Huvudkaraktären Elenas teckningar sägs i Boråstidningen återskapa ”den grekiska emigrationens epos”. På sätt och vis gör själva romanen detsamma och jag lär mig tack vare den om Greklands historia. Romanen rör sig från den lilla byn i Grekland och ut i världen, till Australien och Sverige, och tillbaka till ett mer urbant Grekland däremellan. De två berättelserna, om den äldre Elena och den unga, förflutna Elena, möts fint i slutet. Historien speglas i den lilla människan, och vice versa. Min första rädsla att historieskildringen med sina världskrig, korrumperade stater, statskupper och ekonomiska kriser skulle förvandla Elena till en marionett gör sig snabbt motbevisad. Skildringen av det lilla livet - vilket egentligen är en storhet, en mängd av olika liv som Kallifatides skickligt målar fram - gör mig blank om ögonen när boken närmar sig sitt slut. Och inte ens då, i slutet av boken och livet, upphör texten att fånga livets förmåga att vända, skifta, byta form.
För övrigt uppskattar jag erotikens närvaro, den vardagliga. Det känns mänskligt, och relevant, även om jag tycker det är lite lustigt hur Elena är så otroligt snygg livet igenom och får alla män på fall. Hur attraktiv kan man va? Genomgående är också unga kvinnors relation till äldre män. Absolut: så har det varit länge, men i vissa passager tror jag att jag själv beskrivit det annorlunda.