What do you think?
Rate this book
Allt som blir kvar
Från dagen han klättrade in och sa hej var det något i huvudet som hoppade snett. Med en gång la sig ett lager över hornhinnan och jag blinkar alltid en extra gång innan skärpan fixeras. När det ännu var en påminnelse om att han väntade i min säng kunde jag stå ut. Men nu. Vad händer nu? Han är inte bara i ögonvrån, i periferin en millisekund när jag råkar missta någon annan för honom. Nej, han är snart framför mig, precis där, i varenda person som passerar.
Mitt under brinnande juli gör Matildas pojkvän slut. Kvar är hon, i en öde lägenhet. Vem är hon, utan honom? Matilda måste fylla tomrummet och bästa vännen Miron tar henne under sina vingar. Han lovar att bedöva smärtan med nya äventyr. Tillsammans ska de rida ut sorgen, explodera i natten. Men hur långt kan man egentligen gå och vilka är Mirons verkliga motiv? Och när vet man om man mår bättre eller inte längre känner något alls? En mästerlig skildring av den vilsenhet som kan uppstå i gränslandet mellan ungdom och vuxenhet.
Mitt under brinnande juli gör Matildas pojkvän slut. Kvar är hon, i en öde lägenhet. Vem är hon, utan honom? Matilda måste fylla tomrummet och bästa vännen Miron tar henne under sina vingar. Han lovar att bedöva smärtan med nya äventyr. Tillsammans ska de rida ut sorgen, explodera i natten. Men hur långt kan man egentligen gå och vilka är Mirons verkliga motiv? Och när vet man om man mår bättre eller inte längre känner något alls? En mästerlig skildring av den vilsenhet som kan uppstå i gränslandet mellan ungdom och vuxenhet.
207 pages, Hardcover
First published September 1, 2016
21 people are currently reading
285 people want to read
About the author
Sandra Beijer
10 books100 followersSandra Beijer, född 1984, skriver sen 2005 den välbesökta bloggen Niotillfem. Hon är utbildad copywriter och har arbetat i både Stockholm och New York.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 124 reviews
January 1, 2017
här finns ju en del att söka. t.ex. en ordentlig handling, karaktärer med mer en ett karaktärsdrag samt, för mig, igenkänning. jag känner inte igen mig i det här, alls, och ärligt talat tror jag det är rätt extremt för de flesta.
sandras språk är ju fantastiskt, dock. det vet en ju. samtidigt blir det kanske snäppet för mycket svett, revben, pulsar och djungler ibland.
den övergripande känslan jag får av den här boken är obehag. obehag för hur hon går in i sorgen, nästan omfamnar den, obahag inför Simon och Miron som jag verkligen inte tycker beter sig särskilt bra. obehag inför Matildas hjälplöshet, hur hon faller mellan fingrarna på alla andra. obehag inför drogerna, hur de gång på gång utmanar ödet.
jag får ont i magen men samtidigt bryr jag mig inte riktigt över hur det går med matilda. visst, en bok som ändå väcker någon form av känslor och har ett snyggt språk borde ju anses vara rätt bra. men jag undrar - är obehag en känsla en vill få av en bok?
sandras språk är ju fantastiskt, dock. det vet en ju. samtidigt blir det kanske snäppet för mycket svett, revben, pulsar och djungler ibland.
den övergripande känslan jag får av den här boken är obehag. obehag för hur hon går in i sorgen, nästan omfamnar den, obahag inför Simon och Miron som jag verkligen inte tycker beter sig särskilt bra. obehag inför Matildas hjälplöshet, hur hon faller mellan fingrarna på alla andra. obehag inför drogerna, hur de gång på gång utmanar ödet.
jag får ont i magen men samtidigt bryr jag mig inte riktigt över hur det går med matilda. visst, en bok som ändå väcker någon form av känslor och har ett snyggt språk borde ju anses vara rätt bra. men jag undrar - är obehag en känsla en vill få av en bok?
October 7, 2019
Hm. Jag tycker att Sandra Beijer skriver fantastiskt, men jag tycker nog att hon gör sig bättre som krönikör än som författare. Den här boken har en story som i grunden är bra, men den lämnas alldeles för outforskad. Det är för snabba vändningar, för många händelser som lämnas för tvärt, utan reflektion eller eftertanke.
