En fängslande berättelse om epidemin som nära på halverade Stockholms befolkning.
1710. Mitt under brinnande krig riktade liemannen ett fruktansvärt hugg mot Sverige. På kort tid dog nära hälften av Stockholms befolkning i pesten. Undergången tycktes nära.
Pestens år är en fängslande berättelse om döden och staden. Hur farsoten slog till bara ett år efter det stora nederlaget vid Poltava. Hur den skräckinjagande epidemin spred sig bland Stockholms gator och gränder, för att därefter ta sig vidare ut i landet.
Vetenskapsjournalisten Magnus Västerbro skildrar hur Stockholms invånare ställdes inför en katastrof av ofattbara proportioner. Hur reagerade de enskilda människorna? Vilket ansvar tog myndigheterna? Och hur bidrog pesten till den svenska stormaktens undergång?
Pesten sågs av sin samtid som ett av de viktigaste tecknen på att Gud hade övergett det svenska folket, och att han straffade dem med pest och nederlag för deras högmod och storhetsvansinne. Pestens år är berättelsen om en central men ändå bortglömd period i Sveriges historia.
Vilken fantastisk berättelse om pesten och hur den smittade mellan människor och från Stockholm ut på landsbygden. Att följa några av dessa genom brev ( och ja, jag kunde inte låta bli att googla flera av dem) och händelser de var med om gjorde det hela otroligt levande. Det smärtade att läsa hur de som bestämde undanhöll vetskapen om smittan och lät alla dessa vanliga, fattiga människor dö utan att, i vissa fall, få hjälp. Riktigt grymt, ändå vill jag inte helt släppa tanken på pesten då den fascinerar mig väldigt.
Stockholm och Sverige är sårbart år 1710. Nederlaget i Poltava ligger två år bakåt i tiden, och stormakten är i gungning. Kung Karl XII har flytt till Bender. Från de förlorade besittningarna i Baltikum kommer strida flyktingströmmar, och landet är utfattigt efter både dåliga skördar och misslyckade krig. Då, i september, passar pesten på att slå till med full kraft.
Det här är förstås en ytterst lämplig bok att läsa i pandemiisoleringen 2021. Särskilt som det finns så många intressanta paralleller att göra mellan böldpesten i Stockholm år 1710 och covid-19 drygt 300 år senare:
Redan i inledningskapitlet beskrivs att kostnaderna för att ha fartyg i karantän i Sandhamn i 40 dygn är för höga för att det ska anses försvarbart. Samma typ av cost-benefit-jämförelser är förstås relevanta idag också (även om jag för min egen del finner dagens analyser slafsigt redovisade).
I pandemins initialskede försöker myndigheterna att tona ner smittan. “Det är nog inte pest.” Det är viktigt att det inte utbryter panik, tycks vara den ena bevekelsgrunden här. Den andra är sannolikt att alla myndigheter vet hur illa rustat Stockholm är för att möta en pestepidemi. Det är enklast att låtsas att inget kommer att hända och hoppas på ett mirakel. Alltså förnekar man det uppenbara i det längsta.
Den exponentiella tillväxtens krypande skräck känns mycket välbekant. Först bara ett fåtal drabbade, men epidemins matematik är lika bedräglig som skoningslös, då som nu.
Även 1710 finns en klassaspekt när det gäller vilka som drabbas. Adeln och andra förmögna har större möjlighet att fly ut till sina gods på landsbygden. De fattiga är där de är och har ingen chans överhuvudtaget att komma undan. Det syns också i statistiken.
Magnus Västerbro följer ett antal människor som alla lämnat ett rikt källmaterial efter sig - en konstnär, en präst, en ung officersaspirant och en läkare, bland andra. Han beskriver hur de alla kämpar på efter bästa förmåga, och det tycks ha varit den stämning som rått i staden. Folk dör som flugor under groteska plågor, och alla vet att smittan finns överallt, men tillvaron pågår, som den alltid gör. Man måste ha mat på bordet, man måste utföra sina uppdrag. Några flyr och tänker bara på sitt, men de flesta kämpar på och försöker göra sin plikt. Stadsförvaltningen rullar vidare, även den. Knackigt, men dock. Medarbetare faller bort, men man ersätter dem och försöker skaka fram folk att utföra de uppdrag som måste utföras, t ex att forsla bort döda kroppar och begrava dem. Givetvis är det en fullständigt livsfarlig syssla, men det kan i alla fall inbringa några slantar och något mål mat.
