Samuel Beckett - Proust, Bokförlaget Faethon 2020 (utgiven 2021). Översättning av Erik Sandin, reviderad av Daniel Pedersen. Efterord av Johan Sehlberg. Serie alpha nr 06. Tryckt i 25 exemplar ”hors commerce”, I-XXV och 475 exemplar, numrerade 1-475.
Med stor ambivalens — och förmodligen mer av plikt än lust — åtar sig Beckett i juli 1930 att skriva en monografi över Proust. I brev beklagar han sig över att inte kunna komma igång med skrivandet, men att han åtminstone har lyckats läsa ut ”the bastard”. Han hade läst första volymen av A la recherche du temps perdu i en ”gräslig” fransk 16-bandsutgåva först sommaren innan (”tänk att jag måste sitta på skithuset och begrunda honom 16 volymer igenom”) och funnit den ”märkligt ojämn”. Förvisso med ”ojämförbara stycken” och, som han ska komma att skriva i boken, med en ”skattkammare av slående formuleringar”. Så sent som 25 augusti 1930 skriver han till vännen Thomas McGreevy att ”I can’t do the fucking thing”, men mindre än en månad senare har han personligen överlämnat ett råmanuskript till sin förläggare Charles Prentice på Chatto & Windus i London.
Beckett var vid den här tiden en ung och okänd författare. Knappt en fotnot i litteraturhistorien. Han hade kommit till Paris hösten 1928 för att tillträda en tvåårig tjänst som ”lecteur d’anglais” vid Ecole Normale Supériure och hängde i kretsen kring James Joyce. Han hjälpte den svårt synskadade landsmannen med ärenden, läste bland annat för honom, och försökte hålla dennes dotter Lucia, som var svårt förälskad i Beckett, på värdigt avstånd. Han hade bara publicerat en novell och ett par essäer, samt debuterat som poet 1930 med den märkvärdiga långdikten om René Descartes, Whoroscope, utgiven i bara 300 ex.
Proust kom slutligen ut 5 mars 1931 och sålde förvånansvärt bra (679 exemplar redan första veckan). Boken inleds med ett citat av den italienske pessimisten Giacomo Leopardi (1798-1837): ”E fango e il mondo”, ungefär: ”och dy är världen”. Med detta är även Becketts egen filosofi fastslagen. Hans pessimistiska övertygelse är i denna essä avgörande för förståelsen av inte bara Prousts författarskap utan själva tillvarons (brist på) mening: ”[m]ellan denna död och denna födelse: den outhärdliga verkligheten”. Pendeln svänger mellan två punkter: lidandet och ledan. Att han vid sidan om Proust — förutom Keats och D’Annunzio — vid den här tiden också flitigt läste Arthur Schopenhauer kommer alltså knappast som någon överraskning.
Prousts stora teman är, enligt Beckett, Tiden, Vanan och Minnet (och som fjärde, möjligtvis jokern Döden). Tiden, ”dödens instrument”, ”fördömelsens och frälsningens tvehövdade monster”, är ovedersägligen av central betydelse för Prousts stora romanverk. Dess varelser är i många hänseenden offer för tiden. Beckett poängterar att gårdagen inte är något som passeras utan en oåterkallelig del av oss, inte en milstolpe utan en ”dagsten” som finns inom oss, ”tung och farlig”. Liksom världens skapelse inte skedde ”en gång för alla utan sker varje dag”. Tiden är inte någonting som ”återvinns” utan istället utplånas och individen är ”skådeplatsen för en ständigt fortgående dekantering från det kärl, som är fyllt med kommande tid”.
Vanan är en ballast som står över minnets lagar: ”Att andas är en vana. Att leva är en vana”. Här tar han hjälp av Schopenhauer, som säger att medvetandet — och därmed världen — är en objektivering av individens vilja. Livet är en följd av vanor eftersom ”världen är en projektion av individens medvetande”. Vanans uppgift är att förlama vår uppmärksamhet och bedöva våra ”perceptionsorgan”. Här hänvisar Beckett till kokerskan Francoise i På spaning... och ”berättaren”, som inte kunde sova i främmande rum (med högt i tak): ”Vanan att tycka om rum för det är lågt i tak fungerar inte längre och måste dö så att en vana att tycka om rum där det är högt i tak kan födas. Mellan denna död och denna födelse: den outhärdliga verkligheten”. Pessimismen igen.
