What do you think?
Rate this book
CP-barnet: kampen, sorgen, glädjen
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 of 1 review
June 4, 2016
En självbiografi av en kvinna som är mamma till en man som har en CP-skada. Så intressant att läsa om mammans oro och rädsla, hennes glädje och lycka, hennes frustration och att få se det utifrån en anhörig/förälders perspektiv var väldigt lärorikt. Det var beskrivningen som jag skickade till en vän nästan direkt efter att jag hade läst ut boken. Jag ville att fler skulle läsa den.
Ännu en bok som jag fick syn på när jag var på biblioteket och som jag bestämde mig för att ta med hem. Positivt överraskad över hur bra CP-barnet är, det är jag. Den här boken är väldigt innehållsrik, vilket kanske är ett märkligt uttryck egentligen. Men allt som stod var 'viktigt' och behövdes, inget kändes som utfyllnad eller liknande. Så då var den innehållsrik.
Något som jag blev under läsningens gång var förbannad. Jag blev förbannad på all skit som en 'måste' vara med om när en har en funktionsnedsättning eller är anhörig till en som har en funktionsnedsättning. Förvånad blir jag däremot inte, p.g.a. egna erfarenheter och att jag är 'van' med det här, men jag blir fortfarande förbannad.
En del av det som gjorde mig förbannad var saker som inte verkade 'påverka' Helgesson alls. Att hon inte verkade 'påverkad' gjorde mig på sätt och vis mer förbannad. Inte på henne, utan på det som hände. Frågor som snurrade i mitt huvud i början av boken; Hur kan sjukvårdspersonal bete sig såhär? Hur kan de göra vissa av sakerna utan att det räknas som övergrepp?
Något annat som gör mig förbannad, men som inte är riktad specifikt mot boken utan boken påminde mig bara om det, är att det är mammorna som ska göra allting. Framförallt i den här typen av 'fall'. Det är mammorna som ska sluta arbeta eller gå ner i tid; det är mammorna som ska gå på alla möten; det är mammorna som ska ha kontakten med alla myndigheter etc.; det är mammorna som göra allting. Var är papporna? De finns med i bilden, då paren i de här fallen består av en kvinna och en man, men de gör ingenting. Eller okej, de arbetar heltid och ser till att ekonomin går runt. Det är det enda. Papporna går på ytterst få eller inga möten; papporna har ingen kontakt med myndigheter etc.; papporna är inte med och ser till vad som behöver göras; papporna har en ytterst liten eller ingen koll på något. Varför ser det ut såhär? Det är så jävla fruktansvärt att se det här; hur mammorna blir sjukare, men att det inte finns någon som då går in och fixar, för de kan ingenting om det. Sådant gör mig förbannad, riktigt förbannad.
CP-barnet får hjärnan att arbeta och 'skapar' många tankar, på både gott och ont. Men jag uppskattar den verkligen och vill rekommendera den till varenda en alla dagar i veckan. En väldigt lärorik bok.
Ännu en bok som jag fick syn på när jag var på biblioteket och som jag bestämde mig för att ta med hem. Positivt överraskad över hur bra CP-barnet är, det är jag. Den här boken är väldigt innehållsrik, vilket kanske är ett märkligt uttryck egentligen. Men allt som stod var 'viktigt' och behövdes, inget kändes som utfyllnad eller liknande. Så då var den innehållsrik.
Något som jag blev under läsningens gång var förbannad. Jag blev förbannad på all skit som en 'måste' vara med om när en har en funktionsnedsättning eller är anhörig till en som har en funktionsnedsättning. Förvånad blir jag däremot inte, p.g.a. egna erfarenheter och att jag är 'van' med det här, men jag blir fortfarande förbannad.
En del av det som gjorde mig förbannad var saker som inte verkade 'påverka' Helgesson alls. Att hon inte verkade 'påverkad' gjorde mig på sätt och vis mer förbannad. Inte på henne, utan på det som hände. Frågor som snurrade i mitt huvud i början av boken; Hur kan sjukvårdspersonal bete sig såhär? Hur kan de göra vissa av sakerna utan att det räknas som övergrepp?
Något annat som gör mig förbannad, men som inte är riktad specifikt mot boken utan boken påminde mig bara om det, är att det är mammorna som ska göra allting. Framförallt i den här typen av 'fall'. Det är mammorna som ska sluta arbeta eller gå ner i tid; det är mammorna som ska gå på alla möten; det är mammorna som ska ha kontakten med alla myndigheter etc.; det är mammorna som göra allting. Var är papporna? De finns med i bilden, då paren i de här fallen består av en kvinna och en man, men de gör ingenting. Eller okej, de arbetar heltid och ser till att ekonomin går runt. Det är det enda. Papporna går på ytterst få eller inga möten; papporna har ingen kontakt med myndigheter etc.; papporna är inte med och ser till vad som behöver göras; papporna har en ytterst liten eller ingen koll på något. Varför ser det ut såhär? Det är så jävla fruktansvärt att se det här; hur mammorna blir sjukare, men att det inte finns någon som då går in och fixar, för de kan ingenting om det. Sådant gör mig förbannad, riktigt förbannad.
CP-barnet får hjärnan att arbeta och 'skapar' många tankar, på både gott och ont. Men jag uppskattar den verkligen och vill rekommendera den till varenda en alla dagar i veckan. En väldigt lärorik bok.
Displaying 1 of 1 review