Jag aktivt ogillade tyvärr alla karaktärer. Jag kan inte relatera till Matilda som verkar vara helt utan personlighet, Miron är för intensiv och obehaglig, som en person som ställer sig för nära och inte har någon känsla för den personliga integriteten. Agnes fungerade bara som en dålig, förebrående vän och Simons funktion vet jag inte alls vad den var. Ingen av dem hade något djup, och alla gick de runt och visade Matilda att de visste något om situationen som inte hon gjorde, men ingen berättade något. Även dialogen kändes för krystad och orealistisk, det finns ingen tonåring som pratar på samma sätt som Sandra Beijer skriver. Det levande språket och grundstoryn kunde tyvärr inte rädda upp det.
Jag aktivt ogillade tyvärr alla karaktärer. Jag kan inte relatera till Matilda som verkar vara helt utan personlighet, Miron är för intensiv och obehaglig, som en person som ställer sig för nära och inte har någon känsla för den personliga integriteten. Agnes fungerade bara som en dålig, förebrående vän och Simons funktion vet jag inte alls vad den var. Ingen av dem hade något djup, och alla gick de runt och visade Matilda att de visste något om situationen som inte hon gjorde, men ingen berättade något. Även dialogen kändes för krystad och orealistisk, det finns ingen tonåring som pratar på samma sätt som Sandra Beijer skriver. Det levande språket och grundstoryn kunde tyvärr inte rädda upp det.
July 17, 2017
Matilda är inte tillsammans med Oliver längre och är därför ledsen ledsen ledsen. Det är hennes enda personlighetsdrag. Det är praktiskt taget vad hela boken går ut på. Hon och hennes närmsta lite vilda vän Miron försöker festa och knarka bort denna sorg men allt blir dekadens och en spya i Slussen. Slut.
Nej men helt ärligt, känns som Beijer försökt lite väl hårt för att skapa den där ungdomliga Stockholmska livet-på-söder-stan-är-en-djungel-känslan som hela hipstersverige suktar efter. Matilda har hånglat på Trädgården, knarkat på rave, blir vild och galen på väg till Berlin, rökt upp tre ciggpaket på en dag, tatuerat sig på Bondegatan. Ska inte en ungdomsbok vara relaterbar? För tror denna känslostorm till bok är lite väl extrem även för den vildaste av ungdomar.
Dessutom osar hela boken av lite såndär indie drogromantik. Vet inte hur många "vita små ampuller" huvudkaraktären sväljer under bokens gång, men många är det.
Summan av kardemumman blir inte så mycket alls. Bokens slut mynnar ut i inget direkt slut alls, och Matilda är precis lika ledsen som i första kapitlet. Tröttsamt.
Nej men helt ärligt, känns som Beijer försökt lite väl hårt för att skapa den där ungdomliga Stockholmska livet-på-söder-stan-är-en-djungel-känslan som hela hipstersverige suktar efter. Matilda har hånglat på Trädgården, knarkat på rave, blir vild och galen på väg till Berlin, rökt upp tre ciggpaket på en dag, tatuerat sig på Bondegatan. Ska inte en ungdomsbok vara relaterbar? För tror denna känslostorm till bok är lite väl extrem även för den vildaste av ungdomar.
Dessutom osar hela boken av lite såndär indie drogromantik. Vet inte hur många "vita små ampuller" huvudkaraktären sväljer under bokens gång, men många är det.
Summan av kardemumman blir inte så mycket alls. Bokens slut mynnar ut i inget direkt slut alls, och Matilda är precis lika ledsen som i första kapitlet. Tröttsamt.
April 24, 2017
Väldigt väldigt fint skriven, älskade att läsa orden. Men jag vet inte om jag älskade boken. Den var förvirrande och kanske lite mycket ibland.
November 25, 2016
Hur mycket jag än gillar Beijer måste jag säga att den här inte var något vidare. Allt som blev kvar var en handling utan avslut, det gick aldrig framåt.
September 29, 2016
Jag vet verkligen inte vad jag ska skriva. För jag vet inte vad jag ska tänka om boken. Allt som blir kvar gjorde mig minst sagt förvirrad, men jag har ännu inte kunnat bestämma mig för om det är förvirrad på ett bra sätt eller ett dåligt sätt.
Först och främst så älskade jag Sandra Beijers språk. Hon skriver så satans vackert och så målande att jag blir förälskad. Själva språket, det är helt fantastiskt. Jag önskar att det kunde räcka så, att jag kunde älska boken rakt av bara på grund av det, men så enkelt är det inte.
