What do you think?
Rate this book
Jag vet allt det här
Jag vet allt det här (en internmedicinsk roman) är en egensinnig och lekfull skildring av kampen mellan känsla och intellekt. En allvarlig berättelse om hur den yttre styrkan kan dölja ett skört inre.
Hanna går på läkarlinjen. Hon vet vad hon vet, minns allt, analyserar livet. För vad ska man tro på om inte vetenskapen har svaren? Hon glittrar med sina vänner, de är amasoner med hud av okrossbart glas. Är redo för vilken strid som helst.
Men under det intermedicinska året börjar glaset få sprickor. Och när vännen Filippa dras allt djupare ner i en depression bildas en hinna av rimfrost som inte går att skrapa bort.
De lär sig att förlänga liv, fördröja död. Men varför lever vi egentligen – och varför måste döden vänta?
Hanna går på läkarlinjen. Hon vet vad hon vet, minns allt, analyserar livet. För vad ska man tro på om inte vetenskapen har svaren? Hon glittrar med sina vänner, de är amasoner med hud av okrossbart glas. Är redo för vilken strid som helst.
Men under det intermedicinska året börjar glaset få sprickor. Och när vännen Filippa dras allt djupare ner i en depression bildas en hinna av rimfrost som inte går att skrapa bort.
De lär sig att förlänga liv, fördröja död. Men varför lever vi egentligen – och varför måste döden vänta?
375 pages, Hardcover
First published January 1, 2016
11 people are currently reading
315 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 25 of 25 reviews
February 13, 2017
Jag blev irriterad. Vissa av bokens senare delar visar att Paldanius poetiska stil faktiskt kan vara riktigt bra när den utnyttjas rätt, men under majoriteten av boken bygger den bara upp ett språk som får mig att himla på ögonen med jämna mellanrum - tror att det är den överdrivna inkopplingen av patologiska tillstånd och anatomi som jag inte tålde. När knoppande träd jämförs med bristande underliv hos överviktiga kvinnor med graviditetsdiabetes höll mina ögon nästan på att hoppa ur led. Språket och bilden av huvudkaraktären får mig snarare att känna antipati mot henne än empati. Hon känns inte riktig, som en karikatyr på de mest självgoda kursarna från min tid på läkarprogrammet, förutom i de ögonblick då hon glimrar till och plötsligt är fullbordad.
Irritationen växte sig starkare för varje gång Paldanius glimrade till och visade vad boken hade potential att vara, men tyvärr inte lyckades bli.
Irritationen växte sig starkare för varje gång Paldanius glimrade till och visade vad boken hade potential att vara, men tyvärr inte lyckades bli.
July 13, 2017
3,5!
Jag vet allt det här handlar om Hanna som går tredje året på läkarlinjen, dansar med sina vänner och kämpar med ångest, att inte räcka till, att inte orka, att vara duktig, smart intelligent, att längta bort, att försöka hitta sig själv bland död och press och sjukdom.
Den var lite seg i början och det tog en liten stund innan jag vande mig vid Paldanius sätt att skriva på, men när jag väl kom in i den på riktigt ville jag inte lägga den ifrån mig. Ganska ofta är språket pretentiöst och stundtals lite larvigt, men ibland är det knivskarpt och äkta och glittrande. Man måste gilla en viss typ av böcker för att tycka om den här, det är verkligen inte en bok för alla, men den passade mig just nu, och författaren har hanterat ämnena bra.
Den var extra intressant för mig eftersom jag själv vill gå läkarprogrammet, och förutom Grey's Anatomy's aningen orealistiska porträttering av läkaryrket har jag verkligen ingen aning om hur det är att plugga till det.
Jag gillade Hanna, hon kändes realistisk och välarbetad och hennes utveckling genom boken var fin att följa. Älskade detta, efter att ha börjat varje kapitel med "Jag vet .." så kom det här:
Jag vet att det kan vara bra att bearbeta sorgen med någon professionell, att alltid vara professionell, vad jag vet har omhändertagande vid kriser knappast någon säker evidens, men nu sitter jag ändå här med en kurator, det är något jag blev erbjuden, pappa trodde att det var en bra idé.
Alla tycker att det är en bra idé, alla tänker att sorgen är onormal, ingen vill ta hand om den,
alla vill överlämna det åt någon annan, en profession, någon professionell.
