sig Löfvén på tråden direkt in i ett bankvalv för att tala förstånd med de inblandade i ett gisslandrama. "Kaj, det är din mamma. Ge upp, ge upp."-situationen, som föregår detta är också bisarr.
Annars undermåligt skriven; högt blandas med lågt, irrelevanta och irrationella detaljer, en hel del korrfel och ett naivt målande bildspråk som kanske inte hör hemma i en bok som handlar om ett trauma. Elakt, men Enmark tycks ha fastnat i 20-nåntingens psyke. Hon utbildade sig till terapeut, vilket är tecken på ännu en försvarsmekanism, intellektualisering.