I Allt som blir kvar får vi följa Matilda som är mitt inne i en väldigt mörk period i sitt liv. Alla kapitel är ganska korta och spelar upp en scen eller två ur Matildas liv. Det är lite som ett pussel där vi får bit efter bit, men själva får fylla i hålrummen lite, hitta kopplingarna som gör att bitarna passar, och det är det som blir lite svårt för mig. Jag kan inte riktigt se helhetsbilden, inte riktigt få det att gå ihop. Det hela blir lite för abstrakt för mig. Bit efter bit efter bit, men vad leder de allt till?
Och jag vet inte om det är för att jag bara inte fattar. För att jag har missat något, för att jag läste boken för snabbt och koncentrerade mig för lite (jag flög rakt igenom den på bara några dagar). Eller om det kanske är för att jag aldrig har varit där Matilda är, för att jag trotts allt bara är 18 år gammal och aldrig fått uppleva det där kletiga mörkret som fastnar på en och drar ner en och som det är så svårt att bli av med.
Kanske är det därför jag inte heller riktigt kan få kontakt med Matilda. Som ORYA skriver i sin recension om boken, så kan jag ofta förstå varför Matilda gör de val hon gör, jag kan förstå att hon mår dåligt, och ibland kan jag nästan till och med tycka synd om henne och känna att visst är det förjävligt. Men samtidigt, när kapitlen bara fortsätter i samma stil, när Matilda aldrig riktigt rycker upp sig, då blir det svårare och svårare att sympatisera. Kanske är jag ung och naiv, men jag tycker att hon gör så fel, och någonstans inne i mig växer sig den här besvikelsen som bara blir starkare och starkare för att hon inte fattar, för att hon aldrig har orken att ta tag i saker och ting och jag vill bara ruska om henne, vill ruska om hennes vänner, och ruska om hela jäkla tillvaron för att det är så fel. Och samtidigt som jag inte alls fattar, så gör jag ju det. Samtidigt som jag känner en sådan motvilja mot hur hon agerar så finns det en liten del av mig som samtidigt tror sig förstå. Inte för att det är rätt, men för att det är mänskligt.
Kanske gör det att jag faktiskt sympatiserar ändå. Kanske var jag faktiskt mer involverad än jag ville tro. Och kanske är det faktiskt varför den här boken är satans bra, jag kan inte riktigt bestämma mig.
För samtidigt som jag fortfarande inte förstår varför jag tog mig igenom 200 sidor av någons sorgedränkta självömkande liv, hur allt hänger samman och vad poängen av alla dessa karaktärer, lösryckta konversationer och festande egentligen var, så förstår jag ju. Inte fullt, inte på långa vägar, men en del av mig tror sig ändå veta varför den här boken ändå är så bra. För att den tar upp det mörka, det skämmiga, det vi kanske inte alltid pratar om. Skuggorna. För att Matilda är som hon är, och för att det här är en berättelse som får en att tycka saker.
När jag satt och läste något av de senare kapitlena i boken i går så tänkte jag att det säkert finns så många andra där ute, så många föräldrar och barn som har samma relation som Matilda och hennes mamma. Kanske är jag jättefördomsfull, men en del av mig kan inte göra annat än att undra om inte de föräldrarna kanske hade förstått sina barn lite bättre om de hade läst en bok som Allt som blir kvar. Att de som jag kanske hade fattat åtminstone lite, även om de själva aldrig varit där. Och det är ju ganska så fint bara det.
Det här är en jätteförvirrande recension, för att mina tankar av boken är väldigt förvirrande. Jag vet fortfarande inte vad jag ska tycka, och boken i sin helhet förstår jag fortfarande inte riktigt - men jag kan samtidigt inte avgöra om det beror på mig eller boken. Jag kan inte heller avgöra om det gör den jäkligt intressant eller bara dåligt uppyggd. Det lutar mot det första.
Bästa sättet att sammanfatta det hela är väll genom att säga att jag förstår, samtidigt som jag absolut inte alls gör det. Jag förstår, och jag förstår inte. Jag sympatiserar och jag sympatiserar inte. Det är motsägelsefullt, jag vet men det är vad som bäst beskriver mina känslor för den här boken. Jag känner nästan lite att jag inte kan omtala mig om den förens det typ har gått en hel massa år och jag läst om boken igen.
