När Bohuslän i februari 1658 blir svenskt växer missnöjet mot det nya styret. Livet är hårt för de många fattiga bohuslänningarna.
I Morlanda prästgård bor Ebba kvar. Hennes äldre systrar har sedan länge lämnat hemmet och även Ebba drömmer om ett annat liv. Hon vill komma bort från den virriga styvmodern och bort från den skrämmande prästen Jostein Erlendsen som envisas med att de ska gifta sig. Ebba använder sin sjukdom som ursäkt och tillbringar dagarna vid vävstolen, bara där känner hon sig lycklig. Så småningom inser Ebba att hon är förälskad men föremålet för hennes kärlek är redan gift ...
Ebbas bok tar vid där Katarinas bok slutar och utgör tredje och avslutande delen i Maria Gustavsdotters färgstarka och dramatiska släktkrönika om tre prästdöttrar. Med känsla för tidstrogna miljöer och detaljer målar Maria Gustavsdotter upp en fascinerande värld med starka kvinnoporträtt.
Tredje boken om systrarna Morlandeus och som den är skriven tror jag knappast att det är den sista heller. Tur det i så fall för man vill verkligen veta hur det ska gå för alla syskonen. Fast jag undrar om man hade råd med att vara allt för bortskämd/skämma bort sina barn.
mycket mycket bra, tycker jag om denna tetrologi, 1600 tal och 3e boken- här i ebbas bok följer vi lillasyster, hennes hemska styvmor på prästgården i Morlanda. kretsar kring hennes sjukdom och hennes vävande och mannen Jostein, hjälpprästen. Hur kommer livet vara och bli för lillasyster Ebba, den inte starkaste av dem.....
Båda hennes systrar har lämnat prästgården i Morlanda. Nu tycker Ebba att det är hennes tur. Men hennes styvmor och framförallt hjälpprästen har andra planer för Ebba.
En dag blir hon allvarligt sjuk och får bo hos någon annan under tiden. Nu hoppas Ebba få stanna där för alltid. Frågan är: kommer det att gå?
Tredje delen i serien som inleds med ”Ulrikas bok, innehåller mycket kärlek men också mycket sorg, vrede och oväntad vänskap
Ytterligare en riktigt bra bok i serien om prästdöttrarna. Fadern vill gifta bort Ebba med hjälpprästen Jostein, som är en riktigt obehaglig person. 1600-talets kvinnor hade i stort sett ingenting att säga till om beträffande äktenskap eller utbildning. Ebba har epilepsi, vilket försvårar hennes liv.
Riktigt intressant och spännande romanserie. Tack vare historiska detaljer och gammaldags ord jag ibland behövde slå upp, gav serien en känsla av att förflyttas i tid och rum. Jag kommer att sakna syskonen Morlandeus...
Tredje och troligen sista boken i Maria Gustavsdotters trilogi om Morlandas prästdöttrar. I likhet med de övriga delarna har denna del åter fokus på en dotter, denna gång den yngsta av systrarna, epileptiska Ebba.
Medan del två av trilogin, Katarinas bok, inte förmådde ge sin huvudkaraktär substans har författaren här åter lyckats nå upp till nivån från sin första bok, Ulrikas bok. Läsaren får gedigen kontakt med Ebba, hennes karaktär, tankar och känslor, hennes utsatthet, bestämda åsikter och starka vilja. Hon må vara offer för sin sjukdom, men desto mer är hon kapabel att stå upp för sig själv och bekämpa sitt öde som motvilliga trolovade till den maktlustna och dominerande hjälpprästen, Jostein.
Vid sidan om fortsätter läsaren följa de två andra systrar: Ulrika i Dalarna som numera ensamt sköter både gård och barn och Katarina i Ribe som försöker överleva suiterna av svenskens ödeläggelse.
Även i denna bok har Maria Gustavsdotter tendens att stundvis, dock i väsentligt mindre utsträckning än i sin andra bok, trötta ut sin läsare när hon verkar skriva för att lysa med sin kunskap snarare än att hennes detaljerade utsvängningar bidrar till berättelsen. I sin förra bok handlade det om kulinariska beskrivningar medan författaren här beskriver Ebbas passion vävning i ibland plågsamma detaljer. Men, som sagt, i Ebbas bok är det överkomligt.
Jag rekommenderar denna trilogi då Maria Gustavsdotter verkligen lyckas skildra kvinnornas dramatiska villkor i 1600-talets Bohuslän, till den graden att jag som läsaren stundvis funderar över dessa öden och dåtidens villkor. @Ann
Den knyter ihop historien väl, mer spännande än de tidigare, även om grundplatsen fortfarande är frustrerande. Gillar att den är det dock, det är inget knussel att det var ett rent helvete att leva som kvinna i Sverige i en inte alltför avlägsen tid.