Hon har allt. Söner och älskare, man och krog. Hon skrattar åt pratet om kriget som är på väg till Bosnien. Det finns väl inga etniska grupper! Men kriget kommer och plötsligt står hennes söner på varsin sida. Frontlinjen går genom hennes stad, hem och kök. Det är då hon måste spara en kula för något som kanske kommer att hända. Berättaren och huvudpersonen i Sista kulan sparar jag åt grannen har mycket gemensamt med sin författare. Hon har vuxit upp i Titos Jugoslavien och har lärt sig i skolan att religionen och alla fördomar som splittrar folket är avskaffade. Men farmor lär henne att be till Jungfru Maria, mormor vill att hon ska be ortodoxa böner och morfar svarar aldrig när hon frågar varför hans initialer finns på tegelstenarna från samhällets tegelfabrik. Det gör ont att inse att familjens historia är full av det som hon lärt sig förneka, men hon väljer att inte låta det förgångna styra hennes liv. Hon lämnar släkthuset där historiens oförrätter sitter i väggarna. Romanen börjar tjugo år senare, när det har blivit viktigt vad man heter och hur ens släktband ser ut. Berättaren är då gift med Hussein – muslim och far till hennes yngste son men inte till den äldste. Fausta Marianovic skildrar hur kriget förvandlar alla jugoslaver i Bosnien till kroater, serber och muslimer, hur hat uppstår, familjer splittras och en pacifistisk mamma med dödsförakt beger sig till fronten för att hämta hem sin son. Hon skriver på en svenska som fått färg av det modersmål som var hennes innan kriget utsatte till och med språket för etnisk rensning. Sista kulan sparar jag åt grannen är fylld av starka känslor och trotsig humor. Den gör erfarenhet av tidningsrubriker så att vi förstår något som vi tidigare bara läst om.
Om nationalismen. I detta fall utspelar den sig under Balkan-kriget. Nationalismen beskrivs starkt i boken. Den får unga pojkar att slåss gubbjävlarnas politiska krig. Den som gör surgubbar stolta över sånt de inte varit med och byggt upp. Den som får dem att hata människor de aldrig mött. Fega gubbar som sitter i sin trygghet och skryter om krigsdugligheten hos sitt lands söner. Samma söner som ovetande och hjärntvättade, skickas in i gubbarnas krig och lämnar sina mödrar utan söner.
Samma surgubbar håller ”religös och politisk undervisning för barn och kvinnor för att få utlopp för sin egen frustration”. Det är samma oavsett serber eller kroater, muslimer, kristna eller ateister, ortodoxa eller katolska.
Boken har enorma pacifistiska drag, och är under vissa delar i mitten lite seg enligt mitt tycke. Lite svårt men också roligt med en bok som utspelar sig i Balkan. Svårt menar jag, för att jag inte känner till platserna där historien utspelar sig och dess historia så väl sedan tidigare. Men roligt att lära sig lite. Boken växer för mig mot slutet och knyter sig samman fint, om än lite hastigt.
Det ger mycket att boken dras av en familjekänsla, och att det är en mamma som dras in i allt detta. Att mamman som själv är sån pacifist sedan hamnar på fronten tillsammans med sin son. Det visar hur lätt det är att byta sida, hur lätt det är att hjärntvättas, att bygga upp en lojalitet med sitt eget, nuvarande, ”vi” och mot det nuvarande ”dem”. Hon hade kunnat halka dit precis som hennes son.
Kul med en författare med Umeå-anknytning. Tack till Mingus för en bra bok!
This entire review has been hidden because of spoilers.
Efter att nyss ha varit i Bosnien är det oerhört drabbande läsning om krigets meningslösa styrka och om hur vänner och fiender skapas, om och om igen, baserat på historiens oförrätter och dödande.
Det viktiga är inte att förstå vem som blev fiende med vem och hur allt utvecklade sig till slut . Det viktiga är att få en inblick i hur krig förändrar människor .
Boken handlar om en mor och hennes kamp för att rädda sina barn undan ett inbördeskrig. De bor i ett land som har varit kommunistiskt men nu genomgår radikala politiska och geografiska förändringar vilka i sin tur leder till krig. Femtio år av rådande kommunism i landet har fått folket att förtrycka allt som stred mot regimen. Religiös eller etnisk tillhörighet saknade betydelse officiellt och människorna gifte sig med varandra utan dessa faktorers hinder. Huvudkaraktären i boken är själv barn från ett blandäktenskap mellan en kroat och en serbiska. Hon i sin tur har en son, Alexander, sedan tidigare med en serb och en son, Emir, med sin nuvarande make som är muslim.
Berättelsen känns som att den kommer från det allra innersta hos en människa som är i första hand en älskande och modig mor och i andra hand en människa utan gränser för nationalism eller grupptillhörighet. Oavsett om berättelsen är fiktiv eller om alla handlingar är hämtade från verkligheten känns det som att författaren har goda erfarenheter av det som händer i berättelsen. Hon skriver vågat och med en hel del humor trots berättelsens fasansfulla handling. I boken blottställs ett politiskt smutsspel, nationalism, fanatisk religionstillhörighet och människors rädsla att hamna utanför den egna gruppen. Jag tyckte om boken. Den visar hur skrämmande och destruktivt, både fysiskt och psykiskt, ett krig kan vara. I dessa tider, år 2022, går tankarna ofta till Ryssland-Ukraina kriget som genomgår liknande destruktivitet. Galna politiker och ett folk som lider. Jag kan varmt rekommendera boken till alla målgrupper. Den fick mig att tänka efter om det är så viktigt att hålla fanatiskt fast vid en ideologi eller religion. I de allra flesta fall är det inte värt priset.
