De försvunna böckernas bibliotek

by Kristoffer Leandoer

Lyssna! Hör du? Ett mummel, ett sorl, ett gällt skrik.

Det är böckerna som pratar. Varenda en av dem. Ett antikvariat på rätt sida floden. Lukten av papper och uttorkat skinn, bortnötta förgyllda bokstäver, halvfranska band. Dammet som sakta virvlar i solen …

I de försvunna böckernas bibliotek är det tystare, men om du lyssnar noga kan du fortfarande uppfatta rösterna. Vår berättare är en före detta antikvariatsarbetare och förlagsredaktör; den siste läsaren av författare och verk som fallit i glömska. Minns du den franska symbolisten Aurélien de Kempff? Inte? Hur är det med Sol B. Johnson, vietnamveteranen som skrev hårdkokt om våld, hämnd och rättvisa, och den geniförklarade unge norrlänningen Jon Lundström som idoliserade honom?

I dag är ingen av dem läst; deras böcker är meddelanden som upphört att gälla. I tretton sammanlänkade berättelser söker vår berättare upprätta en rad bortglömda författarskap och tar samtidigt med oss på en vindlande resa genom litteraturens och läsandets historia.

Genres: Fiction

260 pages, Hardcover

First published April 1, 2016

Reviews

[Caroline · Rating 4 out of 5]

Det finns inga försvunna böcker!

[Johan Thilander · Rating 4 out of 5]

Verkligen rolig text! Var beredd på en ganska akademisk och svårgenomtränglig bok, men denna var så väldigt lekfull.
De försvunna böckernas bibliotek är lika delar en samling fiktiva monografier, novellsamling-ish och bibliofilisk thriller med fantastikinslag.
Det finns tydliga drag av Borges, men här finns också likheter med samtida författare, som Lars Jakobson och Jesper Liedman.

En bitter eftersmak efter att ha läst denna är att en vill läsa de fiktiva författarskap som Leandoer så skickligt har levandegjort. Kul sidenote också: i ett svagt ögonblick så googlade jag faktiskt på hans påhittade författare Aurélien de Kempff för att se om han ändå inte finns på riktigt - och fick genast sökförslag, vilket skvallrar om att flera personer innan mig har gjort samma sökning. Det om något måste väl visa att Leandoer har lyckats med denna!

[Elin · Rating 1 out of 5]

Rörig handling, förstod inte ordentligt vad författaren ville berätta eller förmedla. Kan inte ens säga vilken genre jag skulle säga att den tillhör.

[Malena Mäkinen · Rating 4 out of 5]

Snirklande historia via fristående berättelser. Påminner förstås om Borges. Ju mer man läser desto mer vill man googla för att undersöka om det är sant eller inte, samtidigt som man inte vill sluta läsa. Fast jag gillade inte riktigt slutet, men så är det ju ibland!

[Henrik Ståhl · Rating 2 out of 5]

Ironiskt nog är de korta summeringarna av fiktiva litterära verk betydligt mer intressanta än bokens ramverk, som är full av floskler, klichéer och högtravande glättighet. Får en känsla av att författaren lagt mer möda på att framstå som förträfflig på alla sätt och vis, än på att skapa en engagerande story med ett lika engagerande karaktärsgalleri. I stället serveras vi en på många sätt medioker och idéfattig historia, berättad av en askgrå och helt substanslös huvudkaraktär. Slutet är så förutsägbart och tråkigt att klockorna stannar. Besvikelse.

[Karsten Karpius · Rating 5 out of 5]

Provocerande kvick och smart essäroman någonstans mellan Klas Östergren och K Svensson. Frågan som ställs om och om igen: kan vi lita på det vi läser? Kan texten lita på läsaren? Svaret är såklart nej. Eller? 5/5

[Erik Wallmark · Rating 2 out of 5]

Gillar resonemangen, och hur lekfull, påhittig och spretig denna roman(?) är. Ogillar hur klaustrofobisk den artar sig, känner att jag knappt hittar varken in eller ut ur texten mot slutet. Det blir någon slags självbelåten metafiktiv overload.

[Yuliya Yurchuk · Rating 3 out of 5]

Роман про втрачені книжки і забутих письменників. Звучить чудово, правда? Але насправді це зовсім щось інше. В книжці розповідається не про "забутих" і "втрачених", а просто про видуманих літераторів і їхніх неіснуючих творінь. Це все б не викликало жодних проблем, якби ці придумані персонажі не були перемішані з цілком реальними людьми. От так читаєш про якогось там пана Х, який був натхненням для Пруста, чиї книжки були відомі свого часу більше, ніж нам відомі книги того ж таки Пруста, а потім гуглиш це все і розумієш, що це уява лише автора, а ніяких книжок і того відомого забутого письменника не було зовсім. Ідея була б гарна, але не для такої кількості сторінок. Це було б гарне есе-анекдот, але як роман це занадто довго і не виправдовує себе.
Я справді думала, що тут буде про втрачені чи забуті книги, так що я дуже розчарувалася. Трійку поставила лише за дві речі, які спонукали до розвитку думок: місце, де Ісус пише на піску, та роздуми про те, як контроль за пам'яттю здійснюється через "забування" певних книг. Все.