Jag vet allt det här handlar om Hanna som går tredje året på läkarlinjen, dansar med sina vänner och kämpar med ångest, att inte räcka till, att inte orka, att vara duktig, smart intelligent, att längta bort, att försöka hitta sig själv bland död och press och sjukdom.
Den var lite seg i början och det tog en liten stund innan jag vande mig vid Paldanius sätt att skriva på, men när jag väl kom in i den på riktigt ville jag inte lägga den ifrån mig. Ganska ofta är språket pretentiöst och stundtals lite larvigt, men ibland är det knivskarpt och äkta och glittrande. Man måste gilla en viss typ av böcker för att tycka om den här, det är verkligen inte en bok för alla, men den passade mig just nu, och författaren har hanterat ämnena bra.
Den var extra intressant för mig eftersom jag själv vill gå läkarprogrammet, och förutom Grey's Anatomy's aningen orealistiska porträttering av läkaryrket har jag verkligen ingen aning om hur det är att plugga till det.
Jag gillade Hanna, hon kändes realistisk och välarbetad och hennes utveckling genom boken var fin att följa. Älskade detta, efter att ha börjat varje kapitel med "Jag vet .." så kom det här:
Ändå svarar jag att jag inte vet.
Jag har aldrig vetat någonting.
Ingen människa vet någonting, förutom:
att vi alla en gång ska dö.
August 16, 2017
4,5 ⭐️
Jag höll på att gå miste om denna pärla för att jag hade så svårt att hitta läsflödet. Det visade sig att denna bok inte funkade för mig som en läsa-några-sidor-varje-kväll-bok. Jag fastnade, började om från början, fastnade igen osv. Sen tog jag en paus och började om från början igen när jag kunde läsa längre stunder i lugn och ro, då infann sig förälskelsen omedelbart. Det är nästan som att läsa poesi (eller var går egentligen gränsen?) och det är så vackert och träffsäkert. Handlar mycket om vänskap och systerskap men även om smärta, att växa upp, psykisk ohälsa, försöka hitta sig själv, sorg, kärlek och relationer.
Kapitlen är indelade i massa små delar vilket jag uppskattar mycket. känns som korta kapitel och det som kallas kapitel mer som delar.
Jag höll på att gå miste om denna pärla för att jag hade så svårt att hitta läsflödet. Det visade sig att denna bok inte funkade för mig som en läsa-några-sidor-varje-kväll-bok. Jag fastnade, började om från början, fastnade igen osv. Sen tog jag en paus och började om från början igen när jag kunde läsa längre stunder i lugn och ro, då infann sig förälskelsen omedelbart. Det är nästan som att läsa poesi (eller var går egentligen gränsen?) och det är så vackert och träffsäkert. Handlar mycket om vänskap och systerskap men även om smärta, att växa upp, psykisk ohälsa, försöka hitta sig själv, sorg, kärlek och relationer.
Kapitlen är indelade i massa små delar vilket jag uppskattar mycket. känns som korta kapitel och det som kallas kapitel mer som delar.
April 28, 2016
Ännu en gång är jag inte inläst i vad boken ska handla om, men den här gången var det nog bra. Boken överraskade mig på sätt och vis, samtidigt som jag blev lite "missnöjd" med den.
"Jag vet allt det här"; det är en otroligt bra titel. En mening som gör en nyfiken; en mening som får en att vilja veta mer; en mening som fångar mig. Det som gör titeln ännu bättre är att varje "kapitel" börjar med den (eller egentligen en mening som liknar den), vilket är ett intressant koncept som jag uppskattar.
Paldanius skriver så vackert och använder orden och meningarna på ett så annorlunda sätt. Hon gör något väldigt intressant med språket. Att boken dessutom är skriven i korta "kapitel" på allt från några meningar till tre sidor gör den lättläst, men hennes långa och väldigt "ordfyllda" meningar gör den långsammare. Den blir nästan "tung" på grund av det.
Karaktärerna i sig känner jag inte så mycket för, utan det är allt det andra som intresserar mig. Studentlivet, läkarutbildningen och all praktik på avdelningarna, men också vänskapen - den berörde mig väldigt djupt. Att ha den lilla trion är nog drömmen för många. Kärlekslivet var däremot något som inte intresserad mig. Kanske var det för att jag inte brydde mig så mycket om Hanna, kanske var det för att jag inte kom ihåg vem som var vem, kanske var det för att jag inte brydde mig om dem.
