Trado

by Athena Farrokhzad, Svetlana Cârstean

Svetlana Cârstean och Athena Farrokhzad träffades på en översättarworkshop 2012. Mötet utmynnade i att de tolkade varandras diktsamlingar Skruvstädsblomman och Vitsvit till svenska respektive rumänska, utan att behärska språken ifråga. Trado är en fortsättning på deras samarbete. Här är originalet en konsekvens av översättningen, i en dikt om arv, förräderi och vänskap, där två röster blandar sig och byter plats.

Genres: Poetry, Sweden, Romania, Iran, Swedish Literature, Romanian Literature

250 pages, Hardcover

First published January 1, 2016

Reviews

[Maria Roxana]

”Svetlana a spus: Oare se poate ca pierderea să nu se mai identifice cu tot ceea ce e încă la început. Oare cuvântul poate să dispară din dicționare și culoarea poate să pălească în tablouri. Oare se poate ca prima piatră aruncată să se transforme în bumerang. Oare soarele dreptății poate să cadă din cer. Oare lumea poate să o ia încă o dată de la capăt cu păsările ei inocente. Oare pământul poate să devină iar fertil ca la vremea primei recolte. Oare munții și văile pot să-și reia poziția lor de la început, la fel precum coaja și miezul, tija și petala, zahărul și sarea.

Eu am spus: Lumea e făcută din ghivece sparte. Nu cred că cioburi ca acestea se mai pot vindeca vreodată.
Nu înțeleg de ce experiența pierderii nu mi-a dat acel fel de resemnare care transformă omul într-o ființă demnă de a fi iubită. De ce încă tremur ca o frunză la gândul viitoarei mele căderi. De ce am spart ghivecele cu ciocanul care m-ar fi ajutat să modelez lumea.”

” Svetlana a spus: Dacă vrei să scrii despre pierdere, cineva pe care-l iubești trebuie să te părăsească, numai așa vei înțelege sensul acestui cuvânt.

Svetlana a spus: Când cineva te părăsește, el a încetat deja să fie cel pe care îl iubești.

Svetlana a spus: Cel pe care-l iubești rămâne lângă tine oricare ar fi distrugerea pe care o pricinuiești.”

[Ada]

Dues poetes que es troben i que decideixen traduir-se mútuament, sense conèixer la llengua de l'altra. Dues poetes que depenen l'una de l'altra i que, a través d'aquest exercici de traïció i d'amor, troben nous horitzons en l'escriptura pròpia.

Al final dels dos poemaris: un tractat poètic escrit en comú sobre la traducció. Una delícia.

[Roxana Chirilă]

„Trado” m-a făcut să mă simt de parcă aș fi citit odele unui bărbat care s-a îndrăgostit de prietena mea cea mai bună și acum îi laudă frumusețea, misterul, sânii, fundul și magia și se plânge de proverbiala cruzime a iubirii. Ceea ce e ok, doar că în timp ce îndrăgostitul vorbește de privirea ei pătrunzătoare, sânii ca doi pui de căprioară și imposibilitatea de a-i pătrunde gândurile ascunse, prietena mea vine la mine și zice, „Ai chef să ne uităm la un episod de Dr. Who?”, mâncăm fursecuri și stăm de vorbă despre una-alta. Ne cunoaștem într-un context destul de profund, personal, dar foarte diferit.

Volumul are trei părți: versuri scrise de Svetlana Cârstean la început, versuri scrise de Athena Farrokhzad la final, iar la mijloc citate despre traduceri luate din diverse locuri și intercalate cu versuri scrise de amândouă (cred). Nu sunt poezii separate, fiecare parte e mai degrabă un fel de tot.

Ideile de bază sunt trecuturile lor, identitățile lor de poete, faptul că s-au descoperit una pe alta traducând, că au început să se confunde ca personalitate tot traducându-se, că munca lor de poete e ca o traducere, că traducerile lor sunt ca o nouă creație poetică.

E o carte destul de interesantă din punctul de vedere al conceptului, dar nu neapărat una pe care aș reciti-o. Parcă nu mi s-a părut că s-a legat foarte puternic – cumva parcă s-a lungit prea mult (partea din mijloc e vinovatul principal aici), sau poate versurile n-au fost de neuitat.

[Johan Fahlvik Thilander]

Möjligtvis känns denna mer som ett projekt än en självständig text - ibland som ett resultat från en workshop.

