What do you think?
Rate this book
Isnätter
Den 25:e maj år 1914 flöt en yxhuggen och skjuten manskropp iland på en holme söder om Mariehamn. Polisen kunde småningom säkra bevis och få fram vittnesmål som ledde till att fem personer ställdes inför rätta för mordet. Tre av dessa fick fällande dom i häradsrätten.
Förhistorien till dådet var dock lång och svårtolkad och domstolsutslaget kom att förändras kraftigt när målet fördes vidare till Kejserliga hovrätten och senare till Högsta domstolen.
Leo Löthman har intresserat sig för fallet i två decennier och framför här i romanform sin version av vad som kan ha drivit hyggligt folk till brutalt våld en vinternatt i havsbandet.
Förhistorien till dådet var dock lång och svårtolkad och domstolsutslaget kom att förändras kraftigt när målet fördes vidare till Kejserliga hovrätten och senare till Högsta domstolen.
Leo Löthman har intresserat sig för fallet i två decennier och framför här i romanform sin version av vad som kan ha drivit hyggligt folk till brutalt våld en vinternatt i havsbandet.
307 pages
Published January 1, 2006
4 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 of 1 review
December 7, 2023
En läbbig gammal mordhistoria från verkligheten utgör ram men själva mordet är egentligen en bisak. Mordet kommer i slutet, som det ska, och det är rätt person som dör (det är ingen spoiler, det är historia, baksidestext och förord).
Romanens goda behållning ligger i den mustiga skildringen av samhälle, personer och levnadssätt. I synnerhet handlar det förstås om huvudpersonen och det blivande mordoffret Karl Fridman, som utmejslas livfullt och vars långt gångna narcissism, mindervärdskomplex och kompromisslösa njutningslystnad successivt avtäcks på ett spännande, hyfsat komplext och underhållande vis. Men också lokalsamhället runt omkring fångas på ett intressant sätt, som levande kollektiv, med dess hårda sociala hierarkier och intrikata skvallerinfrastruktur.
De bisarra sexuella och relationsmässiga märkvärdigheterna å ena sidan och den omgivande sociologisk-historiska normaliteten å andra sidan är alltså likvärdigt givande romaningredienser, typ. Och så har vi förstås själva spänningen mellan de grova avvikelserna och den sociala ordningen, vad gäller gränssättning, umgänge och utstötning men också vad gäller något slags fungerande upprättande av egenartad normalitet där ute på de yttre skären.
Hela romanen sträcker ut sig över flera årtionden på ett mestadels ledigt och elegant flödande vis, men mot slutet av boken tycker jag det känns lite mer tvärt och skissartat. Löthman måste här komma fram till saken – mordet – och protagonist Fridman får med hast och eftertryck framträda som allt vidrigare. Såväl i romanens tidigare delar som i en resonerande epilog verkar Löthman annars ha haft som centralt ärende att ge en lite mer nyanserad bild av den Fridman som för eftervärlden i åländsk press kom att framstå som en diabolisk skräckfigur. I den litterära praktiken tecknar Löthman alltså sina nyanser bland annat genom att psykologiskt skåda in i en djupt narcissistisk personlighet som likafullt är föga sympatisk. Och som i slutändan ändå bara blir direkt ondskefull. Vilket gör Löthmans efterföljande epilog och kommunicerade ärende lite svårare att förstå – vad är det egentligen för slags nyanser han menar sig fånga när Fridman i slutändan framträder som riktigt genomrutten även i hans egna författarhänder?
I nämnda epilog visar Löthman i varje fall att Julius Sundblom, Ålandstidnings chefredaktör och min släkting, var drivande i att ge en sensationalistisk och faktamässigt svajig bild av Fridman och den smaskiga historien om mordet. Trots blodsband och otvetydig genealogisk jäv lovar jag och svär på all min heder som goodreads-recensent att jag bedömer Löthman sakligt och att de fyra stjärnorna är rättvisa. Jag hade inte gett boken fem stjärnor även om Löthman låtit en historisk Sundblom framträda som riktigt rättskaffens i stället för slaskig.
Romanens goda behållning ligger i den mustiga skildringen av samhälle, personer och levnadssätt. I synnerhet handlar det förstås om huvudpersonen och det blivande mordoffret Karl Fridman, som utmejslas livfullt och vars långt gångna narcissism, mindervärdskomplex och kompromisslösa njutningslystnad successivt avtäcks på ett spännande, hyfsat komplext och underhållande vis. Men också lokalsamhället runt omkring fångas på ett intressant sätt, som levande kollektiv, med dess hårda sociala hierarkier och intrikata skvallerinfrastruktur.
De bisarra sexuella och relationsmässiga märkvärdigheterna å ena sidan och den omgivande sociologisk-historiska normaliteten å andra sidan är alltså likvärdigt givande romaningredienser, typ. Och så har vi förstås själva spänningen mellan de grova avvikelserna och den sociala ordningen, vad gäller gränssättning, umgänge och utstötning men också vad gäller något slags fungerande upprättande av egenartad normalitet där ute på de yttre skären.
Hela romanen sträcker ut sig över flera årtionden på ett mestadels ledigt och elegant flödande vis, men mot slutet av boken tycker jag det känns lite mer tvärt och skissartat. Löthman måste här komma fram till saken – mordet – och protagonist Fridman får med hast och eftertryck framträda som allt vidrigare. Såväl i romanens tidigare delar som i en resonerande epilog verkar Löthman annars ha haft som centralt ärende att ge en lite mer nyanserad bild av den Fridman som för eftervärlden i åländsk press kom att framstå som en diabolisk skräckfigur. I den litterära praktiken tecknar Löthman alltså sina nyanser bland annat genom att psykologiskt skåda in i en djupt narcissistisk personlighet som likafullt är föga sympatisk. Och som i slutändan ändå bara blir direkt ondskefull. Vilket gör Löthmans efterföljande epilog och kommunicerade ärende lite svårare att förstå – vad är det egentligen för slags nyanser han menar sig fånga när Fridman i slutändan framträder som riktigt genomrutten även i hans egna författarhänder?
I nämnda epilog visar Löthman i varje fall att Julius Sundblom, Ålandstidnings chefredaktör och min släkting, var drivande i att ge en sensationalistisk och faktamässigt svajig bild av Fridman och den smaskiga historien om mordet. Trots blodsband och otvetydig genealogisk jäv lovar jag och svär på all min heder som goodreads-recensent att jag bedömer Löthman sakligt och att de fyra stjärnorna är rättvisa. Jag hade inte gett boken fem stjärnor även om Löthman låtit en historisk Sundblom framträda som riktigt rättskaffens i stället för slaskig.
Displaying 1 of 1 review