Proust hade dåligt minne, skriver Beckett, och tillägger förnumstigt att en man med gott minne ”kommer inte ihåg någonting eftersom han inte glömmer någonting”. Minnet är ett ”kliniskt laboratorium ”, ett ”vanedjur”, ett ”klädstreck” där gamla smutskläder (”i går”) nu hänger ”tvagna vita” som ”nöjda tjänare”, redo att användas när lusten faller på. Med hjälp av nyfikenhet och sinnesfrånvaro (det undermedvetna, skulle väl en freudian säga) når minnet ”vårt väsens djupaste och mest oåtkomliga valv, dit vanan inte har någon nyckel”. Det frivilliga minnet är som en ”konkordans till individens Gamla Testamente”; godtyckligt valda bilder fjärran från verkligheten. Ett ”ingenting” rentav. Det ofrivilliga minnet däremot är explosivt, med Prousts egna ord (och i Becketts något förvanskade översättning), ”en ögonblicklig, total och hänryckande förbränning” (ur IV: Albertine disparue, ett stycke som saknas i den svenska översättningen). Men Beckett misstror Prousts idéer om frälsning via ofrivilliga minnen. Han kallar dem ”fetischer” och listar elva sådana (listan ”är inte fullständig”), med start i den berömda madeleinekakan. Han fnyser att det ofrivilliga minnet trollas fram ur en grund källa — ”en tekopps outgrundliga banalitet” — ja, hela ”Prousts värld kommer ur en tekopp”.
Döden behöver vi inte orda så mycket om: ”Vad vi än kan råka anse om döden, så kan vi vara säkra på att vår åsikt är meningslös och värdelös”. Den är Tidens instrument, presenterad som berättarens mormor i Prousts roman, ett spöke som han ser läsande ”sin älskade Mme de Sévigné”, trots att hon är död sedan länge. Hon, mormodern, ”den älskade gestalten inom honom”, är bara återskapad av ”vaneminnets omsorger”. Men vårt liv ”är en följd av förnekade paradis”, och ”döden kommer att bota många från deras längtan efter odödlighet”.
Beckett tar förstås här och var exempel ur Prousts stora verk, men jag vill ändå påstå att man kan få lika mycket ut av den här boken även om man inte läst en rad av den hypokondriske fransmannen. Jag har själv aldrig har kommit längre än till första bandet, Swanns värld (there, I said it!). För likt Michel Houellebecqs bok om H. P. Lovecraft säger Becketts monografi mer om författaren själv än om själva ämnet. Ett uppenbart faktum som noterats av snart nog varje beckettolog. Till exempel skriver A. Alvarez i sin Beckettbok (Fontana 1973) att ”Proust är, framför allt, en ursäkt för Beckett att diagnosticera sina egna besvär”. Jag vill gå så långt som att påstå att vi här, åtminstone bitvis, får se in i den 24-åriga framtida nobelpristagarens hjärna.
Det är också tydligt att Proust är skriven av en ung intellektuell, ivrig att visa vad han går för. Som John Calder skriver i The Philosophy of Samuel Beckett (Calder Publications 2001) är boken bitvis märkt av en ”over-cleverness, a tendency to show off, that Beckett did not wholly overcome until after the war”. Det gör nu inte boken mindre läsvärd. Tvärtom är det inte bara underhållande utan också berikande att ta del av en författare som står på tå såväl språkligt som intellektuellt. Och precis som i fallet Houellebecq (inte bara i H. P. Lovecraft - emot världen, emot livet, utan även och kanske till och med i ännu högre grad i Hålla sig vid liv) läser jag en filosofisk programförklaring, ett pessimistiskt fundament mot vilket ett livslångt författarskap ska komma att vila.
Spår av Becketts Proustläsning ska dyka upp i flera av hans senare verk. Redan i Dream of Fair to Middling Women (1932) skriver han om ”the zone of evaporation” (avdunstningszonen) och tillägger lekfullt i en parentes: ”We stole that one. Guess from where”. Svaret är Swanns värld. I En attendant Godot (1952) finner vi exempelvis proustska funderingar om vanans makt och i Endgame (1957) om minnet. Etcetera.
Jag såg en elak tunga tala illa om omslaget till den här boken någonstans. Jag protesterar å det bestämdaste och tycker tvärtom förlagets serie alpha är oerhört smakfull. Rejäla små trådbundna klotband med strama grå stilrena skyddsomslag. Det är lika genialt enkelt som det är snyggt och värdigt.
Skrivandet var för Samuel Beckett det enda sättet att söka nå fram till det han någonstans kallar ”varats autentiska svaghet”. Man kan säga att det var med boken Proust som detta sökande på allvar inleddes.