Kanske är den här boken inte skriven för mig. Kanske är det inte meningen att jag ska fatta för att jag har aldrig varit där. Kanske kommer jag en dag göra det. Men jag är ändå glad jag fick lära känna Matilda, hur förvirrande hennes resa än var. Jag är glad att Sandra Beijers vackra språk fick ta mig med på en stormig färd genom Stockholms olika vrår. Och jag hoppas att jag en dag kan återvända till berättelsen med nya ögon och få ut något nytt ur den. Det skulle ju vara spännande, visst skulle det.
Men en bok, en bok som fick mig att tänka och tycka såhär mycket, den måste ju vara bra. Visst måste den?
Först och främst så älskade jag Sandra Beijers språk. Hon skriver så satans vackert och så målande att jag blir förälskad. Själva språket, det är helt fantastiskt. Jag önskar att det kunde räcka så, att jag kunde älska boken rakt av bara på grund av det, men så enkelt är det inte.
I Allt som blir kvar får vi följa Matilda som är mitt inne i en väldigt mörk period i sitt liv. Alla kapitel är ganska korta och spelar upp en scen eller två ur Matildas liv. Det är lite som ett pussel där vi får bit efter bit, men själva får fylla i hålrummen lite, hitta kopplingarna som gör att bitarna passar, och det är det som blir lite svårt för mig. Jag kan inte riktigt se helhetsbilden, inte riktigt få det att gå ihop. Det hela blir lite för abstrakt för mig. Bit efter bit efter bit, men vad leder de allt till?
Och jag vet inte om det är för att jag bara inte fattar. För att jag har missat något, för att jag läste boken för snabbt och koncentrerade mig för lite (jag flög rakt igenom den på bara några dagar). Eller om det kanske är för att jag aldrig har varit där Matilda är, för att jag trotts allt bara är 18 år gammal och aldrig fått uppleva det där kletiga mörkret som fastnar på en och drar ner en och som det är så svårt att bli av med.
Kanske är det därför jag inte heller riktigt kan få kontakt med Matilda. Som ORYA skriver i sin recension om boken, så kan jag ofta förstå varför Matilda gör de val hon gör, jag kan förstå att hon mår dåligt, och ibland kan jag nästan till och med tycka synd om henne och känna att visst är det förjävligt. Men samtidigt, när kapitlen bara fortsätter i samma stil, när Matilda aldrig riktigt rycker upp sig, då blir det svårare och svårare att sympatisera. Kanske är jag ung och naiv, men jag tycker att hon gör så fel, och någonstans inne i mig växer sig den här besvikelsen som bara blir starkare och starkare för att hon inte fattar, för att hon aldrig har orken att ta tag i saker och ting och jag vill bara ruska om henne, vill ruska om hennes vänner, och ruska om hela jäkla tillvaron för att det är så fel. Och samtidigt som jag inte alls fattar, så gör jag ju det. Samtidigt som jag känner en sådan motvilja mot hur hon agerar så finns det en liten del av mig som samtidigt tror sig förstå. Inte för att det är rätt, men för att det är mänskligt.
Kanske gör det att jag faktiskt sympatiserar ändå. Kanske var jag faktiskt mer involverad än jag ville tro. Och kanske är det faktiskt varför den här boken är satans bra, jag kan inte riktigt bestämma mig.
För samtidigt som jag fortfarande inte förstår varför jag tog mig igenom 200 sidor av någons sorgedränkta självömkande liv, hur allt hänger samman och vad poängen av alla dessa karaktärer, lösryckta konversationer och festande egentligen var, så förstår jag ju. Inte fullt, inte på långa vägar, men en del av mig tror sig ändå veta varför den här boken ändå är så bra. För att den tar upp det mörka, det skämmiga, det vi kanske inte alltid pratar om. Skuggorna. För att Matilda är som hon är, och för att det här är en berättelse som får en att tycka saker.
När jag satt och läste något av de senare kapitlena i boken i går så tänkte jag att det säkert finns så många andra där ute, så många föräldrar och barn som har samma relation som Matilda och hennes mamma. Kanske är jag jättefördomsfull, men en del av mig kan inte göra annat än att undra om inte de föräldrarna kanske hade förstått sina barn lite bättre om de hade läst en bok som Allt som blir kvar. Att de som jag kanske hade fattat åtminstone lite, även om de själva aldrig varit där. Och det är ju ganska så fint bara det.
