Nationens fiende: Om mordet på Olof Palme

by Lars Larsson

Sent på fredagskvällen den 28 februari 1986 sköts Olof Palme ner på öppen gata inför över tjugo ögonvittnen. Mördaren agerade snabbt och effektivt. Efter fullbordad gärning tog han sig springande från platsen utan att lämna minsta spår efter sig.Polisen har lagt ner enorma resurser på att finna mördaren, men vet idag inte mycket mer än vad den gjorde för trettio år sedan.De olika ögonvittnena ger en relativt samstämd bild av vad som hände den där kvällen. Hur mördaren såg ut, vad han gjorde och var han tog vägen efter skotten.Men ett vittne avviker från de övriga på ett markant sätt. Hans berättelse stämmer inte alls med de andras, och dessutom är det ingen som ens har sett honom på platsen. Polisen beslutar sig snart för att avpollettera honom. Mannen kan helt enkelt inte ha varit där. De stämplar honom som mytoman och går vidare med andra vittnen.Men i förhören framkommer en ytterst märklig omständighet. Vittnet som inte ens varit där avslöjar i förbifarten någon¬ting som ingen borde ha kunnat känna till.Förutom mördaren.Nationens Fiende är en grundlig genomgång av mordet på Olof Palme. Här hittar du förhören, indicierna och bevisen, tillsammans med en noggrann analys av vad som egentligen hände den där kvällen.

Genres: Nonfiction, True Crime

352 pages, Hardcover

Published February 1, 2016

Reviews

[Nick · Rating 3 out of 5]

En kort bok som nästa helt fokuserar på minuterna innan och efter skotten på Sveavägen. Vittnesmål gås igenom och jämförs med varandra. Att sammanställa signalementsuppgifterna i en tabell var ett utmärkt drag.

Boken har dock en del dubiösa påståenden om vad som karaktäriserar en lögnare, utan någon form av källhänvisning. Bland annat En person som ljuger svarar snabbt eller Ett annat kännetecken är att ord och fraser upprepas, eftersom de är inövade. I slutändan luktar det lite mumbo jumbo om dessa påståenden som framställs som någon slags självklarhet.

Extra märkligt blir det eftersom en löpande poäng som görs i boken är att Sture ändrar sin historia flera gånger, vilket gör honom mer misstänkt.

Frågan är hur författaren får ihop det narrativet med följande påstående i slutsatserna:

En person som inte ljuger brukar i stället omedvetet variera sig när en sann historia återberättas.

Det är lite som att man både vill äta upp kakan och ha den kvar. Tydligen är det både misstänkt att Sture ändrar sin historia på vissa punkter (till exempel när han tittar på klockan) och att han är konsekvent i andra delar. Det blir aningen svårt att få ihop den ekvationen.

Författaren vågar sig på att spekulera i slutsatsen, men får svårt att förklara vapenfrågan varför han försöker sig på det här halsbrytande påståendet:

För att kunna umgås med tanken att en person har avfyrat en revolver mot någon måste man också kunna visa att personen hade tillgång till ett sådant vapen. Det finns inga indikationer på att Sture vanemässigt bar en revolver på sig och inte heller att han ens hade tillgång till en. Det finns å andra sidan heller ingenting som talar emot att han vanemässigt bar på ett vapen i handväskan.

Det här är ett argument i stil med har du slutat slå din fru.

Författaren får precis lika svårt som Palmegruppens åklagare Krister Petersson i sin märkliga presskonferens där Sture hängdes ut som den troliga mördaren: Hur fick han tag i vapen?

Det är frågorna jag har ställt sedan jag såg presskonferensen live:

1. Hade Sture tillgång till vapen?

2. Om inte, hur fick han tag i ett?

3. Brukade han gå runt med vapen på sig?

4. Om ja, vilka belägg har man för det?

5. Om nej, hur kommer det sig i så fall att han råkade ha vapen på sig just den här kvällen när statsministern gick förbi hans kontor?

Det här är frågor som jag aldrig har sett svar på, framförallt inte i åklagarens presentation.

Hans-Gunnar Axberger beskriver presskonferensen i sin bok Statsministermordet:

Men jag noterade som alla andra att de utlovade bevisen uteblev, jag trodde de skulle komma men det gjorde de ju aldrig. Efter hand bekräftade åklagarens tonfall och kroppsspråk att det inte bar. ”Vapensamlarens” revolver hade spårats och provskjutits men utan att kunna bindas till kulorna. Plötsligt, efter 34 års provskjutningar, antyddes det att det ändå inte skulle kunna gå, även om det vore rätt vapen. Utredarna visade sig inte ha en aning om var han kunde fått sin revolver ifrån – eftersom han skjutit måste han haft en, blev det privatspanaraktiga svaret på den frågan.

Bokens epilog är något märklig:

Jag pekar inte ut Sture som gärningsman.

Det är precis vad han gör i boken. Det hade varit mer rakryggat att stå för det.

[Ludvig Andersson · Rating 3 out of 5]

Jag antar att ett av de främsta sätten att gå till botten med ett olöst mord är att återvända till brottsplatsen:
Vad har utredarna missat? I Palmemordet har utredarna missat massor. Om de bara hade tagit ett visst vittnesmål på allvar och börjat gräva djupare hade man haft mördaren i en liten ask. För han var där - men kamouflerade han sig som vittne eller inte?

Förtjänstfullt jobb med boken som tyvärr innehåller mycket slarvfel. Inte det mest välarbetade språket. Finns också bättre och mer utförliga analyser av Palmemordet. Denna var ändå på intet sätt dålig.

[Lawe Christoffersson · Rating 3 out of 5]

En lättläst och bra introduktion till teorin om Skandiamannen som Palmes mördare.