Farrokhzad: ton och form känns igen från hennes Vitsvit:

Svetlana sa: Där jag kommer ifrån stjäls orden ur munnar så som brödet stulits ur våra munnar

Cârstean: känns roligare att läsa pga att det är ett nytt författarskap för mig. Vardagligt och brutalt:

Gravitation
är
när
tvådagarskön
för olja och socker
börjar röra sig

Gemensamma essän: lyfter denna "triptyk". Tankar om översättning och skrivande är superintressanta:

I någon grad innehåller [---] alla översättningar en potentiell text, ett nytt original, mellan sina rader.

[Sylvanas]

tengo el corazon encogido ❤️‍🩹❤️‍🩹❤️‍🩹❤️‍🩹

[Răzvan Ionescu]

Svetlana Cârstean and Athena Farrokzhad met at a translation workshop at Biskops-Arnö, in 2012. In time they became each other's translator in their respective languages. And in 2016 they came out with this beautiful joint collection, which hit me right in the feels in so many ways.

On the surface level, simply by its nature: a Romanian-Swedish book, belonging equally to both cultures, written by two poets with strong personalities.

But then we have the themes: we start strongly with a poem on the universality of everyday experiences - "când se lasă seara peste Bagarmossen / diferențele dintre locul din care ai plecat și cel în care ai venit să șterg". Unless we're in the Swedish edition, there we start strongly with us mirroring the people in our lives and us finding ourselves in others - "Svetlana sa: jag har blivit vuxen med mina dikter. De hart lärt mig saker om människor och jag har lärt dem saker om dikter. [...] Att den kvinna som går under i dikten alltid är min mor, att hon sitter mellan raderna och gråter / Jag sa: Jag tror att det i dina dikter skulle kunna finnas ett hem för mig"

There's a great deal about parents. About their legacy, about how you are them to a maybe larger degree than you're comfortable with. About words and memories that will stay with you long after they're gone. Are you taking care of their legacy? Are you being who they wanted you to be? They did so much for you, are you doing as much for them? Are you a bit of a traitor?

There's a great deal about betrayal. Are our words just words? Will we rise up to the challenge when the time comes? Is it even possible for two persons to really understand each other or will their own words betray them? There's a linguistic connection between translation and betrayal: trado - trădare - förräderi - betrayal. This idea is expanded upon in the part of the book signed by both authors, where things get really meta. Is translation a form of betrayal? Can you ever be faithful to the original text? Or is it that through the back and forth of translation we create a text, much like this part was written, and we created a we?

I like them. They're good questions. You don't get the answers, it's not a particularly light book to begin with, but you're left with that melancholic smile. And with the feeling that you've experienced some sort of togetherness.

Trado was published in Romania by Editura Nemira and in Sweden by Albert Bonniers Forlag. Your local book store could fix you up with a copy, maybe, I think.

[Dominika]

This was so great. The book opens with two chapters of poems written in two bold, distinctive female voices which then blend together in an essay on translation. And while the rhetorical link translator - traitor has been repeated in literature ad nauseum, the authors offer so much more: a new, visceral spin on how to understand translation, how one can experiment with it, how to live as a translator (aka: a person) or even how to be a believer in translation. It’s brave, it’s tender, it’s beautifully written; if I was teaching Translation Philosophy 101 this would be on the required reading list. I loved it to pieces and will be rereading it soon.

[Maria Skoczyńska]

Totally loved it. It's rare to see two poetic female forces collaborating together and read breathtaking poetical dialogue between them, reviewing past, present, revolutions, the countries of origins and most of all - language fluctuating between them and us, readers. It's something more, something moving about friendship that is intercultural, learning from each other, spoken in a very own language of expression. And in the end, it's fantastic work of translation. Translator is no more the traitor, but a friend waiting for the author outside of his/her home to help him carry on the words through the borders.

[FannyWiola]

Poesi är svårt att ha en åsikt om, tycker jag. Jag är lite för tidig i mitt poesiläsande för att riktigt kunna artikulera varför det här inte greppade mig. Bäst tyckte jag om häftet om översättning, vilket till stor del består av väl valda citat från andra författare och översättare. Givetvis har poesin höjdpunkter men jag kom hela tiden på mig själv med att glida iväg i tanken, trots att jag är en väldigt fokuserad läsare. Men boken är fortfarande intressant och oerhört vacker, så jag rekommenderar den, men till en van poesiläsare.

[intet_]

Athena Farrokhzad, Trado
s. 36-7

⊳

Svetlana sa: Jag skriver inte för att föra någon jag älskar i säkerhet. Jag skriver för att spränga bort fördämningarna, öppna vilddjurens burar, dra bort höljet över de krälande maskarna, släppa ut den undergång som bebor krukorna. Jag skriver för att få reda på vad min skrift är förmögen att förstöra.