Det här är en jätteförvirrande recension, för att mina tankar av boken är väldigt förvirrande. Jag vet fortfarande inte vad jag ska tycka, och boken i sin helhet förstår jag fortfarande inte riktigt - men jag kan samtidigt inte avgöra om det beror på mig eller boken. Jag kan inte heller avgöra om det gör den jäkligt intressant eller bara dåligt uppyggd. Det lutar mot det första.
Bästa sättet att sammanfatta det hela är väll genom att säga att jag förstår, samtidigt som jag absolut inte alls gör det. Jag förstår, och jag förstår inte. Jag sympatiserar och jag sympatiserar inte. Det är motsägelsefullt, jag vet men det är vad som bäst beskriver mina känslor för den här boken. Jag känner nästan lite att jag inte kan omtala mig om den förens det typ har gått en hel massa år och jag läst om boken igen.
Kanske är den här boken inte skriven för mig. Kanske är det inte meningen att jag ska fatta för att jag har aldrig varit där. Kanske kommer jag en dag göra det. Men jag är ändå glad jag fick lära känna Matilda, hur förvirrande hennes resa än var. Jag är glad att Sandra Beijers vackra språk fick ta mig med på en stormig färd genom Stockholms olika vrår. Och jag hoppas att jag en dag kan återvända till berättelsen med nya ögon och få ut något nytt ur den. Det skulle ju vara spännande, visst skulle det.
Men en bok, en bok som fick mig att tänka och tycka såhär mycket, den måste ju vara bra. Visst måste den?
November 29, 2016
Jag kan bara inte relatera. Jag kan inte förstå. Jag blir bara trött på karaktärerna.
February 21, 2018
Som ungdomsbok tycker jag att den riktar sig till en äldre publik, jämfört Beijers debut Det handlar om dig. I kontrast till debuten är den också betydligt bättre: mer utvecklade karaktärer, tydligare intrig, men inte på bekostnad av det vackra språket som håller hög standard boken igenom. Beijer har lyckats hålla isär boken från sitt personliga liv i bloggen och hon har byggt en historia som är trovärdig även om jag ibland upplever att läsaren själv måste fylla i några oklara luckor. Jag tycker om att den inte är förutsebar och att den lämnar läsaren med eftertanke.
Jag kan personligen bli lite förvirrad av att den handlar om en universitetsstudent men ändå i både språk och handling riktar sig till unga vuxna. Trots det skulle jag absolut rekommendera Allt som blir kvar till mina framtida gymnasieelever.
Jag kan personligen bli lite förvirrad av att den handlar om en universitetsstudent men ändå i både språk och handling riktar sig till unga vuxna. Trots det skulle jag absolut rekommendera Allt som blir kvar till mina framtida gymnasieelever.
July 13, 2017
Men alltså, va? Var det allt? Inte ofta jag genuint avskyr en bok, men denna tar priset.
Ingen handling, ointressanta karaktärer som jag avskydde från första början, glorifierande av droger, alkohol och rökning, sjukt överdrivet språk som bara känns som att hon försöker att vara så himla djup och svår men det blir endast fånigt.
Att hela boken handlar om en tjej som i princip tappar lusten till att leva för att hennes snubbe gör slut är ju bara det helt sjukt - hej Bella/Edward varning.
Nä, Sandra. Måste säga att jag är mycket besviken.
Ingen handling, ointressanta karaktärer som jag avskydde från första början, glorifierande av droger, alkohol och rökning, sjukt överdrivet språk som bara känns som att hon försöker att vara så himla djup och svår men det blir endast fånigt.
Att hela boken handlar om en tjej som i princip tappar lusten till att leva för att hennes snubbe gör slut är ju bara det helt sjukt - hej Bella/Edward varning.
Nä, Sandra. Måste säga att jag är mycket besviken.
September 30, 2019
Alltså jag vet inte.
Det kan vara jag som är så långt bort från ungdomens ögonblicksliv att jag har svårt att relatera men jag blir liksom inte klok på karaktärerna i boken, och vad de vill.
Författaren är väldigt bra på metaforer och liknelser men det räcker inte bara med ett målande och vackert språk. Jag blir tyvärr inte berörd alls.
