Five, Seven, Five

by David Lindley (Contributor)

Five, Seven, Five

54 pages, Paperback

First published January 1, 2003

About the author

David Lindley is a theoretical physicist and author. He holds a B.A. in theoretical physics from Cambridge University and a PhD in astrophysics from the University of Sussex. Then he was a postdoctoral researcher at Cambridge University.

Reviews

[Hjortronhyllan · Rating 2 out of 5]

Läst mellan morgonsolen och sommarens första regn.

I David Lindleys samling försöker han att förena japansk haikuform med en mer västerländsk fragmentpoetik, strikt låst vid 5-7-5-mönstret där samlingen också snillrikt men ganska uttråkat hämtar sitt namn ifrån. Det finns disciplin, ett tydligt projekt, en vilja att skala bort allt överflöd tills bara ett ögonblick återstår, men lyckas han? Problemet är att alltför många av dessa ögonblick aldrig börjar leva.

Lindleys dikter söker det koncentrerade och gåtfulla, men bilderna förblir ofta snävt privata snarare än öppnande. Naturmotiven fungerar mer som kod än som pensel och dikterna känns avlägsna istället för meditativa.

Wind disturbs the pond’s surface,
clouds are drawn across the sun.

Ett exempel på en naturiakttagelse, men ingen egentlig förvandling. Baldn de tidigare haikudiktare jag läst öppnar de ofta ett tomrum där läsaren själv får stiga in. Lindley stänger istället dikten innan man hunnit fram till den. Många texter bara finns där på sidan. Jag känner sällan någon samklang, inget riktigt flöde mellan dikterna, ingen större rörelse under ytan.

Överraskande nog mitt i monotonin, kommer några haiku som faktiskt håller kvar mig.

I lived among books.
Sometimes I thought of the sea
and a ship's siren.

She lives her life but
I know the taste of her lips
better than she does.

I wait in the snow
because she said she would come.
So white, so silent. 

Det uppstår plötsligt ett liv bortom konstruktionen. En längtan till havet bryter igenom formats dammiga stillhet och bilden får resonans långt utanför sina sjutton stavelser.Äntligen något mänskligt. Något besatt, sorgset och intimt. Lindley kan helt enkelt inte gömma sig bakom gåtfullhet eller surrealistiska blinkningar. Bilden blir enkel, men den lever. Kylan, väntan och tystnaden känns omedelbart i kroppen. Äntligen.

Problemet med denna samling av kortdikter är dess monotonin. En enstaka haiku kan glimra till med full kraft, men resterande stavelser fastnar i samma tonläge. Det blir extra tydligt när Lindley träffar rätt med ett lågmält men genuint nu. Då inser man att han missar och de resterande dikterna reduceras för att de inte känns levande.
Lindley behärskar reduktionens teknik bättre än dess mysterium.