⊳

Svetlana sa: När intentionen bakom orden lyser igenom ödeläggs deras kraft. Orden ska överrumpla som en krock mellan kontinentalplattor som inte gett utslag på mätaren. Som en haverikommission som sammanträder innan katastrofen inträffat.

Svetlana sa: först när orden biter den hand som föder dem kan de bli till vapen i någon annans.


--


Svetlana Cârstean, Trado
s. 9

⊳

Aldrig överskred Din grymhet Din ömhet.
Borta är spåren av den gamla smärtan
spåren av blicken från förr.

Välkommen, gravitation, till mitt liv.
Nya hymner ska skrivas.
Döttrar till gamla revolutioner
som de inte själva gjorde
vars eldar de inte själva tände
har bara avbildningar av kampen inristade
i huden på sina bröstkorgar.
Men vapnen är andra.
Andra vapen fick de
andra vapen hanterar de
Dina döttrar som Du
satte att födas vid slutet av gamla revolutioner.


s. 38-9

⊳

Till och med Platonov applåderade de rödas
revolution
de vitas nederlag.
Men inte Oblomov.
Verkligen inte han.
Ingenting var vitare
ingenting var rödare
än någonting annat.
För honom var ingenting gammalt
ingenting nytt.

Han höll bara andan.


s. 43

⊳

Här framträder vi inte i en perfekt spegel
här framträder vi inte i någon spegel alls
här sitter flickorna på små identiska stolar
mittemot varandra.


--


Svetlana Cârstean och Athena Farrokhzad, Trado
s. 7

⊳

Att berätta för den andra är ett förräderi.
Och på samma gång en lojalitetsakt.
Att skriva om den andra är en översättning.
Och på samma gång en kärleksakt.

Hur ska översättningen av verkligheten översättas?
Hur många speglar måste vi slå sönder för att ta oss dit?


s. 8-9

⊳

Att skriva om den som har översatt dig.
Att skriva om den som har förrått dig.
Att skriva för att på nytt kunna översätta.
Att översätta för att på nytt kunna skriva.
Att översätta den som har skrivit om dig.
Att översätta den som har förrått dig.


s. 15

⊳

E. M. Cioran skriver: En översättning är dålig när den är tydligare, mer begriplig, än originalet. Det visar att den inte lyckats bevara tvetydigheter, att översättaren har kapat av dem, vilket är ett brott.


s. 26

⊳

Walter Benjamin skriver: En översättning befinner sig emellertid inte som dikten mitt inne i en språkets egen trollskog, utan utanför och framför den, och söker utan att själv stiga ditin locka originalet in i den, intill den plats där ekot i det egna språket förmår ge en återklang av verket på det andra.


s. 31

⊳

Vi kommer ur den talande tystnaden.
Vi förråder tystnadens pakt.
Vi skriver för att kunna fortsätta tiga medan vi talar.
Vi översätter för att fastställa tystnadens exakta plats.

⊳

Marguerite Duras skriver: Att skriva är också att inte tala. Det är att tiga. Det är att skrika utan ljud.


s. 35

⊳

Rosmarie Waldrop skriver: Författaren/översättaren dödar och blir dödad, skriver och blir skriven. Författaren översätter/dödar Gud och identifierar sig på samma gång med honom i rollen som skapare som kommer att översättas/dödas av sin skapelse. Ordet dödar.

Edmond Jàbes skriver: Vi åldras genom ordet. Vi dör av översättning.


s. 36

⊳

Rosmarie Waldrop skriver: Det är det särskilda oöversättbara momentet i en text som tillåter oss att se det främmande språket i dess helhet.

Det oöversättbara väntar på sin tur för att sätta ljus på det översättbara.
Det väntar i sin tur för att påbörja betydelseförhandlingen.


s. 37

⊳

Det som måste skrivas av det som går att skriva
kan bara vara det som inte går att skriva.
Det som måste älskas av det som går att älska
kan bara vara det som inte går att älska.
Det som måste förrådas av det som går att förråda
kan bara vara det som inte går att förråda.

Jacques Derrida skriver: Det som måste översättas av det som är oöversättbart kan bara vara det oöversättbara.

[Facundo Lizarraga]

El editor me explicó como había sido la construcción de este libro y no pude evitar comprarlo. Es como dicen las traductoras al español, es un libro escrito a 8 manos lo cual me vuela la cabeza, tengo mil de dudas pero no voy a tener ninguna respuesta más que la que me da el texto.