Det kan vara jag som är så långt bort från ungdomens ögonblicksliv att jag har svårt att relatera men jag blir liksom inte klok på karaktärerna i boken, och vad de vill.
Författaren är väldigt bra på metaforer och liknelser men det räcker inte bara med ett målande och vackert språk. Jag blir tyvärr inte berörd alls.
September 14, 2019
förlåt men den här var så tråkig och klyschig. misär som utspelar sig i nåt slags dröm-stockholm där alla karaktärer är som tagna ur filmer funkar inte för mig, det är så jävla överromantiskt hela tiden
December 23, 2018
Första halvan var så stark. Ingen kan beskriva och sätta ord på alla aspekter av ångest som Sandra Beijer. Men mot slutet spårade det tyvärr och slutet saknade all form av spänning.
March 17, 2019
Vet inte vad jag ska ge den här boken för betyg! Helheten en 2a, men vissa delar är absolut 4. Det är som att läsa ett blogginlägg fast mer info men ändå inte speciellt djupt?
December 30, 2018
Den va såååååååååå mycket bättre än hennes första bok! Dock tycker jag slutet va lite lamt, men man kan inte få allt. Därför ger jag den 4/5 toast.
March 18, 2022
nja, besviken är nog rätt ord att använda. fastnade inte alls för den svaga handlingen, ingen karaktär som fick mig att fastna heller, så tråkigt då jag älskat hennes tidigare bok :/
September 8, 2023
hm, hittade denna på biblioteket när jag letade efter något som skulle gå snabbt o läsa o typ var enkel att komma in i. samt pga såg serien förra våren och tyckte inte om den men tänkte att den ksk var bättre i bokform. tyckte nog inte det. alltså, jag ville fortsätta läsa, den har ett tempo som får en att vilja hänga med, men jag tror att jag tyckte att den kändes lite… överdriven? vet inte hur jag ska beskriva men tycker boken känns som sandra beijers drömvärld, hon skriver ut allt hon önskar att hennes liv var typ. eller kanske har hennes liv varit så, jag vet inte. men matilda, huvudkaraktären, är så jobbig, och bara svag o låter vem som helst göra hur som helst. eller ingen karaktär e så nice egentligen. och en del lösa trådar som kastas in lite sådär typ att mormorn dör helt plötsligt o den här kursen matilda läser som inte tillför ngt alls. samt slutet? förstår inte riktigt, ska det vara att hon e ok med att hennes bästis är kär i hennes ex? jaja. får ge sandra att det är en rätt bra skildring av att bli dumpad, hon beskriver hjärtesorgen väldigt bra. men allt annat som ska va så nu ska leva helt galet o gå crazy och nästan dö på kuppen o sen blir allt bra känns lite snark.
August 15, 2017
Som ett långt blogginlägg på 200 sidor. Svårt att förhålla sig till att karaktärerna ska vara fiktiva när man är så insatt i författaren själv och hennes vänner och förstår vilken karaktär som är vem i verkligheten. Hon skriver fint dock, om en aning klyschigt ibland.
Read
June 24, 2019tog bara nästan ett år.. skoja har glömt bort denna sida bara :P
June 11, 2020
Jag gillade att stilen i boken kändes lite splittrad och stundtals kaosartad. Hade dock svårt med karaktärerna, fanns ingen i boken jag fastnade för.
July 30, 2024
En avstickare i sommarläsningen i tonårsanda. Det är svårt att hoppas för matilda när man varken gillar henne, miron eller simon. Gillar språket, och de kapitlen man nästan blir fri i tolkning av händelser, det känns roligt och obrytt på ett romantiskt sätt
Länge leve tonårslitteratur, saknar
Länge leve tonårslitteratur, saknar
October 7, 2019
Stundvis helt otroligt jävla fantastisk.
Stundvis förvirrande och jag får läsa om meningarna för att hänga med.
Stundvis för mycket och för extremt för att jag ska känna igen mig i känslorna.
Stundvis är det exakta beskrivningar på sånt man trodde att endast en själv tänker och känner.
Älskar älskar älskar språket. Tror det är storyn och framför allt karaktärerna jag inte är helt såld på.
Tycker dock att det vart helt värt att läsa den. Kommer nog till och med läsa den igen.
Stundvis förvirrande och jag får läsa om meningarna för att hänga med.
Stundvis för mycket och för extremt för att jag ska känna igen mig i känslorna.
Stundvis är det exakta beskrivningar på sånt man trodde att endast en själv tänker och känner.
