Det var en vanlig morgon Den 6 oktober 2011 befann sig Malin Lagerlöfs man, filmregissören Daniel Lind Lagerlöf, på Västkusten för att leta efter miljöer till en filminspelning. Han föll troligtvis i havet från en klippa och drunknade, men ingen vet säkert eftersom kroppen aldrig har återfunnits. Malin lämnades ensam med tre barn varav det yngsta var bara tre månader. Dagbok från ditt försvinnande handlar om vad som händer när någon en helt vanlig morgon säger hejdå, går ut genom dörren och aldrig mer kommer tillbaka. Det är en berättelse om saknad och kärlek. Men allra mest handlar det om överlevnad och om att tvingas uppfinna sig själv på nytt.
Malin Lagerlöf’s Dagbok från ditt Försvinnade är svår att betygsätta. Den behandlar ett trauma, ett trauma som inte går att sätta sig in i och förstå om du inte varit där själv. Jag har inte varit där själv men jag har en nära vän som har varit där för inte alls så länge sedan. Tiden liksom försvinner när någonting sådant händer. Jag känner igen mycket och det är lika sorgligt och tyngande som det är hoppfullt och livsbejakande. Det finns så mycket man tar för givet, hela tiden och även fast man själv inte varit där Malin är eller har varit så är det en tankeväckande bok för alla. Jag tyckte mycket om Dagbok från ditt Försvinnande.
Saknar ord. Malin Lagerlöf lyckas däremot hitta precis rätt ord för att förklara och dela det som inte går att förklara eller förstås.
Att första gången läsa "Civilstånd: Änka". Att helt plötsligt inte ha den framtid jag trott. Tankarna på hur jag ska klara sig utan dig. Vem är jag utan dig? Hur skönt det är att vara där du aldrig varit. Hur det är att ha bra dagar, riktigt bra. Hur det är att helt plötsligt bestämma själv var soffan ska stå eller var en tavla ska hänga. Hur det är att faktiskt, även om det i det akuta läget inte går att föreställa sig, tänka på dig och det som ha varit utan att hjärtat värker.
Det här är en bok som kom till mig i precis rätt läge. En bok jag kommer läsa många gånger.
Detta är ännu en sådan bok som är svår att betygsätta. För betygsätter jag boken eller författarens upplevelse. Emellertid, i just detta fall, sammanföll de båda på ett bra sätt och det blev en bok som trots sitt ämne, att oväntat bli änka, inte föll ner i självömkan.
Malin Lagerlöf förlorade sin man, regissören Daniel Lind Lagerlöf, oväntat en höstdag då han försvann vid Tjurpannan för att inte återfinnas. Kvar fanns Malin med 3 barn, varav det minsta bara 3 månader, och en ny status som änka. Några dagar efter försvinnandet köpte Malin en ny anteckningsbok och hennes anteckningar därifrån är stommen i denna bok (jag tror att anteckningarna har kompletteras inför boken, men det är bara min känsla och inte en sanning. Skulle så vara fallet är det inget som förtar från boken i övrigt). Malin skriver mycket om att bli änka, att acceptera omständigheterna och att hitta sig själv efter att ha levt i ett förhållande en lång tid, varav i princip hela sitt liv som vuxen. Saker som de flesta aldrig har reflekterat över.
Det jag fastnade för hos Malin var hur nyktert hon såg på situation och hur hon inte, enbart, lyfte sin försvunne make till skyarna. Hon insåg att personer i förhållanden anpassar sig och att hon nu kunde släppa de anpassningarna och vara sig själv. Jag älskade stycket när hon åkte till systern i Värmland. Hon pratade också om att vara gift med en offentlig person och hur tidningarna, kändisar och andra klev in på hennes privata sorg. Eller hur svårt det är att leva upp till förväntningarna på hur en änka ska bete sig. Hur hon får trösta andra pga. deras dåliga samvete över hur de har betett sig när en närstående behövde dem.