Själva sjukdomens egenskaper ägnas ett kapitel. Det är ett brutalt och groteskt och nyckfullt odjur som beskrivs. Det kan gå några timmar från det att man börjar känna sig dålig tills att man är död, ofta efter fruktansvärda smärtor och illamående med kräkningar. Läkarna som försöker behandla de sjuka, med gissningar som enda teoretiskt stöd, kan skära upp de varfyllda bölderna eller prova en åderlåtning, men de står förstås i praktiken handfallna. Antibiotika är över 200 år bort, och de sanitära förhållande i Stockholm 1710 är inte mycket att skriva hem om. Pesten tar barn från deras föräldrar, föräldrar från deras barn, och ibland utplånas hela familjer. Ungefär 30% av stadens befolkning dör under några grå vintermånader, och i vissa kvarter avlider mer än hälften. Samtidigt är det en nyckfull sjukdom. Några överlever sjukdomen, och vissa skonas helt, allt till synes slumpmässigt. Tidigt 1710 viker smittotalen, och snart är sjukdomen borta. (Flockimmunitet, vädret eller bara tillfälligheternas nycker? frestas man att fråga, i ljuset av de diskussioner som förs idag.)
Västerbros framställning är rik och lättillgänglig. Det är välskrivet, rappt, underhållande. Det är fascinerande hur mycket källmaterial det finns - dagböcker, brev, protokoll. Berättelsen angränsar lite grann till Peter Englunds böcker om första världskriget, på det sättet att vi får följa ett urval av människor och ta del av vad de tänkte, även om det greppet inte är i närheten lika konsekvent utfört. Ibland återges domstolsprotokoll - t ex om ett “vansinnesdåd” när en kvinna kastar ett tiggarbarn i Strömmen - ibland listas dödsfallen i en stadsdel.
Västerbro har gjort ett gott urval i källmaterialet och lyckas hålla ihop boken till 250 sidor som förmedlar rädslan, stanken, sorgen och de fasansfulla scenerna med likvagnar som dras över kullerstenarna. Människor är skrämda och omgivna av sjukdom och död, men de kämpar på.
”De oroliga männen som ska sköta Stockholms stad vänder sig alltså gång på gång till experterna för att bli informerade och få vägledning, men möts bara av undanglidande vagheter. Nog är det illa, men inte så illa. Nog är det en hemsk sjukdom, men inte den hemskaste. Visst måste mycket göras, men inte så mycket.”
Intressant för den som historie-intresserade. 'Historisk ironi', kan man väl säga, att den här boken utgavs 2016, och så lagom till 'pandemin 2020' kunde utges i pocket för alla som satt sysslolösa hemma. Jag blir dock störd av en mängd cirkelresonemang och generaliseringar, som inte håller.
Som att först anklaga svensken för 'ursvenskt storhetsvansinne'. Som om en storhetsvansinnig kung gör hela folket till storhetsvansinniga? Visst kommer det väl från Jantelagen, att anklaga någon för att vara för stolt över sin egen kultur, sitt eget samhälle - eller? Men sedan vrids detta till 'överhetens kontroll', och sedan ytterligare en vridning, att Pesten som tog nästan 40% av Stockholms befolkning på 6 månader 1710, faktiskt är den sista pesten Sverige upplevt. Därefter blev karantänsreglerna stränga.
Å andra sidan blir jag nu intresserad av att läsa vidare. Slutkapitlet menar att denna sista pest, åderlåtningen av befolkningen är vad som ledde till Sveriges utmattning och upphörande av Stormaktstiden. Än sen? Stormakter frälser inte världen, inte saknar vi det!? Men nu blir det intressant att läsa om Sverige efter 1710.
Jajamensan, visst kunde man fucka upp en pandemi redan på 1700-talet. Magnus Västerbro har skrivit en fantastiskt bok om pestens intåg i Stockholm i nådens år 1710.
Här möter vi: De styrande, som väljer att förneka in i det längsta. Läkarna, som försker görasitt jobb under vidriga förhållanden och med tvivelaktiga metoder. De besuttna, som flyr staden. De fattiga, som blir kvar.
Mycket intressant bok om en epidemi som jag inte visste något om. .
Jag tycker mycket om författarens sätt att väva in verkliga människors liv i faktatexten. Här finns en hel del paralleller till covid19-pandemin. Sjukdomens allvar och spridning förnekas, åtgärder sätts in för sent och folket hörsammar inte alltid restriktionerna, eftersom de ofta inte har något val. Diskussionen på slutet är också väldigt intressant.
Intressant bok och fruktansvärt att läsa om hur förödande en epidemi verkligen kunde vara för bara trehundra år sedan. Väl värd att läsa för all som är intresserade av svensk historia, stockholms historia eller bara intresserad av liv under 1700-talet.
Molto interessante ricco di particolari storici. Trovo molte somiglianze a quello che stiamo vivendo ora, all’epoca del Covid-19. A tratti l’ho trovato pesante e ripetitivo. Forse con 100 pagine in meno sarebbe stato molto più interessante da leggere.
Makaber, intressant och stundtals rolig. Med stor detaljrikedom och djupgående research är boken skriven men den känns ändå lite tunn på något sätt, förmodligen för att det finns så få förstahandskällor bevarade från den här epidemin.
En dramadokumentär i bokform som jag inte kunde lägga ifrån mig. Massor med paralleller till dagens pandemi och hanteringen av den, även om pesten var mycket, mycket värre. Nu måste jag läsa boken om svälten också!