Älskar älskar älskar språket. Tror det är storyn och framför allt karaktärerna jag inte är helt såld på.
Tycker dock att det vart helt värt att läsa den. Kommer nog till och med läsa den igen.
April 13, 2017
Alltså. Sandra Beijers språk är magiskt och balanserar hela tiden på gränsen mellan drömskt och fjantigt, och i denna bok föll det tyvärr över på det sistnämnda. Förutom det faktum att huvudkaraktären är fullkomligt irrationell - vilket kanske är ett normalt tillstånd när en blir lämnad, jag vet inte - så blir språket i kombination med handlingen att detta tyvärr blir för mycket try-hard hipsterness över det hela. Eller, kort och gott blir det tyvärr väldigt mycket tryhard och det är väl mitt huvudsakliga problem.
October 3, 2016
Läste ut den för cirka 2 minuter sen och jag är förvirrad. Älskar Beijers sätt att skriva men jag förstår verkligen inte vad budskapet med denna bok är.
Blev Matilda lyckligare? Slutade hon gilla Oliver? Känner ett ja på denna dock. Vad hände med Simon? Varför var det inte Simon och Miron? Tyckte inte att det var tydligt.
Aja detta var en dålig review men nu ska jag sova.
Blev Matilda lyckligare? Slutade hon gilla Oliver? Känner ett ja på denna dock. Vad hände med Simon? Varför var det inte Simon och Miron? Tyckte inte att det var tydligt.
Aja detta var en dålig review men nu ska jag sova.
This entire review has been hidden because of spoilers.
October 26, 2016
åh är fett twistad om denna boken. fint språk men svart och med karaktärer som skal.
May 23, 2023
Jag har läst Sandra Beijer förut, så jag vet att hennes sätt att skriva på är lite underligt. Men det gör även böckerna väldigt lättlästa. Läste ut både denna och ”Det handlar om dig” utan några pauser.
Precis som hennes andra böcker så var denna ganska enformig. Det var typ samma sak i varje kapitel. Protagonisten och hennes bästa vän söp sig packade och försökte glömma hennes ex. Typ så. Dock så shippade ja dem på ett sätt.
Slutet var kanske inte heller vad ja tänkt mig att det skulle vara. Men inte nödvändigtvis jätte jätte dåligt.
Hade denna varit skrivet på ett traditionellt sett så hade jag inte ens klarat mig genom 2a kapitlet.
Jag skulle kanske inte renommerade denna överdrivet mycket, men den är bra om man vill klara sin reading challenge.
Precis som hennes andra böcker så var denna ganska enformig. Det var typ samma sak i varje kapitel. Protagonisten och hennes bästa vän söp sig packade och försökte glömma hennes ex. Typ så. Dock så shippade ja dem på ett sätt.
Slutet var kanske inte heller vad ja tänkt mig att det skulle vara. Men inte nödvändigtvis jätte jätte dåligt.
Hade denna varit skrivet på ett traditionellt sett så hade jag inte ens klarat mig genom 2a kapitlet.
Jag skulle kanske inte renommerade denna överdrivet mycket, men den är bra om man vill klara sin reading challenge.
January 20, 2025
Två själviska killar hittar på dum plan för att skapa världens sämsta polycule ståendes på världens skakigaste ben och avslutar sen det hela med en riktigt konstig plot twist. Näe alltså. Herregud. Ingenting lärdes och ingenting förändrades. Oklara personligheter. Vet inte om jag är gammal och har glömt hur dramatisk tonårskärlek känns, men, oavsett, så fick inte denna bok mig att känna den igen.
May 28, 2017
"- Tänk på att det i alla fall är lördag och att det är sommar, säger han när jag gråter ner i ölglaset."
Gillar Beijers stil (för det mesta) och gillar delar av det här spektaklet men... nä.
January 3, 2020
Känns som att det är dags för huvudkaraktären att ta tag i sig själv och sitt eget liv istället för att skylla bort allting på alla andra. Sandra Beijer skriver väldigt fint, men innehållet saknar substans.
Read
November 17, 2020Ville läsa något tryggt ... sjukt att Niotillfems språk är det tryggaste jag kunde komma på. Litterärt inget mästerverk, men ja.
March 22, 2022
real book 2 stars but +1 star for the version i made up in my head
Displaying 1 - 30 of 124 reviews