Det som däremot får mig att verkligen ge boken en tumme upp är att Paldanius inte viker undan för något ämne. Hon skriver om depression lika vardagligt som hon skriver om baksmälla; hon skriver om död lika vardagligt som hon skriver om studentlivet. Ingen stor grej, ingen försiktighet - utan rakt och tydligt. Paldanius vet minsann hur en skriver om det svåra på ett enkelt sätt. Otroligt häftig talang som, tråkigt nog, inte många besitter.
Missnöjet från min sida kommer från att jag, i vissa stunder, tyckte att boken var lite smått tråkig. De där långa meningarna gjorde att det blev "jobbigt" att läsa och när det blev "för mycket" Hanna (jag vet, hon är huvudkaraktären, så hon ska stå i centrum) så tröttnade jag. Dock räddar faktiskt Paldanius det hela ganska snabbt, för plötsligt kommer kortare meningar (snarare "normallängd") och det händer en massa runt Hanna som jag faktiskt är intresserad utav.
Något som jag tycker är väldigt typiskt svenska böcker är att de är rätt "lugna" av sig; det händer en del, men det är ingen actionrulle som smäller hela tiden. "Jag vet allt det här" hade dock en blandning av det där lugna & vardagliga och det oförutsägbara & chockerande. Jag är förvånad över den "action" som boken innehåll.
Avslutningsvis så är det en väldigt bra bok, men med en del brister som drar ner betyget till en fyra. Jag är fortfarande imponerad av den och är väldigt sugen på att köpa den.
"Jag vet allt det här"; det är en otroligt bra titel. En mening som gör en nyfiken; en mening som får en att vilja veta mer; en mening som fångar mig. Det som gör titeln ännu bättre är att varje "kapitel" börjar med den (eller egentligen en mening som liknar den), vilket är ett intressant koncept som jag uppskattar.
Paldanius skriver så vackert och använder orden och meningarna på ett så annorlunda sätt. Hon gör något väldigt intressant med språket. Att boken dessutom är skriven i korta "kapitel" på allt från några meningar till tre sidor gör den lättläst, men hennes långa och väldigt "ordfyllda" meningar gör den långsammare. Den blir nästan "tung" på grund av det.
Karaktärerna i sig känner jag inte så mycket för, utan det är allt det andra som intresserar mig. Studentlivet, läkarutbildningen och all praktik på avdelningarna, men också vänskapen - den berörde mig väldigt djupt. Att ha den lilla trion är nog drömmen för många. Kärlekslivet var däremot något som inte intresserad mig. Kanske var det för att jag inte brydde mig så mycket om Hanna, kanske var det för att jag inte kom ihåg vem som var vem, kanske var det för att jag inte brydde mig om dem.
Det som däremot får mig att verkligen ge boken en tumme upp är att Paldanius inte viker undan för något ämne. Hon skriver om depression lika vardagligt som hon skriver om baksmälla; hon skriver om död lika vardagligt som hon skriver om studentlivet. Ingen stor grej, ingen försiktighet - utan rakt och tydligt. Paldanius vet minsann hur en skriver om det svåra på ett enkelt sätt. Otroligt häftig talang som, tråkigt nog, inte många besitter.
Missnöjet från min sida kommer från att jag, i vissa stunder, tyckte att boken var lite smått tråkig. De där långa meningarna gjorde att det blev "jobbigt" att läsa och när det blev "för mycket" Hanna (jag vet, hon är huvudkaraktären, så hon ska stå i centrum) så tröttnade jag. Dock räddar faktiskt Paldanius det hela ganska snabbt, för plötsligt kommer kortare meningar (snarare "normallängd") och det händer en massa runt Hanna som jag faktiskt är intresserad utav.
Något som jag tycker är väldigt typiskt svenska böcker är att de är rätt "lugna" av sig; det händer en del, men det är ingen actionrulle som smäller hela tiden. "Jag vet allt det här" hade dock en blandning av det där lugna & vardagliga och det oförutsägbara & chockerande. Jag är förvånad över den "action" som boken innehåll.
