Det finns ett sug efter Bodil Malmstens dikter. Det märktes inte minst i mars 2015 när hon kom ut med Det här är hjärtat, som var hennes första diktbok på 22 år. "Jag skriver inte dikter längre, men den här dikten krävde att jag skrev den", sa Bodil Malmsten då. Det var "en kärleksdikt, en sorgedikt, en dikt om den orimliga förlust som kallas döden". Och nu ges den ut igen, i en vacker volym tillsammans med Bodil Malmstens alla tidigare diktsamlingar, från Dvärgen Gustaf från 1977 till Inte med den eld jag har nu från 1993. Åtta diktsamlingar och några rasande fina uddadikter inom ett par pärmar, allt formgivet av Bodils dotter Stefania Malmsten. En volym med samlade dikter är som gjord att bläddra i och fastna än här, än där. Kanske vid den gripande sorgedikten om Bodils första förläggare, Gerard Bonnier, eller vid ungdomsminnen om mormor och kusin Stig, eller i hela diktsamlingen Nefertiti i Berlin, som skildrar en relation mellan en mamma och hennes flygfärdiga dotter. Bodil Malmstens poesi ligger nära hennes eget liv, nära allas våra liv. Hon sträcker sig brett och hon når långt. Hennes samlade dikter är en prydnad och en värmekälla i varje boksamling.
Bodil Malmsten (born 19 August 1944 in Bjärme, Jämtland) was a Swedish poet and novelist. She was born close to Östersund in Jämtland, Sweden and grew up at her grandparents.
The English translation of her novel, Priset på vatten i Finistère (The Price of Water in Finistère, translated by Frank Perry), was selected as a Book of the Week on BBC Radio 4. In the novel, having decided to pack up and leave her country of birth, she recounts the story her settling into her new home in the Finistère département, in the northwest of France. It is told in a series of vignettes about gardening, learning the language, dealing with French bureaucracy, and struggling with writer's block.
She was awarded a doctorate honoris causa ad gradum (honorary degree) by the Faculty of Human Sciences at the Mid-Sweden University in Östersund in 2006.
Önskar jag skulle tyckt om detta mer än jag gjorde MEN jag förstår verkligen (!) allas hyllningar av ”det här är hjärtat.”
Samlade ändå på mig en lång lista av favoritsidor/dikter s.9 s.98-99 s.100 s.230 s.234-236 (s.315) s.400 s.418 s.420 s.429 s.454 s.457 s.459 s.472 Ett bloss för moster Lillie Den stora vågen
Tråkigt nog blev jag inte så betagen av denna samling som jag trodde och hoppades på. Det fanns absolut pärlor i samlingen men i efterhand hade det räckt för mig att läsa 'Det här är hjärtat' som är den sista delen.
Äldre version från 1995. Mycket jag inte förstod men började gilla mer mot slutet. En del saker jävligt kryptiska. Kan uppskatta det. Sista två diktsamlingarna var bäst
Tycker om det sätt hon skriver på och hur hon liksom leker sig fram med orden. Stör mig dock ibland på de ofta avslutande rimmen som jag inte riktigt vet vad jag känner inför. Ibland tycker jag de förstör och känns forcerade, medan jag samtidigt kan se att det hänger ihop. Hänger ihop med leken, hennes sätt att skriva, barnsligheten, det charmiga och direkta. Hon lyfter stora och viktiga frågor på ett otvunget och vardagsnära sätt. Speciellt hennes senare diktsamlingar tilltalar mig och Landet utan lov som även är Bodils kortaste håller jag som min absoluta favorit med dess inledande Det är en vanlig dag. Den rymmer den vanliga ovanliga dagen som pågår hela tiden. Konsumtionssamhället, skygglapparna, parrelationer, badning och rakning av undulater, samt frågan, vem fan ska man egentligen straffa?
”Att ta livet av sig är att straffa fel person Vem ska man straffa? Vem.”