Krig är hemska, det förstår vi, men som någon annan kommenterade vet jag inte om jag fick någon riktig ytterligare inblick i Balkankriget. Även om det var en skönlitterär berättelse hade det hjälpt med en karta så att man förstod vart hon åkte vid olika tillfällen - jag tappade tråden flera gånger och använde online-kartor för att försöka förstå avstånd etc.
Boken lovade mer än den gav, vilket är synd, för den låter så lovande.
Jag valde att läsa Sista kulan sparar jag åt grannen av Fausta Marianovic för att få lite kött på benen på mina mycket skrala kunskaper om Jugoslavien. Jag har svårt att få grepp om alla de olika etniska grupperna, men jag får med mig det här av boken: före de Jugoslaviska krigen levde människor av olika etnicitet och religion tillsammans, men sen hamnade grannar och familjemedlemmar på olika sidor i kriget och tvingades strida mot varandra eller fly. Plågsam läsning.
Man är ju svag för böcker som griper tag och vägrar släppa taget och Sista kulan sparar jag åt grannen är precis en sådan. Det är en hjärtskärande berättelse om en kvinna som innerligt hoppades att kriget skulle skona hennes by. Men när det väl kom förändrades allt. Den trygga vardagen fick ge vika för kaos, hunger och död, och läsaren får följa en kamp som är lika brutal som den är mänsklig. Som Fausta själv uttrycker det i boken: alla krig är gubbjävlarnas krig.
It had a pretty engaging beginning, but I eventually took an almost permanent break from the book near the end when it lost my attention. I think it was around the time she finds her son or maybe before that I started falling off. I pushed through. It wasn't bad, but it wasn't great, either, and it was more the idea of finishing than the plot that kept me going.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Mycket intressant och angelägen läsning om vad som hände på Balkan för inte så länge sedan. Och historien kommer att upprepa sig om och om igen. En lättläst och gripande reportagebok. Inte så mycket skönlitteratur att tala om.
Den behållning jag fick, och som tog den från 1 till 2 poäng, var en lite större insikt i vad som hände med människan i Balkan och hur nationalism drar isär människor. Men storyn var hattig och det amatörmässiga språket och berättandet bidrog definitivt inte till att göra något mer trovärdigt; vare sig story, karaktärer, miljö eller stämning. Den var också ojämn. Svajig start, starkare en bit in när hon beskriver hur människor förändras kring henne och sen utför genom kriget till slutet.
"I will save the last bullet for my neighbour" The book is written in swedish even though the author, Fausta Marianovic, is originally from Bosnia. This is the story of a ordinary woman's life in Bosnia as the war is to arise, and it's the authors own story. Marianovic explains the changes war does to people. How at first the people in Bosnia was united but as the war went on they were devided into groups of Croatians, Serbs and Muslims, most often by the spelling of their lastname. Friends becomes enemies, and there is no longer any trust between neighbours. An easy read and really scary boats primarily since the war in Bosnia took place only a couple of decades away. War, in any time, is just horrific.
Jag hade förväntat mig en hel del av den hör boken. Dels att den skulle vara gripande och dels att jag skulle förstå balkankonfliken bättre. Jag vet inte om den gav något av det. På ett sätt fick jag kanske mer insikt om det hemskt och irrationella med krig så det får väl ses som att boken ger något. Samtidigt så upplever jag den som inte vidare väl skriven. Det är alldeles för lite gestaltning i boken och jag känner mig skriven på näsan. Jag har även svårt att verkligen känna med jaget. Jag vet inte om det är en biografi, men jag får känslan av att författarinnan har försökt att verkligen beskriva verkligheten, men har glömt att fiktion ibland gör ett bättre och sannare jobb än att beskriva rena händelser.
A bit slow and disorganized in the beginning, this book gains breathtaking momentum as the real matter of the book begins: a mother's incredible effort to save her children from the horrors of a war concocted by a bunch of old men toying with young peoples' lives. A true story, it is nearly unbelievable, and I was left gasping for breath when the final border was crossed. It weaves together the author's personal history with the ethnic travails of her country, the former Yugoslavia, tracing its collapse into mayhem, violence, and dissolution. But a mother's love prevails.
"När alla gått till sina rum och lagt sig satte jag på teven. Den visade hemska bilder från hela världen och bara bekräftade min uträkning: patriotism och nationalism multiplicerat med fascism är lika med helvetet. Flaggor lyfts upp, flaggor trampas ner, det blir skrikande och lidande. Det var kanske något stort fel på mig, som min man sa. Men jag kände mig fortfarande stolt över det."
I read this book in Swedish a few years ago. The author, a Bosnian, describes her own 'journey' through that war. No book has really made it so clear how irresponsible, crazy, insensible, mad and STUPID war is!