Avslutningsvis så är det en väldigt bra bok, men med en del brister som drar ner betyget till en fyra. Jag är fortfarande imponerad av den och är väldigt sugen på att köpa den.
November 7, 2016
Jag vet allt det här handlar om Hanna, Anna och Filippa som läser till läkare i Göteborg. Varje kapitel inleds med "Jag vet..." och man skulle kunna tro att det blir tjatigt, men det blir bara bättre för varje kapitel. Undertiteln på boken är "en internmedicinsk roman" och det är det verkligen. Mycket handlar om studierna och ronderna på sjukhuset, men på något sätt får Annika Paldanius medicinska termer att låta som poesi. En annan stor del av bokens handling är vänskapen mellan de tre kvinnorna, som är jättevackert beskriven trots motgångar och sorg.
July 7, 2017
Älskar hur Annika skrivit boken, språket och strukturen - aningen poetiskt som har väckt tankar. En fantastisk bok.
November 3, 2018
Jag gillade denna massa i början men blev lite trött på den mot slutet. Fattar varför många inte tycker om eller kallar den pretentiös men den passade mig ganska bra ändå.
March 27, 2020
Denna bok var lite svår att komma in i. Det var, i mitt tycke, svamlande, alldeles för långa meningar som aldrig tog slut och en lite odefinierbar känsla av att boken inte riktigt visste vart den ville ta vägen. När jag väl kom över det initiala hindret och vande mig vid den stil författaren använde uppskattade jag boken mycket mer.
Bokens berättarjag är Hanna, en läkarstudent i Göteborg och tillsammans med sina 2 bästa vänner, Anna och Filippa, lär de sig om internmedicin samt om livet i stort och smått. Det är ett omtumlande år för dem, både som läkarstudenter och som unga vuxna som försöker hitta sin plats i livet. Vi följer Hanna på sjukhuset och under festerna på kvällarna, personerna hon träffar, hur de påverkar henne och hur hon tror sig påverka dem.
Utgångspunkten är att Hanna vet en himla massa saker, varje underkapitel börjar just med orden ”jag vet” även om de i vissa fall följs av ett ”inte”. Hon är i den ålder när en vet så himla mycket och vill så himla mycket och inte låter något stoppa en, även om årets omtumlande händelser gör så att fasaden krackelerar och därmed gör Hanna till en mer komplex person.
Det var en del upprepningar och det var väldigt många karaktärer som introducerades, ibland var det svårt att hålla koll på dem alla, speciellt när det helt plötsligt dök upp igen hundratals sidor senare. Jag gillar att de tre huvudpersonerna, Hanna, Anna och Filippa, får vara komplexa karaktärer som gör fel ibland, som vet med sig om det och som ändå kan vara äkta. De känner, de älskar, de kämpar med livet och som läkarstudenter. De är trovärdiga.
Bokens berättarjag är Hanna, en läkarstudent i Göteborg och tillsammans med sina 2 bästa vänner, Anna och Filippa, lär de sig om internmedicin samt om livet i stort och smått. Det är ett omtumlande år för dem, både som läkarstudenter och som unga vuxna som försöker hitta sin plats i livet. Vi följer Hanna på sjukhuset och under festerna på kvällarna, personerna hon träffar, hur de påverkar henne och hur hon tror sig påverka dem.
Utgångspunkten är att Hanna vet en himla massa saker, varje underkapitel börjar just med orden ”jag vet” även om de i vissa fall följs av ett ”inte”. Hon är i den ålder när en vet så himla mycket och vill så himla mycket och inte låter något stoppa en, även om årets omtumlande händelser gör så att fasaden krackelerar och därmed gör Hanna till en mer komplex person.
Det var en del upprepningar och det var väldigt många karaktärer som introducerades, ibland var det svårt att hålla koll på dem alla, speciellt när det helt plötsligt dök upp igen hundratals sidor senare. Jag gillar att de tre huvudpersonerna, Hanna, Anna och Filippa, får vara komplexa karaktärer som gör fel ibland, som vet med sig om det och som ändå kan vara äkta. De känner, de älskar, de kämpar med livet och som läkarstudenter. De är trovärdiga.
