Johan August Strindberg, a Swede, wrote psychological realism of noted novels and plays, including Miss Julie (1888) and The Dance of Death (1901).
Johan August Strindberg painted. He alongside Henrik Ibsen, Søren Kierkegaard, Selma Lagerlöf, Hans Christian Andersen, and Snorri Sturluson arguably most influenced of all famous Scandinavian authors. People know this father of modern theatre. His work falls into major literary movements of naturalism and expressionism. People widely read him internationally to this day.
Helt fruktansvärt långtråkig, men också intressant och mycket rolig. Jag höll på att få fnatt på den där uppsatsen mitt i boken om en dansk författare. Hoppade över fem sidor där. Det bästa var precis i slutet när han får ångest över att ha grälat med en lärare om att Dante var dålig.
1001 böcker Sid 42, mening 1: ”När klockaren nu tog upp psalmen utposterades pojkarne vid stämmorna, och vid en nick från mästaren drogos alla stämmor ut på en gång och ungdomen bröt in i kör.”
En självbiografisk roman i två delar av en av Sveriges mest uppskattade författare. Strindberg återberättar delar av sitt liv genom Johan och hans uppväxt från föräldrahemmet till tillvaron som student. Den tar upp filosofiska tankegångar och jakten på "meningen med livet".
Det är en bra bok, som visserligen skenar i väg ibland mot oändliga tankegångar och pladder. Det som gör sig uppenbar är Johans envishet och argsinthet. Mellan raderna kan man utläsa en bitterhet mot allting som inte är i räckhåll och förvandlar detta till en fiendskap. När man läser Min eld är den största: brev 1858-1912 blir detta mer markant.
Man får en bra bild av hur exempelvis familje- och studentlivet, och framför allt, hur Sverige såg ut på den tiden. Det är således en tidsresa.
Strindberg var galen, det är faktiskt inte något folk bara säger, han var ju det. Han ändrar sig och säger emot sig själv hela tiden, detta känns inte som ett litterärt storverk och han flummar ut i politik och tidsanda och oidipus men den har sina stunder och som tidskapsel är den säkert bra skulle jag tro. Han känns hemskt ärlig och drar sig inte för att lämna ut någon, allraminst sig själv. Bäst är nog skildringarna av barndomsminnen som inte är fulla av politiskt pladder. Och kvinnorna. Och Gud.