El primero de Athena me pareció muchísimo mas violento, mas enfurecido, rabioso casi. Arranca diciendo:

Svetlana me dijo: me convertí en adulta con mis poemas. Me enseñaron acerca de las personas y a estas les enseñé acerca de la poesía. Les enseñé a sumergirse en sus propios comienzos. Les enseñé que el sol nunca se pone, sino que es la tierra la que gira la cara. Me enseñaron que el recuerdo duele, sin importar dónde toquemos. Que hay cosas de mi vida que no les interesan, aunque para mí sean todo. Que entre el ayer y el mañana hay un espacio, como entre el armario y la pared. Que la mujer que se pierde en el poema siempre es mi madre, sentada entre los versos, llorando.

Yo le dije: creo que en tus poemas podría encontrar un hogar.

Y luego el de Svetlana es un toque mas racional, mas frio pero sigue con esta bronca interna que es el combustible de todo:

Tu crueldad nunca superó a tu ternura.
Lejos están las huellas del antiguo dolor
las huellas de la mirada del pasado.

Bienvenida, gravitación, a mi vida.
Se escribirán nuevos himnos.
Las hijas de las viejas revoluciones
que ellas no hicieron
los fuegos que ellas no encendieron
solo llevan retratos de la guerra inscriptos
en la piel de su pecho.
Pero las armas son otras.
Otras armas recibieron
otras armas empuñaron
tus hijas, que vos
diste a luz cerca del final de las viejas revoluciones.

Al final esta el "ensayo" sobre traducir que escribieron juntas que es hermoso:

Acá, en la cocina que compartimos, miramos el carozo de una fruta desconocida cuyo nombre todavía no podemos traducir.

[Daniel Boysen]

Glimrende digte om sproget som brudt arv, hvor to stemmer væver sig ind og ud af hinanden.

Da Svetlana Cârstean og Athena Farrokhzad mødte hinanden på en oversætterworkshop, kunne de ikke hinandens sprog. Men der opstod en gensidig fascination, som bl.a. resulterede i, at de oversatte hinandens debutdigte. Og nu ligger der en fælles bog foran mig; lilla, ordløs på forsiden, næsten undseelig.

Men i det øjeblik jeg åbner bogen, sker der noget magisk, for digtene syder og sprutter af fortællelyst og den udveksling, der finder sted, er virkelig interessant at læse. ’Trado’ er opdelt i tre dele, hvor først Cârstean skriver, dernæst fælles om oversættelse og til sidst Farrokhzad. Første og sidste del er digte, som kredser om at bryde sit eget sprog, forræderi og kærlighed.

Svetlana Cârstean skriver med stor detaljerigdom på den helt store klinge om de små ting. Hendes digte varierer fra at være tætte, fortællende digte og skifter i form. Jeg kan mærke den desperation, der beskrives; en rislen gennem digtene, fra hendes sprog til mit. Hendes digte bevæger sig gennem et vaklende liv, der fx beskrives sådan her: ”du skal spise op / kødet og suppen / kun sådan vil du overleve / tal ikke med fremmede / inviter ikke nogen børn herhjem / åbn ikke døren for nogen”.

https://litteratursiden.dk/boeger/trado

[Pata Tús]

Me gusta mucho cómo escribe Farrokhzad, ya su libro anterior lo disfruté muchísimo y este me ha confirmado esa extraña conexión que se siente a veces cuando parece que un poeta te habla solo a ti (o solo de ti). La parte de Carstean no me gustó tanto, sin llegar a disgustarme, y la parte final de las dos, a poco que hayas leído algo sobre traducción, te parecerá básica, pero no por ello menos disfrutable.

[Natassa]

Svetlanas del var ju 10/10, men som helhet kan jag inte ge mer än 3.5/5 stjärnor, textmässigt. Formmässigt var den ju otroligt cool, och jag hade turen att få höra förläggarens tankar bakom den mer än en gång, så det var på tiden att jag läste!

[Andraș]

Felul în care această carte devine un experiment al traducerii și originalului este ceea ce puteam spera cel mai puțin să mă impresioneze. De la "sînt alta" sunt interesat de lirica Svetlanei Cârstean, iar aici mi se pare că întâlnesc din nou fluiditatea ei inconfundabilă. Un volum foarte bun.

[Lisa Marques Jagemark]

Det är essän som gör det här projektet bra och som lyfter resten ännu mer. Rekommenderar att läsa den först!

[Gemma Gómez Rivas]

«Escribimos para tratar de entender qué/ escribiríamos si escribiéramos»

[Lola]

Fantastyczny dialog poetek plus antologijka cytatów o filozofii przekładu.

[Lena]

"Svetlana sa: Jag tror att det i dina dikter skulle kunna finnas
ett hem för mig."