Trots sitt ämne är boken ljus och slutar på ett mycket fint sätt, med hopp om framtiden. Boken väcker många funderingar och kräver inga svar, bara saker som fastnar i bakhuvudet. Hennes ”5 råd till änkor” borde många läsa och ta till sig. En vacker bok, med just det slut jag hoppades på.
Jag fortsätter min läsning av biografier skrivna av människor som har varit med om hemska saker. Dagbok från ditt försvinnande är lika intressant som andra böcker i samma kategori.
Man får som läsare följa med Malin i hennes sorg och tillbakablickar efter hennes man dör efter att troligtvis ha trillat i havet. Man får hennes redogörelse för hur deras förhållande var och hennes tankar och känslor om det som hänt.
Först blev jag chockerad över hennes... lugn i boken? Samtidigt som alla människor sörjer på olika sätt så kanske boken upplevs på det sättet eftersom den är skriven i en helt annan fas av sorgearbetet än när den utspelar sig.
Grejen med böcker som de här är att man inte egentligen kan kritisera karaktärer eller monologer eftersom alla finns på riktigt och monologerna verkligen är författarens monologer. På grund av det faktumet brukar jag inte lägga ner tid på att tänka på sånt när jag läser böcker som denna. Vilket är skönt.
Hon skriver enkelt, som läsare hänger man med väldigt lätt i hennes tankar, vilket kanske kan vara svårt eftersom det är vanligtvis kanske är svårt att sätta ord på tankar. Jag vet inte hur det är att uppleva något som Malin upplevt men jag tycker hon förmedlar en väldigt ”bra” bild av det med intressanta tankar.
Boken slutar hoppfullt, vilket man trots allt förstår i början av boken, för man går alltid vidare på något sätt.
Svårt att inte få det här att låta cyniskt så jag får väl hitta på nåt annat.
Jag gillar att sorgeböcker jag. Och jag triggas lätt av den oscillerande vajben i ett gött dödssnack. I min fåfänga inbillas jag att jag däri härdas, att jag preventivt sörjer så det inte blir så överjävligt överjävligt sen; Avd. Mentala kondomer.
Det är klart att det är ett självbedrägeri av gussnåde men vem ska man annars bedra. "Bedra dig själv men stjäl från dina vänner", sa alltid en svag röst långt bak i huvet när jag var liten.
Allt detta medför dock att jag ständigt går omkring i en jämntjock kvasikris, med en jämntjock semisorg. Kontraproduktivt är ett ord som används onödigt mycket.
Döden asså. Hisnande. Begrips ej. Och då har jag ju själv dött och det senast i somras. Det tog veckor innan jag övertygades om motsatsen: att jag trots allt var vid liv. Hemskt. Men var och en blir väl salig på sin egen fasa.
Nu lever jag emellertid och ingen är såklart lika glad som jag över det relativt obestridliga faktumet. Det skulle möjligtvis vara mina bestulna vänner men mer troligt min närmaste familj.
Man kan tycka att det är nog nu med böcker om personliga katastrofer: ibland känns det som att varanna människa som varit med om en partners eller ett barns död; att överleva cancer, att nästan överleva cancer (boken publiceras postumt) känner sig kallad att skriva en bok om det. Till ganska stora delar kändes denna bok som "alla andra", men där var en del iakttagelser/kommentarer/tankar som kändes lite nya i alla fall. Kanske kan den ge hopp till personer som är/har varit i samma situation, även om det känns lite motsägelsefullt att författaren själv verkar sky all "hjälp" som hennes vänner kommer med kort efter försvinnandet.
En pärla! Så ömsint, ärligt och klokt om livet efter makens plötsliga död och om de 25 gemensamma åren dessförinnan, den enhet paret utgjorde, men också om de individer som ingick i den enheten. Tänkvärt om hur den som befinner sig i sorg blir bemött av omgivningen, vilka reaktioner som helar och vilka som lägger mer sten på bördan. Berättelsen känns angelägen eftersom den är genomsyrad av allmänmänskliga reflektioner.
En mycket sorglig och väldigt fin bok som berörde mig. Jag gillar att den är skriven som ett brev till den försvunne Daniel, att samtalet mellan dem hålls igång på detta sätt.