Kaffet hade kallnat i koppen. Hon reste sig från bordet och tog ett kliv mot fönstret, blev stående, obeslutsam. Golvkylan steg upp i benen, kom henne att rysa. Frös så hon huttrade, insåg hon. Slog armarna om sig och stirrade ut över fältet. Hon såg dem fortfarande där borta hos Jonssons, avlägset, små figurer som traskade hit och dit. Då hade de inte hittat honom ännu.
"Men vill du inte flytta hem då? undrade han och hon försökte förklara att hon tvärtom ville ännu längre bort. Jag vill hellre vara på andra sidan jorden och längta hem, brukade hon säga och då såg han underligt på henne. [...] Då vet man i alla fall ad man längtar efter, sa hon."
Genom hela novellen så får jag en slags mörk och dov känsla som far igenom mig. Det är inte bara handlingen som gör det utan även uppläsarens (författarens) röst som passar nästan obehagligt bra med det som hon har skrivit. Fast det är kort så får jag ändå en bra uppfattning av både miljön och karaktärerna. Det är en riktigt bra novell!