January 15, 2019
I början var jag något tveksam till det som då kändes som ett lite löjligt språk. Det kändes överdrivet, romantiserat och som att författaren försökte nå ut med något som kanske var lite större än vad berättelsen rymde. Men jag vande mig, och jag grät i slutet, och jag gillade språket. Jag gillade Hanna och Anna och Filippa och jag gillade allt som inte blev sagt genom det överflödiga språkbruket. Hannas tankesätt smittade över på mig under läsningens gång och det var spännande att uppleva livet ur en lite annorlunda synvinkel. Jag är glad att jag faktiskt tog upp den här boken igen - jag läste 40 sidor för något halvår sen - för det var en historia som berörde mig, ett språk som förbryllade mig och en bit av någons hjärna som krävde ett engagemang av mig som läsare.
July 19, 2018
ä l s k a r denna bok något otroligt. så himla underbart fint skriven, realistiska karaktärer och ämnen som berör, hela boken igenom. helt underbar. hade glömt det allra mesta från när jag läste den första gången men minns hur mycket jag gillade den då och tror faktiskt jag gillade den ännu mer den här gången. så jävla underbar
March 11, 2019
Det var många gånger jag tänkte ge upp denna bok. Fastnade inte för karaktären,upprepningar av ett visst substantiv och anatomiska strukturer. Jobbar själv i vården och tyckte en del var krystat och gav inget bättre intryck av ingreppskåta läkarstudenter. Men när man väl läst ut den kände jag ändå,wow den här gav mig något. Sista kapitlen vände upp och ner på hela läsupplevelsen.
January 10, 2018
Nej alltså jag läste inte klart den här. Prettosmörja för att tala klarspråk. Jag orkar inte med stilen eller språket. Det gjorde nästan ont att läsa alla superlånga meningar med 25 kommatecken och alla meningar som började med ”jag”. Nej usch.
February 9, 2019
Klarade inte av mer än 80 sidor. Var väldigt exalterad över att läsa den, men i slutändan gillade jag ingenting med den. Språket känns gjort, den är helt otroligt överromantiserande och namndroppandet av diverse kroppsdelar på latin adderar ingenting.
August 13, 2024
Läst i Gambia och jag minns att jag tyckte om den och att jag kunde relatera till den väl. Det var efter att jag förlorat min mormor i plötslig bortgång och en vän i suicid. Karaktärerna i boken går igenom liknande.
Kan tänka mig läsa igen,
(Skrivet augusti 2024).
Kan tänka mig läsa igen,
(Skrivet augusti 2024).
August 14, 2025
”Jag vet allt det här” grep tag i mig direkt. Den kombinerar medicinsk precision med djup och existentiella frågor på ett sätt som känns både äkta och berörande. En bok som fick mig att tänka – och känna – på riktigt.
October 17, 2018
Fullkomligt förträfflig. Det är det enda jag har att säga.
April 27, 2020
Riktigt dålig bok, pretentiös, övertydlig och dåligt skriven.
March 16, 2023
Verkligen över förväntan. Jag älskar Paldanius sätt att skriva på. Vill läsa mer av henne!!!
June 12, 2024
Älskade storyn. Älskade språket. Älskade allt.
May 7, 2025
Bra o blev bättre, ärlig i sitt självreflekterande. Och ”kyss dina barn bara när de sover” är för tragiskt för mitt lilla hjärta.
Vet inte vem som rekommendera tyvärr.
Vet inte vem som rekommendera tyvärr.
October 4, 2016
Fantastiskt fint skriven, lätt och tung, härlig och sorglig. Första gången på länge jag längtat efter att läsa.
July 1, 2020
Med en smart, poetisk form skriver Paldanius lätt och svårt, ljust och mörkt om allt som är en ung läkarstudents vardag. Ångest, fest, kärlek, vänskap, sjukdom och allt där emellan.
November 17, 2022
fenomenal!!!!
April 17, 2017
w o w !
språket i denna bok är helt fantastisk. jag som inte kan ett dugg om naturvetenskapliga ting fann den ändå djupt intresserande och är helt tagen.
läs den.
språket i denna bok är helt fantastisk. jag som inte kan ett dugg om naturvetenskapliga ting fann den ändå djupt intresserande och är helt tagen.
läs den.
Displaying 1 - 25 of 25 reviews